Jobbigare att vara lindrigt funktionsnedsatt?

Åt våfflor med familjen och de vräkte på så mycket sylt, grädde och glass på sina våfflor att det var mer pålägg än våffla och våfflan dränktes totalt och blöttes upp till nåt sorts mos. Ja, eftersom det var familjen så frågade jag vad de höll på med men de förstod inte frågan. Själv äter jag inte sylt och grädde utan vill ha våfflan naturell. Vad är det för mening med att det ligger nåt våffelmos under berget av sylt, grädde och glass? Alla i min familj är smala men folk som vill banta kan ju skippa mjölmoset under tillbehören? 

När jag ätit vegoburgare (INTE nåt gråaktigt köttsubstitut utan en burgare gjord av grönsaker och/eller baljväxter) beställer jag utan dressing, ketchup, lök och vad de nu kan tänkas  skopa på. Saltgurka och tomatskiva kan jag peta bort utan problem. Sallad skulle jag vilja ha men jag vågar inte för det har alltid kommit med nån lökbit i salladen. Om jag nån gång glömmer att öppna titta under brödet ("locket") och under själva burgaren så har jag givetvis fått dressing ändå. Då slänger jag oftast allt. Men ibland har jag varit väldigt hungrig eller full och försökt skrapa av dressingen eller skölja bort den under vattenkran men det smakar ändå bara dressing (lök) så man hade lika gärna kunnat ta ett salladsblad med dressing på för det är ju den ändå smak man känner. Nu vågar jag inte äta snabbmat alls för det har alltid kommit med nån lökbit och så smakar det bara lök och jag måste slänga allt. På restaurang brukar man kunna specialbeställa och det brukar vara gott så det klarar jag av hyfsat utan att skämma ut mig allt för mycket. 

Oroa dig inte. Jag säger aldrig nåt till nån om detta. Utom mim närmaste familj och vi har väldigt högt i tak och det är mest de som driver med mina matvanor på ett mycket kärleksfullt sätt. Annars döljer jag detta så bra jag bara kan och låtsas att jag gillar allt som normala människor äter. Jag tar tar lite sylt på pannkakan för syns skull och äter en herrans massa saker för att vara artig. Du kanske missade stycket om att jag är noga med att köpa hem och servera exempelvis smör och ost och en massa annat som jag själv inte gillar? Jag gör vad jag kan för att tillfredställa andra när det gäller mat. Skulle aldrig ifrågasätta vad nån annan äter. Jag dömer inte. Jag accepterar. Och jag förstår visst för jag är sjukvårdsutbildad och vet hur smaklökarna fungerar och jag är väl medveten om att det är ovanligt att gilla torr mat och varför det är så. Jag VET att de andra är "de normala" och att det är jag som är annorlunda och avvikande och har mycket speciella matvanor enligt gemene person! Det var ju därför jag skrev som jag gjorde. Självironi. Inte för att jag dömer min mamma för att hon har sylt på en våffla. Nu i den i den här tråden, när en sån fråga ställdes, så trodde jag att det var okej att säga vad man tänker på riktigt? Eller vad var syftet med frågan? Att man bara ska säga vad man själv äter utan att kommentera saken närmare? Uppriktig undran, vill gärna veta. 

Tack! Bra info! Och jag håller med om det du skriver. 

Jag säger aldrig nåt till nån utanför familjen och jag äter sylt och en massa annat för att inte verka udda. I min familj är det mest de som driver med mina matvanor på ett kärleksfullt sätt. 

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt om jag sårade nån här i tråden. 

Jag vet självklart att man väljer själv vad man vill ha på sin våffla. Och att alla gillar olika. Självklart ifrågasätter jag aldrig det! Det är mig själv jag dömer och gör allt för att ändra på. Jag vet mer än att det är jag som är avvikande. Det var ju det jag försökte uttrycka. Hur konstig jag själv är. 

