Jag behöver prata om min relation

Fast man kan inte bara vara med någon för man är rädd för att vara själv. Då är det inte kärlek. 

 

Ibland kan jag tycka att min sambo får terapeuten på sin sida, även fast det är så uppenbart att min sambo har ett dåligt beteende mot mig. Exempelvis var terapeuten på min sambos sida när min sambo ursäktade sitt dåliga beteende mot mig för att min sambo får för lite uppmärksamhet/bekräftelse från mig. 

Här om dagen skulle vi gå ut tillsammans. När jag hade valt mina kläder så säger min sambo såhär till mig. 
?Kan du inte ha någon annan t-shirt på dig? Den t-shirten är den fulaste du har? 
Jag svarade med att jag blir ledsen när min sambo säger så och frågar min sambo om min sambo skulle uppskatta att jag kommenterade min sambos klädval likadant. Svaret som jag då fick tillbaka var att jag också brukar säga sådana saker till min sambo. (vilket jag inte har något minne av att jag har gjort). 

 

Måste på allvar fråga dig om terapeuten verkligen är på någons sida? 

Om det är så byt omedelbart terapeut

Det här var en händelse som jag reagerade på hos terapeuten. Det var mer att jag kände att min sambo fick medhåll av terapeuten när min sambo uttryckte att jag gav min sambo för lite bekräftelse och att min sambos dåliga beteende gentemot mig ursäktades med att jag gav för lite bekräftelse. Det kändes inte så bra. 

Terapeuten bör väl ge förslag till er båda. Om hen föreslår att du ska lyssna på din sambo och ge honom mer uppmärksamhet för att han uttrycker att han behöver det, så bör hen väl också föreslå att din sambo ska lyssna på dina behov.

Problemet är väl om du känner dig så nedtryckt av din sambo att du inte klarar av att ge honom uppmärksamhet. Då får du berätta det för terapeuten.

Men det kan vara för sent för terapi för er.

Terapeuten ska ju inte välja någon sida. Men hen ska inte heller vara någon domare som säger "det är ditt fel, du måste ändra dig".

Terapeuten ska lyssna på bägge och hjälper er att lyssna på varandra. Det är ingen ursäkt för dåligt beteende, men båda ska ju säga vad de behöver (och båda ska lyssna på den andra).

Du kan ju säga "jag lovar att inte kommentera ditt klädval om du inte kommenterar mitt".

Men iofs, jag kritiserar friskt min mans klädval och han gör detsamma mot mig. Jag blir inte ledsen över hans kritik men det kan hända att jag struntar i den för att jag litar mer på min smak än hans. Kan du inte bara svara "JAG tycker att den är fin". Alt så håller du med om att den inte är den finaste och byter utan att ta åt dig. Eller ser du kritik mot din t-shirt som kritik mot din person? Ni kanske bara har olika smak.

Hello TS,
Handen på hjärtat: Vad vill DU? Vill du stanna i relationen eller inte? Skit i vad som ses som rätt eller fel att göra. Vad är rätt för DEJ? Vad mår DU bäst av? Tar du hand om dej själv och omger dej av människor som får dej att må bra? Jag vet varför det är svårt att lämna en parrelation. Det här samhället består nämligen av en massa uppblåsta män som ser sej och får bekräftelse som "riktiga" män om de kan skylta med att de är hetero och därmed älskar kvinnor. Det är av den anledningen män också mår sämst när relationen tar slut.

Så är det såklart och det var ungefär det som terapeuten förmedlade också, att båda vi två ska lyssna på varandras behov. Jag har såklart mina brister också, men att min sambo skyller ett dåligt beteende på att jag ger min sambo för lite uppmärksamhet tycker jag är ett svagt argument. 

Jag är inte jättebra bra på att bekräfta min sambo, det kan jag uppriktigt säga. Jag känner mig ibland trött på att uppfylla ett stort bekräftelsebehov som jag tycker att min sambo har. Det i kombination av pikar och dumma kommentarer ibland gör mig än mer motvillig. 

Kritik tycker jag att man ska kunna ge och ta, men på ett bra och vänligt sätt. I det här fallet så slutade mitt klädval med att jag bytte om och blev ledsen. Efteråt säger min sambo ?Men ha på dig t-shirten om du vill?. Men för mig känns det inte så kul att ta på mig en t-shirt som jag precis har hört är den fulaste jag har. 
Det lämnar mig med en osäkerhet. 

Jag tycker inte det är någon mening att gå hos en terapeut om man måste censurera sig själv. Då tar man inte upp det som man själv tycker är jobbigast.

Om han tar upp det han ser som problem medan du inte får ta upp det du ser som problem, blir ju hela intrycket terapeuten får snedvridet.

Terapeuten har tystnadsplikt. Du borde säga till din sambo "Jag tar upp precis det jag vill, annars är det ingen idé med terapi".

Du borde också för terapeuten berätta att det blir bråk efter terapin eftersom din sambo tycker att du skvallrar eller ger fel intryck av något som hänt. Bråk och pikar är just ett stort problem.

Känns som din sambo kräver lydnad av dig. Vill du ställa upp på det?

Det är inte en terapeut uppgift att vara domare. En terapeuts uppgift är att se till att båda parter får komma tilltals och berätta för varandra vad man hållit inom sig.

Det är inte alltid det lyckas direkt, det kan ta sin tid för det gäller att få båda med på tåget. 

som andra säger här, jag tycker faktiskt också att du ska lämna henom. Hon eller han utnyttjar din svaghet. Det fina ni har tillsammans kan bli en vänskap senare, att ni inte hatar varandra utan tycker om varandra. Men för dig - inget förhållande mer. 
Jag har nyss flyttat ifrån min man efter över 30 år tillsammans. Det var lite liknande problem, men det har vuxit under längre tid, långsammare och barn fanns i bilden. Även sjukdom som gjort förändringar hos min man.  Vänligare man, ingen otrohet, jag är inte oskyldig, men mycket gräl och labilt humör hos min man, ofrivilligt. Han är fortfarande min man, vi är särbos, får se hur det går.
 
Kära du, det är bättre för dig att vara ensam. Kanske du träffar någon ny eller inte, men var stark och gå. Planera innan var du ska bo. Nu när du gömt din telefon kan du ha hemligheten att du letar ny bostad, för det blir svårt för dig att kasta ut henom. Då kan du säga att jag tycker om dig, men det funkar inte för mig. Eller så säger du ditt hjärtas mening. 

Jag kan säga att jag klarade inte av det förrän mitt äldsta barn började få självmordstankar och mådde fruktansvärt av olika orsaker. Allt var definitivt inte min makes fel, men en del. Det gav mig kraft att gå. Sedan har vi försökt bota en massa saker med skola och allt och hen mår mycket bättre nu. Vi är särbor och barnen och jag mår mycket bättre i det. Inte maken tyvärr. 
Jag förstår att du tvekar. Vi velproppar är starkare än vi tror, jag tror att du är starkare utan honom. Styrkekram

offerkoftan och lämna sambon. Du har väl ett ansvar för ditt eget liv?