Jobbigare att vara lindrigt funktionsnedsatt?

Ja, det är otroligt jobbigt. Men problemet ligger hos mig. Jag förstår på ett sätt att det är rimligt att inte vilja åka på badutflykt om det ösregnar. På ett logiskt plan kan jag hålla med om att det passar bättre att gå på bio på kvällen. Det är jag som har svårt för ändrade planer. Det är som måste hantera det. Det är jag som behöver jobba med och öva på det. Det är mitt problem som jag måste ta hand om och ta ansvar för. Jag kan inte lägga det på andra. 

Jag hat kompisar som också har autism och då kan jag uppleva det jobbigt åt andra hållet. Har vi bestämt att vi ska vara på stranden hela dagen så är det så oavsett väder. Om jag håller på att frysa ihjäl för att det är svinkallt så blir de arga om jag vill åka hem tidigare för vi hade ju bestämt att vi skulle stanna hela dagen. Även om de själva fryser och vantrivs så kan de inte stå åt med att vi ändrar våra planer en aning och åker hem tidigare eller fikar på café för vi skulle fika på stranden och då får man frysa och lida för man ska stanna till varje pris om man sagt så. 

Så jag kan känna mig lite mitt emellan. Jag ser inte vitsen med att frysa sig blå eller på annat sätt lida sig igenom en träff. Men jag förstår också det jobbiga i att planer plötsligt ändras. Med mina autistiska kompisar tänker jag på vad jag säger. För om jag råkar slänga ur mig att jag nog ska köpa en macka på Pressbyrån men sen inte är hungrig så kan de bli arga och undra varför jag sa att jag skulle köpa en macka när jag inte skulle det. Så då känner jag att jag måste vakta min tunga för att inte råka säga nåt som jag inte kan stå för till 100 %. Så jag kan också förstå att det kan vara jobbigt för andra när jag "har svårt för att vara spontan", som mina neurotypiska kompisar uttrycker det. 

Absolut vore det bättre för oss alla om samhället över lag hade mer förståelse för människors olikheter. Men samtidigt vill jag liksom inte att mina kompisar ska behöva anpassa sig för att jag är funktionsnedsatt. Oavsett vad som är rätt. Jag vill liksom "vara med och tävla på lika villkor". Jag vill "vara normal". Jag vill absolut inte bli sedd som "en person med funktionsnedsättning". Om du förstår hur jag menar. Jag är liksom ingen Jesus på korset. Jag vill inte leda nåt korståg eller vara nån pionjär. Jag vill smälta in, passa in, passera, "vara som vemsomhelst". Jag skäms för att skriva det här. Och jag är rädd för att du ska tycka illa om mig. Men det är så jag känner. 

Du får gärna berätta lite mer om hur du tänker kring olika saker. Om du har tid och lust. Hur är det för dig med relationer? Du skrev att du visar starka känslor snabbt, vill du berätta lite mer? 

Vad jag vet är det inte bara diagnos som avgör. LSS innefattar även personkrets 3, alltså personer som har "en varaktig fysisk eller psykisk funktionsnedsättning som orsakar omfattande svårigheter i det dagliga livet". Så det beror väl lite på vad man har för svårigheter och behov också, om jag förstår saken rätt? Jag har autism men innefattas INTE av LSS eftersom jag inte har tillräckligt stora svårigheter som påverkar min vardag. Angående personen som förlorat sin arm - i det fallet skulle jag tro att man gör en bedömning av personens svårigheter att klara sin vardag och dennes behov av stödinsatser? 

Okej, tack. Ja, såklart har du rätt. Personkrets 1 innefattar ju personer med autism. 

Är det så att du antingen hör av dig och vill träffas hela tiden eller så hör du inte av dig alls? 

