Ifrågasätta beslut, barn

Studentbostad är ju inte att tänka på i detta fall som du ju förstår.
Men absolut kan mamman ansöka om LSS boende för sonen men kommunen fixar inte bara det. LSS handläggare ska godkänna det och ni måste ju ta reda på vad för boende det finns i kommunen, väntetid osv.
Har inte mamman kontakt med LSS?
Jag försöker ju hjälpa dig med att föreslå kortis och andra avlastningar.
Ju mer sånt ni får och pratar med LSS handläggare ju mer kommer ju kommunen förstå behovet av boende längre fram.
Klart att mamman tycker att barnet ska flytta när barnet är vuxen det är ju inget konstigt men fram tills barnet går ut gymnasiet är det hon som måste se till att barnet blir försörjt och hon ansöka även tidigare om barnboende om ni anser att ni inte klarar av barnet hemma.
LSS boende finns för barn och där bor man oftast till 21-23 år innan man sen flyttar vidare till vuxenboende.
Men tills barnet går ut gymnasiet betalar föräldrar givetvis en del för boendet men om man får LSS boende är det ju givetvis subventionerat.
Men det är ju ansvariga som avgör om man får barnboende.

Men har sonen ingen avlastning nu?
Börja åtminstone där.

Ja, det är synd om du om din sambo. Men inte pga av hennes barn, utan pga hon har en omogen idiot till pojkvän. 

Du skriver att du kan lämna,om du vill.
Varför gör du inte det då om du tycker att det här är så jobbigt?
Ingen tvingar dig ju att stanna kvar i det här.

Du var väl medveten om din sambos barn och att det har en diagnos innan ni flyttade ihop?
I så fall så borde du ha vetat vad du gav dig in på.
Du kanske inte har så mycket erfarenhet av barn med diagnoser,om ens någon?
I så fall borde du kanske försöka lära dig lite mer om det om ni ska kunna fortsätta bo tillsammans,du och din sambo.
Du borde också förstå att du inte bara kan kasta ut din sambos barn.
Det är hennes beslut. Inte ditt.
Och bostaden är väl lika mycket hennes som din?
Har du ens försökt prata med din sambo om det här och sagt till ärliga åsikt?
Annars kanske du ska visa henne tråden så att hon får veta det?
Så här kan du hur som helst inte fortsätta ha det. 

Ts: Jag lever redan med ett barn varannan vecka som en svår diagnos. Så jag vet hur tufft det kan vara. Men jag vet också, tillskillnad från dig verkar det som, hur underbart det kan vara. Och inte fan skulle jag slänga ut min sambos son när denne blev 18. Finns inte på kartan. 

Nej, ALLA barn tycker inte att det är kul att cykla. Alla barn kan inte hanka sig igenom en cykelövning. Och har man då diagnoser på det så är det inte ett dugg konstigt att övningen slutar med utbrott och att barnet försöker ha sönder cykeln. 

Jag lider med barnet som har en pappa som inte bryr sig och två  vuxna han bor med som bara har nedräkning till 18-års dagen för att kunna sparka ut honom (eftersom du säger att mamman håller med om att barnet ska ut när det fyller 18). 

Din syn och inställning till detta barn är så tragisk.
Det känns knappt som att du förstår att det är en individ, en människa utan du beskriver hen mer som en apparat som inte fungerar enligt instruktionsboken.
Lite obehagligt blir det när man tänker att barnet är fast i ett hem som hen inte är fullt önskad i.

Du verkar ha lite svårt att sätta dig in i andras situation, anar faktiskt lite bristande mentaliseringsförmåga.
Du verkar utgå från en mall hur barn SKA vara och verkar bli arg när hen inte är som mallen..men hen är ju en individ..våga se vad just detta barn klarar och inte klarar istället för att hela tiden jämföra med andra. 

Sen vill jag tillägga att alla barn tycker inte alls tycker om att cykla. (Jag hatade det som barn..och gör fortfarande)
Dessutom är det väldigt få barn som tycker att det är roligt att tvingas göra saker som man tycker är svårt, som en del i kartläggning.
Vem tycker det är roligt att utsättas för det?

Du själv beskrev hur tufft det var med tålamodet i vissa situationer kring det här barnet..
Tänk dig in i att du ska testas i hur väl du kan hantera dessa samtidigt som ett gäng proffesionella ska glo på dig medan du känner hur du närmar dig bristningsgränsen och totalt misslyckande...
Skulle du tycka att det var roligt?

Detta barn tycker vissa saker är svårt, jobbigt etc som kanske är lätt för andra barn. Men blir det lättare för detta barn för det??? 
Jag tycker faktiskt inte det är särskilt svårt att bemöta barn med diagnoser med lugn och tålamod men det gör det väl ändå inte lättare för dig eller hur?? Du brottas med ditt ändå...och du är vuxen.
Detta är ett barn.

Som jag sagt tidigare. Ta vuxenansvar och sök hjälp alternativt lev som särbo om du inte fixar detta.
Barnet förtjänar stöttande vuxna. Hen kan faktiskt inte välja sitt sammanhang men det kan du.

Då hoppas jag verkligen att samma regler kommer att gälla eventuella gemensamma barn också.

Självklart har man som mål att ens barn ska bli självständiga och vilja flytta hemifrån men jag skulle aldrig tänka tanken på att kasta ut barnen så fort de slutat gymnasiet (eller på 18-årsdagen när de har över 6 månader kvar på gymnasiet). För att underlätta för barnen så kommer de, om de så önskar, att få bo kvar hemma även när de pluggar på högskolan för att slippa ta studielån. 

Tillägg till detta: Mitt mål är att mina barn inom två år ska kunna laga middagar (enklare) från grunden. De kommer då vara 12 år gamla. Detta för att underlätta för dem om de fortsätter med sin idrott. Då kan de laga bra mat när de kommer hem från skolan innan de ska iväg på träning och vi föräldrar kommer inte behöva stressa hem från jobbet etc. 

Det finns så många olika sätt som man kan se till att barnen blir självständiga utan att kasta ut dem på 18-års dagen. 

Ja, men inte att kasta ut dem när de fyller 18 (eller direkt efter studenten)