Se gärna mitt tidigare svar:

Det är inget problem för mig. Men jag blir väldigt ledsen när några tror att jag ifrågasätter och dömer andra. För så är det inte. Jag är vegetarian sen jag var 13 och har även varit vegan i åtta år men jag har aldrig sagt ett ord om vad jag eventuellt tycket om hur nån annan gör. Jag har jobbat bland annat på ett äldreboende där jag varje dag skulle laga olika rätter med antingen kött eller fisk till 15 personer och givetvis med sedvanliga såser och tillbehör. Och förutom kött/fisk så åt jag allt för att det ingick i jobbet. Jag vet vad som är vanliga matvanor hos gemene person och jag både förstår och respekterar det. Redan som tonåring jobbade jag som barnflicka och lagade mat till barnen, mat som mamman i familjen hade bestämt. Jag skulle aldrig säga nånting om sånt. Förutom anonymt i en sån här tråd när nån frågar så. Jag missförstod frågan. Annars hade jag aldrig sagt rakt ut vad jag tänker på det sättet. Min familj älskar mig även om jag äter glass med senap till frukost så det behöver ingen här bekymra sig över. Men jag funderar på att ringa Mamma nu för säkerhets skull. 

Det var just så jag tänkte. För en gångs skull ville jag uttrycka i klartext hur jag inberst inne känner men aldrig vågar visa (utom för den närmsta familjen som vet eftersom de bodde med mig som barn).

Men nu tyckte ju två personer att det var fel av mig och det får jag givetvis ta till mig av. För ja, det klarar jjagar, som nån undrade. Jag missförstod frågan och hade inte koll på vad som är okej att svara på en sån fråga eller vilka tankar som är okej att uttrycka i en sån här tråd. Det tar jag till mig av och kommer att tänka på i framtiden. Jag tolkar det som att man ska svara väldigt konkret på vad man äter och inte äter men inte skriva att man tycker att det är konstigt att gilla en viss sak eller att man tycker att nåt är äckligt osv. Jag förstår poängen och ska göra rätt nästa dag. Det blev fel denna gång men man lär sig nåt nytt varje dag. De som påpekade ville förstås väl och det är ju till hjälp inför framtiden. Jag kände mig orättvist anklagad men jag vill förstås inte såra andra eller bete mig illa så det är ju förstås jättebra med feedback. 

Har pratat med Mamma nu och rett ut det där med våfflan. Så nu vet alla här det. Mamma: "Hahaha nämen älskling, det var ju vi som retade dig massor och kallade dig bebis! Vi vet att du äter som Pippi Långstrump men vi älskar dig ändå!". Så förhoppningsvis behöver vi inte oroa oss så mycket för min stackars familj. 

Och jo, jag vill ibland äta sylt för att nån köpt eller kokat egen och ansträngt sig för att bjuda mig på nåt gott. Eller på nåt jobb där det ingår att vara en förebild. 

Men kan ni aldrig tänka att en jacka är ful eller att en film är tråkig eller vadsomhelst fast ni aldrig skulle säga det högt? Betyder det att man dömer folk som har såna jackor eller inte respekterar folk som gillar den filmen? Att uttrycka en hemlig tanke (fast man mycket väl vet att det är man själv som är udda), anonymt i en sån här tråd, där man först har blottat sitt inre totalt och berättat allt om sina egna fel och brister - innebär det verkligen att man inte respekterar andra människor? 

Så då ska man anpassa sig?

Ska och ska. Nej, det tycker jag egentligen inte. I en perfekt värld tycker jag att man bara ska kunna säga nejtack och så är det inte mer med det. Men nu ser ju inte verkligheten ut riktigt så. Jag personligen vill gärna smälta och bli accepterad och omtyckt. Det kan man säkert bli utan att äta sylt. Men för mig underlättar det om jag kan äta det andra äter så därför försöker jag göra det. För att jag tycker att livet blir enklare då och det leder till att jag mår bättre. 

