14-åringen får inte bo mer hos pappan

Nu tar du väl i? Ingenstans står det att sonen väljer bort sin mamma. Att han bara vill vara hos pappan.

Tonåringar vill vara med sina kompisar. Det betyder inte att föräldrarna är oviktiga.

Det kan ju vara så att pappan bor betydligt närmare skola och vänner? Inte bara något närmare.

Annars hade sonen nog hellre stannat hos mamman, där han är välkommen.

Lätt att sitta på nätet och skriva vad en 14-åring borde göra, en 14-åring som säkert älskar sin pappa, eller vill älska honom och vara välkommen.

Många tonåringar slutar bo vv för att det faktiskt är ganska opraktiskt att flänga fram och tillbaka. Hur många vuxna skulle vilja leva så?

Men ja, fortsätter pappan på denna inslagna väg, lär sonen förr eller senare välja bort honom helt och hållet.

Ursäkta hur lite tänker du innan du skriver? 

En ung kille i nyblivna tonår har ett stort behov av den manliga förebilden i sitt liv, man söker med ljus och lykta efter vem man är och hur man gör.

Visst, den här mannen kanske inte är nån vidare förebild, men har man rätt antal kromosomer inser man att ur en tonårings perspektiv ser man det inte så. Den relation han bygger med sin manliga förebild tiden mellan 13-17 kommer prägla resten av pojkens liv. 

Och det kan lika gärna innebära att sonen väljer att bli en helt annan människa när denne ser bristerna hos sin far i ett annat ljus, en dålig relation innebär bara att man glorifierar den som ska företräda manligheten i en ung mans liv.

Kvinnohat och liknande störningar växer inte sällan ur en miljö där det inte finns en tydlig maskulin kraft. Med det sagt behöver det som sagt inte vara en perfekt man, bara en som finns där räcker långt.

Nej men det Är ju längtan och avsaknaden som gör att en ung kille drar ditåt, inte för att undvika sin mor. Han har redan sin mammas uppskattning och bekräftelse, givetvis vill han ha det av sin far också, just den ålder man börjar identifiera sig med den manliga förebilden.

Det är väl klart att det också spelar in, men du kan inte tro själv på att en kille 14 år skulle säga att han söker en faders bekräftelse? Eller för den delen veta själv att det är det han vill ha, och behöver.

Det är ju inte så lätt att bara strunta i en knäpp förälder. Barn är så otroligt lojala. Sonen försöker verkligen leda pappa in på rätt spår utan att strunta i sina egna behov.

Jag har lärt honom att det bästa han kan göra är att säga rakt ut till sin pappa hur han känner, t ex jag blir ledsen och känner mig inte välkommen när du säger så. Det spelar ingen roll att jag säger att hans pappa förmodligen inte kommer att ändra sig, han kommer försöka tills han själv är vuxen och förstår. Det är en stor sorg att ge upp en relation till en förälder och kräver en hel del mognad. 

Även om han säger att det är pga närheten till kompisarna så blir det nästan så att han dras till sin pappa för att han så gärna vill laga relationen. Och en del av det är ju att han behöver en manlig förebild men sådant är ingenting barn går runt och är medvetna om själva.