Ifrågasätta beslut, barn

Fast du får kort och gott tolka mig som jag ätit taggtråd. Du är ju en direkt inskränkt person i den här frågan. Ingen har väl påpekat huruvida TS har rätt att lämna sin sambo eller ej om han inte vill ta del av situationen längre? Hans liv, hans val.

Precis som med aborter. Kvinnans liv, kvinnans val. En bra förälder stöttar sitt barn och är närvarande alltid. En bra förälder kan förhoppningsvis hjälpa sin dotter att resonera med förnuft och inte på känsla när det gäller graviditet. Men tonårstjejen har oavsett sin egen vilja, och frågeställningen här gäller faktiskt inte ens huruvida tonårsgraviditeter är bra eller dåligt, utan TS reflektion kring sin sambos val sett till hennes och kanske främst pappans omständigheter. 

Jag håller absolut med dig i grund om att väldigt få tonåringar är redo att axla den roll som krävs för att vara en fungerande förälder.

Din artikel påpekar ju förövrigt att Sverige är ett av länderna där tonåringar verkar ha relativt god sexualkunskap och även preventionskunskap. Vi lider inte brist på preventivmedel, utan det är snarare så att detta skrivs ut och inte följs upp på korrekt vis av vården i alldeles för stor omfattning. En helt annan diskussion, dock.

Barnet du pratar om har väl en styvfarsa i sitt liv nu. Så vad är problemet egentligen?

Däremot är det mycket tveksamt om mamman borde skaffa ett till barn med en man som verkar olämplig som far.

Varför vill du skaffa barn? Du verkar inte leva som du lär i alla fall.
Bara andras barn behöver ha bra föräldrar nu? 

Varför har du inte steriliserat dig? 
Då slipper du båda gummi och din partner får inte ett till barn med olämplig pappa. 

Du har avslöjat dig i alla fall nu. 

Har du pratat med henne om detta? Iså fall gör det, du kanske kan få svar även om du inte förstår hennes val hon gjorde då. Ta upp diskussionen på ett inte så dömmande sätt utan mer för att du är genuint nyfiken och bryr dig.

Min sambo har gjort lite tokiga saker också enligt mig. Men det är sådant som var innan vår relation. Vissa saker tycker jag rent ut sagt är ansvarslöst och korkat. Det har hänt att vi har pratat om det och jag har frågat varför han gjorde vissa saker och har fått svar på det. Men ibland förstår jag ändå inte varför men får helt enkelt bara acceptera det och gå vidare. Samma sak finns det saker jag gjort tidigare som min partner inte förstår och jag har förklarat varför. Man måste inte alltid förstå hur ens partner tänkt. 

Kan finnas flera anledningar till att din tjej inte valde abort då. Men hon får ju leva med konsekvenserna idag med en frånvarande biopappa. 

Biopappan kan inte komma undan att betala. Betalar han inte underhåll så bör din flickvän söka om underhåll hos försäkringskassan. Klart han ska betala det, och det har han skyldighet att göra om barnet bor heltid hos er. 

Du menar att barnet har intelektuell funktinsnedsättning (IF)? Var länge sedan diagnosen utvecklingsstörd bytte namn till intellektuell funktionsnedsättning. Vilken grad har barnet? Andra diagnoser också? Sök stöd för det kan ni ha rätt till beroende på hur mycket hjälp barnet och ni vuxna behöver. Hör med BUP eller HAB. 

Hur funkar det annars? Känner du dig bekväm i rollen som bonuspappa/manlig förebild till barnet? Behöver du stöd? 

lycka till

Hur menar du med utvecklingsstörd? Att barnet har en funktionsnedsättning /förståndshandikapp på riktigt eller bara att du tycker att barnet är dum i huvudet typ?

Om barnet har en funktionsnedsättning på riktigt lär det ju inte bero på att pappan är kriminell och att mamman var tonåring.. Eller missbrukade hon också något under graviditeten? Hur gammal är barnet? 

Jag har själv tre barn som personer i min omgivning av olika anledningar har tyckt att jag inte borde behålla (fel pappa, fel tillfälle osv). Ibland tänker jag också såklart att jag har gjort mitt liv svårare .. har haft mycket problem med äldsta som jag fick när jag var tonåring med en misshandlande pappa som senare fick psykos ..vilket har lett till att barnet som nu är tonåring inte alltid har mått bra och har tagit ut väldigt mycket ilska på mig , nu bor hen hos farmor men vi träffas fortfarande och har fått en lite bättre relation.

Det jag ville ha sagt är väl att man inte ångrar ett barn även om det verkligen inte alltid är lätt. Är det så att det på något sätt är en ohållbar situation hemma får ni försöka lösa det på något sätt , försöka få avlastning från släktingar eller socialtjänsten eller så.. Annars är det väl bara att gilla läget .. och säg absolut inte till din sambo att du tycker att hon borde gjort abort. 

Eh, nej. Man är inte en bonusförälder bara för att man bor med någon som har barn. Jag är inte någon form av dotter till min mammas sambo, lika lite som han är någon form av pappa för mig och då har han funnits i mitt liv sedan jag var 2 år gammal. 

Självklart får man känna frustration. Det gör nog alla i en sån här situation meeeen detta är ett barn, ett barn med funktionshinder vars mamma som du har valt att leva med.
Hur hade du gjort om du var ensam hemma och behövt hantera det? Hade du brustit då eller klarat av att hantera det på ett lugnt sätt?
Om inte så behöver du ta stöd och om du tänker att du hade kunnat det, varför kunde du inte stanna och stötta din sambo som säkert också brottas med frustration.

Du pratar mycket om val och vad det får för konsekvenser (och särskilt för barnet.). Vid flera tillfällen i den här tråden kritserar du andras val

Men du är vuxen och har med öppna ögon gått in i en relation och hemsituation där det finns stor risk att du hamnar i frustrerande och tuffa situationer.
Oavsett om du tänker att du är bonusförälder eller inte så är du en vuxen i det här barnets liv och med det kommer ju ansvar. Barnet har inte valt att ha dig i sitt liv och i sitt hem. Barnet kan inte rå för sina funktionsnedsättningar utan är i behov av er vuxna för att kunna hitta kloka tillvägagångssätt.
Du är inte hens förälder men du blir ändå en viktig person och precis som du blir påverkad av barnet så blir hen påverkad av dig.
Hen är i ett lärande...och du är vuxen...
Barnet kommer påverkas av dig och dina reaktioner oavsett vad för roll du tänker att du har.
Du är ju i hens hem.

Du verkar inte ha jättemycket strategier att bemöta din frustration om det är så pass att du behöver avlägsna dig i flera timmar. 
Med barn och ungdomar kommer frusterande situation, oavsett om de har funktionsnedsättningar eller ej. Dessa situationer kom med på köpet när du valde att leva din sambo...

För allas skull så skulle jag råda dig att ta hjälp. Finns ju jättebra allmäna föräldrakurser/föräldrastöd via kommunen och kanske habiliteringen har något som du kan få som stöd.