Anonym (Från min synvinkel) skrev 2023-04-05 19:12:00 följande:
Hej.
Jag är själv det ni valt att kalla "psykopat". Kontrollbehovet över andra människor finns inte hos mig. Jag har aldrig känt ett behov av att ha kontroll över andra individer, vare sig familjemedlemmar eller andra vänner. När det gäller vänner, flickvänner och folk överlag har jag alltid känt att alla är utbytbara, därmed ingen anledning att behöva kontrollera någon. Den enda individ jag kan känna inte är utbytbar är min mor, som varit extremt uppoffrande och trogen. Hon tillhör förmodligen det absoluta toppskiktet av mödrar när det kommer till det. Hon har aldrig prioriterat en man före mig eller nått annat för den delen. Dock jag kan ha ett kontrollbehov när det gäller andra saker, speciellt som rör mitt egna liv. Där kan jag ha ett kontrollbehov i vissa avseenden.
Sedan diskuterar du verbala psykopater. Jag har väldigt enkelt för att föra samtal med folk, på arbetsplatser osv. En tidigare handledare beskrev det som att jag hade "talets gåva", vilket jag själv kan tycka var något överdrivet men ändå. Antagligen beror det på att svenskar och Sverige är ett så isolerat och osocialt land. Jag är själv halvsvensk. Min farsa var svensk, han är död. Min mamma kommer från Östeuropa. Han var en biljett till Sverige för henne, men hav var störd och gick inte att leva med så min mamma skilde sig från honom ganska omgående. Han slog henne och när hon var gravid så hotade han att skära upp magen på henne. Han var känslokall, fast hade en god sida inom sig som kunde komma fram ibland. Han gav mig det jag önskade i julklapp, alltid.
Det som skiljer mig från psykopater i fängelset är att jag agerar efter hjärnan, de agerar efter hjärtat. Jag kan exempelvis få precis samma känsla som de när jag känner mig kränkt, vilket sker väldigt ofta. Då kan jag instinktivt känna att jag vill åsamka personen mycket stor skada, gärna genom en extrem och grotesk våldshandling. Jag känner i hela kroppen hur jag bara vill förgöra den andre individen. Men min hjärna är medveten om vad det kan leda till idag. Jag kan se det ur ett fågelperspektiv, tredje mans objektiva synvinkel, och sedan baserat på det fatta en beslut som grundar sig efter en vågskål. Dvs: Om min vedergällnings potentiella konsekvenser är värda hämnden eller inte. Och det är den i princip aldrig. För jag har det mesta att förlora på en brutal hämnd. Men tidigare i mitt liv har jag utövat grovt och sadistiskt våld. För att det ska vara värt risken i vuxen ålder så måste kränkningen vara tillräckligt stor. Notera att det inte har någonting med medkänsla för den andre att göra, utan jag utgår bara från mig själv. Jag är väldigt beräknande och manipulativ. Manipulationen slås på automatiskt, jag tänker inte alltid att jag ska manipulera någon eller behöver inte nödvändigtvis ens ha onda avsikter med den. Den är bara en del av mig som navigerar mig rätt här i världen.
Är jag då ond eller inte? Det beror på hur man definierar ordet ondska och om det ens existerar. Är ondska ens handlingar? Är det ens avsikter? Är det ens tankar och önskningar?
Jag begår då och då goda handlingar. Jag har ett husdjur som jag anser mig behandla väl och som jag skämmer bort. Jag begår inte oprovocerade brott mot andra individer. Jag lurar inte av folk deras pengar, jag kränker inte folk bara för sakens skull. Jag är trevlig och käck för det mesta. Men samtidigt har jag ett djur inom mig som skulle kunna slita en människa i stycken. Och sker det så bryr jag mig inte för 5 öre om personen eller dess anhöriga. Tvärt om njuter jag av förödelsen och segern. När jag var barn så drogs jag åt sadism. Jag tyckte om att skrämma andra barn eller kväva de, skada de. Nu pratar vi förskoleåldern. Men det var bara så jag var. Det var vad jag tyckte om. Jag älskade att snatta och begå stölder. Jag brukade sno tändare eller tändstickspaket i affären bland annat och anlägga bränder. Jag drogs alltid till hemska filmer, skräckfilmer. Jag drogs till olyckshändelser och olyckor där det fanns mycket ambulanser och poliser. Älskade att se sånt.
Även om du, som du säger, inte har kontrollbehov, så har du ändå klart sadistiska drag, som utmärker en psykopat. Att ge efter för "djuret inom sig" kan vara på både gott och ont. Vi människor är ju djur i stor mån, men de sociala koderna och reglerna kontrollerar djuret inom oss och gör att många beter sig välanpassat som en fasad, även om de har lite mer otäcka tendenser.
Man kan vara aggressiv, vilja hämnas på personer som gjort en illa och ha ett revanschbehov, och trots det inte vara psykopat. Det handlar om hur långt du är beredd att dra det. När det gäller min far, har han misshandlat alla kvinnor han varit tillsammans med, både fysiskt och psykiskt, och inte känt någon ånger över det, trots att de kvinnor han varit tillsammans med (inklusive min mor) har varit snälla och undfallande.
Han har klarat sig i alla rättegångar mot kvinnor som anmält honom, pga sitt välsmorda munläder (talets gåva). Jag har hela mitt vuxna liv gått in för att bevisa att jag inte är som honom, även om många säger att "äpplet faller inte långt ifrån trädet".
Jag gillade också att se splatterfilmer om yngre, men det var pga kompisar som tyckte att det var "häftigt" och de påverkade mig. Jag växte ifrån det successivt.
