Ifrågasätta beslut, barn

Det här inlägget går emot det jag nyss kommenterade på. 
Här gnäller du inte på henne, i det andra inlägget förstår du inte hennes beslut eftersom du tycker barn förtjänar två bra föräldrar. 

Men det blir ingen "diskussion" eftersom du redan bestämt dig i frågan. 

De flesta i tråden är eniga beträffande sambons tidigare partner, en högst olämplig far. Jag har en annan synpunkt, och det är att ingen ung flicka, verkligen ingen, ska bli gravid som tonåring, helt uteslutet i min värld. Skulle detta inträffa är det abort som gäller, ingen diskussion om saken. Detta givet att graviditeten inte är för långt gången.                                                                  "Slutet av tonåren" innebär att hon kanske inte ens har gymnasieexamen, det blir ingen högskola och inget vettigt jobb. En så ung person ska utvecklas i frihet, resa med kamrater och ha ett helt annat liv, inte vara bunden vid småbarn. Ett utomordentligt dåligt livsval att behålla, men vad i all sin dar sa hennes föräldrar? Kunde de inte bankat lite vett i henne?                                                                          Nu kommer jag att få hela kadern av unga mödrar på FL mot mig, det är jag medveten om. Ofta tycker man här att "det är upp till den unga att välja" eller "man kan inte tvinga någon till abort".     Som tonåring har man dåligt konsekvenstänkande och behöver stöd av föräldrarna. Var fanns de när det begav sig?                                                                                                      I TS fall skulle jag tveka beträffande fortsatt samboskap. Kärlek nu, men kommer det att bli medlidande sedan? Nu är jag ganska hård, efter min egen skilsmässa, barnfri, ratades ALLA uppvaktande kavaljerer med barn, normalbegåvade eller ej.                                              Egoistiskt att tänka så har jag hört, men man har  rätt att vara självisk, livet är för kort för att offra sig för andras barn. Livet är fullt av litteratur att läsa och resmål att uppleva, för att inte tala om att ekonomin är bättre utan barn.

att du dömer din sambos val som hon gjorde när hon var i tonåren tycker jag tyder på att du själv inte utvecklat full empati. här framkommer det ju att hon haft en tuff uppväxt. 

att du som utomstående kan resonera rationellt i att pappan till barnet ej är bra betyder inte att det känslomässigt kändes annorlunda för de inblandade i situationen.

resonerar jag rationellt över din situation så tänker jag att du ska göra slut och gå vidare. men du hävdar ändå att du vill stanna kvar för du älskar din partner. 

Hur skulle hon kunna veta att han skulle skaffa ny brud och dra 30 mil bort? det var inget som tydde på det från början. Men vissa är ju som de är och det är inget att göra åt det i efterhand. 

Du vet väl att en ung mamma har större  risk att få barn med utvecklingsstörning precis som en äldre mamma? jag tvivlar på att det är pappans "fel", inte enbart iallafall. 

Vem säger att din sambo tycker att alla beslut du tagit i ditt liv före henne är bra och vettiga? 

Visste hon ens att barnet skulle födas med funktionshinder, och hur vet du att detta så tvärsäkert är ärvt från fadern och hans leverne? Hade det varit mindre dåligt beslut om barnet fötts utan sin diagnos?
 
Du väljer aktivt situationen, att leva med henne och hennes "utvecklingsstörda unge". Förvalta den relationen du kan få med barnet istället för att låta så nedsättande som du faktiskt gör i din första post (ja, jag har läst dina andra och ser att du formulerar dig väldigt annorlunda där. Men första posten låter verkligen otrevlig gentemot den människa och hennes barn du faktiskt aktivt väljer att leva med. Ditt beslut, som din mamma eller bästa polare tycker är helt galet?).

Och Goneril,
Nej man tvingar inte människor till abort oavsett deras livssituation och hur dum du än tycker den är. Sunkigt. 

Hade jag blivit gravid som sen tonåring eller tidig 20-nånting så hade jag behållit barnet med största sannolikhet. Även under de förutsättningarna som din sambo hade. 

Varför? För att jag så gärna ville ha något som var mitt att älska. Jag var älskad och sedd av mina föräldrar men hade genomlidit många år av utfrysning i skolan. Jag hade väldigt få vänner och ville helt enkelt ha något att slösa kärlek på. Husdjur var inget alternativ då jag var (är) allergisk. 

Att barnet har en funtionsvariat, vilket är ett nära vanligt uttryck än utvecklingsstöd. 

Hon trodde väl kanske han skulle ändra sig....folk kan faktisk ändra sig. 

Spelar det någon större roll vad andra hade valt att göra eller inte, nu när du är mitt uppe i situationen? Känner du att din känsla av att hon gjorde ett dåligt val valideras om merparten svarar nej? Ta det inte som att jag ätit taggtråd och kritiserar dig - utan reflektera bara.

Men om min personliga åsikt spelar roll; nej, jag hade inte behållt ett barn som tonåring/ung vuxen oavsett mannens livssituation. Jag var inte intresserad av att vara mamma i den åldern och har egentligen aldrig sett något större behov av att föröka mig. Jag har styvbarn, en liten terror som jag fostrar, plåstrar och matar varannan vecka. Varannan vecka saknar jag barnet. Alla dagar älskar jag barnet. Det räcker och livet börjar gå mot mer sans och balans ju äldre barnet blir. 

Som sagt, du skriver fint om din sambo och barnet i dina inlägg. Jag tvekar inte ett dugg på att du är en fin partner och extraförälder. Men ersätt "utvecklingsstörd" med IF. Som någon annan skrev - utvecklingsstörd är ett begrepp som inte används längre. Det låter helt enkelt nedsättande.