Saknar arbetsmoral!

På vilket sätt ser samhället ut som gör att man inte vill jobba? 

Var glad du jobbar i Sverige med reglerad arbetsmarknad och stark fackförening. I stora delar av världen existerar inte detta och omänskliga krav är på riktigt.

Nej det är inte okej att sjuka sig bara för att man behöver städa eller bara vill vara hemma, självklart inte. Det är sånt man har semesterdagar till. 

Å andra sidan är den här ovanan att vara på jobbet fast man är sjuk ett jäkla oskick och ett problem. Varför tror man sig ha rätt att smitta andra? Och att samtidigt framhålla det som en god egenskap...
Eller som om det som småbarnsförälder tro att det är en bragd att ha få vab-dagar. Klart man kan ha det om man skickar sjuka ungar till förskolan/skola/fritids, överlåter allt vabbande till den andra föräldern eller låter dem klara sig själva hemma medan man jobbar... Inget av det är något man borde prata högt om utan att skämmas. 

På 70-talet kunde du ställa dig på en arbetsplats direkt efter avslutad grundskola och bli upplärd på plats. Det fanns även lärlingsutbildningar för ollka yrken. Idag måste du ha fullgod utbildning tillochmed för de enklaste jobb, som många nog skulle klara ändå. Du ska även ha tillräcklig arbetslivserfarenhet, något som är omöjligt att få om du inte haft tidigare arbeten inom yrket, eller praktiker.

Tacka fan för att många lessnar.

När den stora ekonomiska krisen kom på 90-talet under Bildts regering fick många gå från sina jobb som naivt trodde att de hade en trygghet i en fast anställning. Efter det började kraven successivt höjas på arbetsmarknaden.

Minns själv hur jag som tonåring/ ung på 90-talet sökte en massa jobb (som arbetsförmedlingen ville att man skulle göra), men fick nej vid varenda anställningsintervju. Det lär väl vara än värre idag. Varför ska folk slava åt staten när de måste vända ut och in på sig själva mer eller mindre för att ens bli anställda?

Ja, det är värre i en del andra länder, men det kan definitivt bli bättre i Sverige.

Den stora skillnaden "nu" mot "då" är att förr fattade folk att man inte börjar på sitt drömjobb direkt, man tar det som finns och man kan få. Sen använder man det för att samla på sig arbetslivserfarenhet.

Börjar man jobba efter gymnasiet vid 19-20års ålder så är det rimligt att vara ungefär där man vill vara när man är runt 40-45.

Det är detta grundkoncept som dagens unga helt fullständigt vägrar ta in, sen blir de bittra och utmattade av att inget går som de tänkt sig....

Vem ska göra något åt att det är 100 sökande på varje mindre kvalificerat jobb?

Folk som har relativt lätt att få jobb förstår ofta inte hur det är för de som har det svårare. När de så själva blir arbetslösa börjar de förstå det. Konkurrensen om jobben är stenhård idag, på ett sätt som den inte var för 30 år sedan. Jag beundrar folk som inte ger upp och fortsätter att enträget söka och visa sig från sina bästa sidor. Det är fel att klaga på TS och andra som väljer att ta ledigt någon dag då och då. Alla är inte stöpta i samma form.

Jag har arbetat "heltid" och otroligt mycket mer än det i 25+år nu.

Vi har en gräns på 300tim övertid årligen, denna brukar jag vara o nosa på straxt efter semestrarna varje år.

Trotts detta behöver jag inte "ta ledigt nån dag då o då" för att varken städa, handla, laga mat eller något annat som folk som TS finner helt övermäktig att hinna med när det tvingas arbeta 40tim i veckan.

Ursäkta uttrycket, men det verkar vara så jävla nära tillhands för folk att vika ner sig o bryta ihop över minsta lilla idag.

Vem har då tagit hand om barnen när de varit sjuka? 18 dagar på sju år är onormalt. De flesta barn är sjuka 6-10 ggr per år i förskoleåldern. 

Jag har ett litet företag med i huvudsak bara män anställda. Ett problem vi har haft är att de går till jobbet fast de är sjuka de smittar då ner alla andra. Förra året lade jag mycket kraft på att få dem att förstå att de måste stanna hemma när de är sjuka eftersom de smittar ner andra om de går till jobbet sjuka. I år inklusive vintern 2023 har det varit bättre bara enstaka som stannat hemma istället för 80% av personalen. Dessutom vad är poängen om du går till jobbet halvkrasslig, du presterar inte som normalt, du drar ut på din sjukdom (gå hem och sov och du mår oftast bättre snart) och du smittar ner andra.

De allra minsta företagarna får dessutom en stor del tillbaka från försäkringskassan i det fall de drabbas av höga sjuklönekostnader. Mitt företag drabbades av detta vid startup och vi fick nästan hela kostnaden för sjuklönen tillbaka. Nu när vi är lite större får vi inte tillbaka något men jag anser ändå att alla som är sjuka (halvkrassliga) ska stanna hemma så de inte smittar ner andra.

Från cirka 40 år till 60 år är immunförsvaret på topp så då kanske man inte tycker det är så farligt men de som är under 35 blir oftare sjukare samt att de måste stanna hemma längre. Därför bör man även som 40+:are stanna hemma även om man själv bara känner sig halvkrasslig.

Vissa människor är känsligare än andra, man kanske får lära sig respektera det.