Autism och adhd är inte bara hur man är eller beter sig socialt. En stor del är problem med motorik och uppmärksamhet. Jag blev utskälld varje dag i skolan för att jag inte kunde vissa saker. Jag simmade på fel sätt. Kunde inte hoppa rep höll i pennan fel. Skrev bokstäver fel. Gympalektionerna var ett helvete gör jag lyckades aldrig få nudda nån boll i nåt bollspel eller ta ett danssteg eller göra nåt hopp rätt. Fick min första cykel när jag fyllde 6 men lärde mig cykla när jag var 9. Var den enda i klassen som inte kunde simma. Kan inte höger och vänster. Det tog tre år att ta körkort trots att jag körde på körskola varje vecka och övningskörde privat. Har fruktansvärt dålig motorik. Till och med förskolebarn skrattar åt mig och kommenterar att jag sjunger helt fel melodi osv. Många jobb kan jag inte ha. Tappar allt. Har blivit utskälld många gånger på mina arbetsplatser. Jag har inget lokalsinne. Kan inte läsa kartor. Hittar inte till platser hur mången jag än går. På praktikplatser i utbildningar lär jag mig aldrig hitta på en avdelning för det tar mig flera år. Jag kan inte utföra några sporter. Får bara skäll och blir utskrattad. Det är så mycket jag inte kan eller förstår. Det är inte bara det att man är "lite annorlunda". Ibland förstår man inte själv att man blir våldtagen och illa behandlad i relationer. Utredningen tog ett halvår och det var massor av fysiska och praktiska tester och kroppsliga undersökningar. Man får inte en diagnos för att man är lite annorlunda. Och ja jag har "lindriga besvär". Jag har högskoleutbildning, vanligt jobb och bor själv och klarar mig och lever som vemsomhelst utåt sett. Jag har mått fruktansvärt dåligt och isolerat mig hemma i månader. 

Är du psykiatriker eller varför uttalar du dig om att neuropsykiatriska funktionsnedsättningar "är en beskrivning av hur man är"? Är cancer också en beskrivning av hur man är? Min kropp lyder inte hjärnan. När jag tänker att jag ska hålla hårt i en kanna het mjölk när jag jobbar på café så bara släpper mina händer kannan. Jag kunde inte klippa med sax i skolan och inte rita figurer för mina händer drog streck över hela pappret. Sy på maskin klarade jag inte. Hoppa rep kunde jag inte. Jag var ihop med min första pojkvän ett bra tag innan han tog upp att det var konstigt att han aldrig hade fått se mina ögon. Blev ofta utskälld för att jag inte tittade på den jag pratade med. Lärde mig först som vuxen vad ögonkontakt innebär. 

Autism och adhd är INTE min personlighet. Det är funktionsnedsättningar som är fruktansvärt jobbiga och har gjort mitt liv till ett helvete. 

Jag tycker INTE att det är ett dugg spännande. Om du tycker att det är så spännande så kan du ju låna en bok på biblioteket och läsa på om vad autism och adhd innebär. 

Varje gång jag går till vårdcentralen så skriver läkaren i min journal att jag har stirrig blick, monotom röst, stel mimik, annorlunda kroppsspråk, sittställning och gungstom

Gångstil, skulle det stå. Råkade skicka för tidigt. 

Är det också en spännande beskrivning av mig som människa? 

Jag tycker att det är fruktansvärt provocerande när nån kommer och ska berätta att det bara handlar om olika personlighet. Vem är du att komma och berätta det? 

Vill bara skrika ut en massa svordomar och grova ord nu så jag loggar ut. Hoppas att du fick ut nåt av att skriva ett sånt inlägg. 

Man får inte en autism-diagnos enbart för att man är lite annorlunda socialt. Det krävs att man har problem med motorik och en massa annat för att ens få en sån diagnos. Och det krävs att man har haft stora problem som barn så det handlar inte bara om att inte få social träning i tonåren. Tycker att folk kan ta reda på vad autism är istället för att babbla en massa skit.

Man får INTE diagnosen autism för att man är blyg. Det är inte ett kriterium. 

Autism växer inte bort i vuxen ålder och det botas inte med självkänsla. Antingen har man problem med exempelvis motorik eller inte. Du vet inte ens vad autism är. 

Jag fick inte heller nån diagnos som barn och min skolgång var ett helvete. 

Jag tycker att dina inlägg är mycket kränkande.