Jag är de andra kvinnan

Lever i ständig rädsla att mitt förhållande med mannen jag älskar ska ska bli känt och den bubbla jag lever i en dag kommer att spricka. 

Har ångest över hur något så underbart och vackert samtidigt skadar oskyldiga.

År en omoralisk slyna vars brott är att för första gången känna mig älskad och respekterad av en man. 

Har levt så här i fem år nu och idag bestämde jag mig för att ta avsked av min älskade. Han blev såklart lessen och upprörd men förstod också varför.

Jag vill ju ha egen familj inte parasitera på andras. 

Känner mig så fruktansvärt ensam och olycklig och tvivlar på att jag kommer hatt hitta kärlek igen. Kommer nog att bli en bitter gammal kärring med en massa katter. 

Finns det fler som varit i min situation? Hur har det gått för er