Jag känner mig lite ledsen just nu eftersom jag fick flera svar i stil med "du måste acceptera att alla gillar olika". Jag förstår att de som skrev så menar väl. Men jag känner mig missförstådd, dumförklarad och orättvist anklagad. Jag ångrar att jag svarade på frågan. Och jag funderar på om detta med våfflan provocerar för att det ligger nån gammal värdering kvar om att det förr ansågs syndigt att äta mycket grädde eller nåt sånt. Och därför tog folk lanske illa upp för att jag råkade raljera om det. När jag egentligen ville driva med mig själv och uttrycka hur udda jag uppfattas som av gemene person. Och dessutom fick jag in och ordet banta i samma mening. Det uttalandet kanske träffade nån öm tå. Eller nåt åt det hållet. Jag borde nog bara svarat att jag inte gillar att ha tillbehör när jag äter våfflor och inte nämnt nåt om vad andra gillar. 

Men jag säger ju aldrig det till nån? Förutom en gång inom familjen där vi brukar skämta med varandra om sånt. Jag behåller ju mina tankar för mig själv? Jag säger ju inte det till personen? Jag skulle aldrig kommentera din mat eller din gröt. Jag kan tänka saker tyst för mig själv men skulle aldrig säga det högt. Hur menar du nu? 

Varför citerar du mig och berättar att man inte ska säga nåt om andras matvanor om du "inte menade mig"? Vadå "om du skrev så", du ser väl själv vad du skriver? 

Och jag skulle aldrig säga nåt om andras matvanor. Bara tänka tyst för mig själv. Jag har ju absolut inte framhållit min smak som allmängiltig utan precis tvärtom?! Jag hela tiden varit mycket tydlig med att detvär jag som är annorlunda. Det tycker jag är en fruktansvärt orättvis anklagelse. Ursäkta om jag svarade fel på din fråga. Jag har bett om ursäkt och skrivit att jag tar till av det du skrev och att jag ska bättra mig och tänka på det till nästa gång. Men du behöver inte prata med mig som ett barn. Det gör mig väldigt ledsen. 

Ja, det var ju det jag skrev? "Fast ni aldrig skulle säga det högt". Att man kan tänka nåt men INTE säga det? Då förstår jag inte varför man behöver berätta för mig att det är skillnad på att säga och tycka. Det är liksom exakt DET jag förtvivlat försöker förklara, gång på gång och med olika ord och jämförelser, fast jag bara vill gråta just nu. 

Det jag menade från början var att jag som autist vet att det är "normalt och vanligt" att ha sylt på pannkakan, sås på maten osv. och att jag mycket väl vet att det är jag som är annorlunda, men att i hemlighet kan tänka att det är märkligt att gemene person vill ha så "mycket" sås på maten, fast jag givetvis aldrig skulle säga det högt. Jag skrev också ett långt stycke om hur extremt noga jag döljer mina egenheter, köper hem och serverar det andra vill ha oavsett vad jag själv gillar och gör allt för anpassa mig - men det stycket ignorerades totalt. 

Jag kunde förstås ha uttryckt mig annorlunda angående exemplet med våfflan. Personen jag svarade skrev väldigt skämtsamt, som jag uppfattade det, om att "flörta i Japan" för att få rätt sorts chokladkaka. Så jag trodde att det var högt i tak och det var okej att skriva att "man lika gärna kan skippa uppblött mjölmos under berget av grädde och sylt". Jag trodde att det var uppenbart att jag drev med mig själv eftersom det är ovanligt att vuxna äter våfflor utan tillbehör. Jag trodde var uppenbart att det var på skoj och att det är okej att skämta om sånt. Jag hade inte en tanke på att nån här i tråden skulle kunna ta det personligt och ta illa upp. Kanske var det så att nån missförstod eller läste lite snabbt eller hakade upp sig på vissa meningar. 

Jag tänker i första hand "varför är jag så konstig", "vad är det för fel på mig", "varför gillar jag inte det andra gillar" osv. Just i en sån här tråd och som svar på en fråga som jag uppfattade som skämtsam, tänkte jag att det för en gångs skull var okej att säga vad man tänker och raljera lite om sin neurotypiska omgivning. 

Som sagt, jag ska annorlunda nästa gång. Men jag har också rätt att sätta gränser för hur jag vill bli tilltalad. Även om jag gör misstag ibland så accepterar jag inte att bli tilltalad som ett barn (nu menar jag INTE just dig).

