Ifrågasätta beslut, barn

Konstigt ändå att han valt att gå så långt som att bli sambo. Han måste ju ha vetat att barnet finns redan innan han gjorde det valet att bli sambo. Han verkar sent ute med sina insikter, och även han verkar ju fatta en del dåliga beslut som flyttar ihop med någon som inte passar honom. 

Finns flera anledningar kan jag tänka mig:

1) hon var ung säger du, konsekvenstänket är med andra ord inte fullt utvecklat
2) hon trodde att ett barn skulle få honom att bli en bra person (rädda honom från kriminalitet etc)
3) hon var kär och trodde det skulle bli bra ändå
4) hon ville inte göra abort

sen kan man väl tycka att hon inte riktigt har rätt att gnälla över pappans frånvaro med tanke på situationen men det är en annan sak. Dock låter du som en rätt osympatisk person när du talar om henne och hennes barn vilket får mig att undra varför du är tillsammans med någon vars tidigare val (och resultat av sagda val) du föraktar så pass som du verkar göra. Varför plockar du inte ur dig själv ur ekvationen?

Eller att man helt medvetet flyttar ihop med någon som bakom ens rygg kallar ens barn för utvecklingsstörd unge. Då hade jag resonerat att den mannen får gå, hejdå.

Men om alla med presumtivt dåliga föräldrar ska sorters bort så blir det inte så många barn. Visst kan man säga att en missbrukare är något av en sämst pappa, men även en välutbildad man med god ekonomi som skiter i sina barn är en sämst pappa. Och ibland vet man inte förrän efteråt vad det blev för slags pappa, inte ens han själv vet kanske innan.

Hade du haft lättare att acceptera hennes beslut om pappan varit normalfungerande med stabil ekonomi, men som ändå skiter i barnet och vägrar betala underhåll? Är det just att hon visste hans fel och brister som gör dig irriterad? Eller om hon trott att han skulle bli en vettig pappa men visade sig ha fel? Är det lättare att smälta då? Eller om pundarpappan skärpt till sig, blivit nykter och blivit en bra pappa trots allt. Hade hennes beslut då varit rätt?

Om vi inte skiter i ditt case utan jämför med dig:
Har du rätt att gnälla om läget när du (som vuxen) gått in i en relation med en kvinna med historik? 

Hur är ditt val rättfärdigat men inte hennes?

Har du sagt till din sambo att hennes barn är "en utvecklingsstörd unge"? annars gör det eller varför inte visa henne vad du har skrivit här så kanske hon förhoppningsvis slänger ut dig ur sitt och sitt barns liv. Hon har varit sitt barns trygga familj, likaså min dotter har varit sin sons trygga familj utan en närvarande pappa. 

Självklart förtjänar alla barn två vettiga föräldrar men ibland kastar livet en kurvboll och vips har man helt andra förutsättningar än man tänkt sig. Läst typ igår om en tjej som skulle byta preventivmedel och fick veta att hon var i v30. Knappa 20 år gammal, hade gjort slut med pojkvännen i samma veva som hon uppenbarligen blev gravid. Hade p-stav och ville byta till p-spruta (eller om det var tvärtom, skitsamma, det var inte vanliga p-piller). Nu har hon turen att ha ett ex som verkar vettigt och som är villig att ta sitt ansvar för det kommande barnet.

I din sambos fall så vet jag inte hur gammal hon var men var hon runt 20 så har man (tyvärr) ofta som tjej en bild av att kunna "rädda" den där missanpassade pojken. Sen blir det väldigt sällan så lyckat som man tänkt sig (typ aldrig utan det blir ren katastrof). För de flesta tjejerna blir det ingen graviditet utan "bara" hjärtesorg och sen växer de upp och inser "vad bra att det inte blev något barn". 

Så det är din sambos resonemang som ledde till att hon behöll barnet som är ditt bekymmer. Inte den faktiska situationen som blev sen.

Och hur är du själv som person då, som kallar hennes barn för utvecklingsstörd unge. Har hon lika dåligt omdöme igen i valet av män alltså?