Du och en till. Några andra som kommenterade höll inte med dig. Övriga ville upplysa mig om att alla får ha vad de vill på sina våfflor och liknande. Att jag var elak mot er här i tråden tycker jag låter lite överdrivet (och det är det bara du som påstår), även om jag håller med om att jag kunde uttryckt mig annorlunda. Tycker att din sidfot har ett bra budskap! Ask for their thoughts rather than assume... 

Ja, så var det kanske! Bra poäng, tack! Jag skrev "eftersom det var familjen så frågade jag..." och jag trodde att det var uppenbart att vi skämtar så med varandra i familjen ("det gör väl alla" tänkte jag men så är det kanske inte) och att jag aldrig skulle säga så till nån annan. Om inte annat trodde jag att man skulle förstå det ur stycket om hur jag döljer mina egenheter. Men det stycket kanske folk inte läste utan hakade upp sig på våffelhistorian. Men du har rätt. Hur skulle folk kunna veta att jag inte kommenterar sånt utanför familjen. Där emot kanske lite onödigt att berätta för mig vad som är okej i min familj, som nån gjorde - jag är väl fem år gammal i den personens ögon helt enkelt. 

Det är väldigt lärorikt och bra med den typen av feedback. Det är därför jag ältar detta till förbannelse. För det är klart att det ligger nånting i att jag kunde ha uttryckt mig på ett annat sätt. I en tråd där många har funktionsnedsättningar bör man kanske uttrycka sig extra försiktigt och inte ha så tuff och hård jargong och raljera och skämta. Det kan ju förstås missförstås i text. Jag tar absolut till mig av kritiken och kommer att tänka på detta i fortsättningen och göra annorlunda nästa gång. Jag önskar att folk kunde framfört kritiken på ett annat sätt. Man behöver inte säga "alla får ha vad de vill på sin våffla förstår du" och man behöver kanske inte kalla mig elak. Då känner jag behov av att säga emot. Annars kan jag absolut se att jag uttryckte mig olämpligt. 

Jag sa inte heller att min mamma var äcklig eller nåt, ifall nån trodde det. Jag frågade vad det var för mening med att ha en våffla under så stor mängd tillbehör och om hon kände smaken av våfflan. Hon svarade att nej, hon kände inte smaken av våfflan men hon tycker inte heller att en våffla smakar så mycket eller är särskilt god, utan för henne är det tillbehören som är goda och smakrika. Våfflan i sig äter hon för att det är tradition och för att det ingår i priset och för att hon blir mättare och för att "det är så man gör" då och för att det skulle kännas märkligt för henne att beställa tillbehör utan våffla. Jag dömer inte henne för det. 

Jag vet att hon menar väl och hon har ju rätt i att jag uttryckte mig olämpligt. Att hon kallar mig elak mot folk i tråden tycker jag är överdrivet. Och jag har svårt för att folk säger "alla får ha vad de vill på sin våffla" eller "du måste acceptera att alla gillar olika" (det är ju inte att fråga hur nån tänker). Nu var det kanske inte just hon som skrev så så jag riktar inte det mot henne. Jag hade liksom skrivit ett långt stycke om hur medveten jag är om just detta. Även det inte var menat att klappa mig på huvudet så har jag också rätt att säga emot och sätta gränser. 

Fast å andra sidan förklarade jag direkt hur jag menade. Och jag har förklarat 100 gånger att jag inte säger nåt till nån om dennes mat. Det verkar inte gå in och då kanske problemet inte bara ligger hos mig det kanske inte bara är mitt ansvar.

De flesta av oss med autism har väldigt svårt för såser och blöt mat, och det komplicerar våra liv enormt på det sociala planet och i arbetslivet. Precis som att vi ofta har svårt för att tvätta håret, som nån nämnde. Jag trodde att de flesta skulle känna igen sig mer eller mindre. Och skulle nan mot förmodan inte känna igen sig i just det så blir man väl bara glad, trodde jag. Då har man ju ett problem mindre. Det är väl jätteskönt att slippa det problemet i så fall. Då är det väl inte den personen det är synd om, kan jag tycka. Jag hade gärna bytt.