Ifrågasätta beslut, barn

Men du glömmer bort att din sambos barn inte är ett "normalt" barn och att då tvinga barnet ut ur boet bara för att det blivit myndigt är fel.

Jag är tillbaks på att jag förstår inte vad du gör med barnets mamma när du är så föraktfull i allt du tänker och tycker om barnet. Ja, du tycker att hon är perfekt men tydligen så är hon ju inte det eftersom hon har ett "defekt" barn. 

Så, varför är du tillsammans med någon vars avkomma du föraktar så?

Det jag egentligen ifrågasätter är väl din inställning och din syn på barnet, även om jag hög förståelse att det är tufft att leva med detta.
Å ena sidan har barnet diagnoser och uppenbart stora svårigheter, både intellektuellt och neuropsykatriskt och å andra sidan har du förväntningar att hen ska klara allt som andra barn i samma ålder klarar. Barnet är lat och kan om hen vill.
Inte med ett ord, vad jag har läst har du beskrivit barnets positiva sidor eller några bra stunder. 
Om du tänker att de inte finns så tycker jag verkligen att du ska fundera vad du behöver göra för att förändra den synen. Du har det relationellq ansvaret och sånt lyser igenom...
Skulle du vilja tvingas leva med en person som tänker så om dig?

Vi har olika barnsyn, helt klart. Men jag tror även att vi har olika erfarenheter.
Jag har ägnat 20 år med att jobba på olika sätt i familjer och i förskola/skola för att stötta barn föräldrar och pedagoger. 
Att möta dessa situationer som du beskriver är min vardag...och frågar du mig så är inte det tuffaste att hantera barnet utan faktiskt att hantera frustrerade vuxna som hamnar i ett svartvitt tänkande hur det borde vara och skuldbeläggande när det inte uppfylls...ofta känns de som stenmurar av föreställningar om barnet.
Men det är i deras bemötande som oftast nycklarna till att lyckas ligger...

Jag tror till skillnad från dig att barn gör så gott de kan men saknar de förutsättningar att lyckas så spelar det ingen roll hur mycket vilja som de eller de runtomkring har. De kommer att misslyckas och det kommer i sin tur att påverka deras självbild och benägenhet att utmana sig själv.

Jag tycker att det är klokt att de vuxna turas om i skolan så att barnet så långt som det är möjligt får möta vuxna med tålamod och ork så att hen får så mycket förutsättningar som möjligtatt lyckas. Men du behöver sänka nog sänka förväntningarna om vad som är ett bra utfall...
Att hen ens närmade sig cykeln idag kanske egentligen var ett lyckande men förväntningarna var för höga så det förvandlades till ett misslyckande.

För om ni tycker att det är tufft med alla dessa svårigheter, tänk hur det är för barnet som brottas med dem varje sekund. Hen kan ALDRIG ta en paus från det svåra...

Och även om du tänker att barnet inte borde blivit fött så lever det och det har rättigheter att bli sett och behandlad med respekt och äkta omsorg av de närmsta omsorgspersonerna.

Och det här tänker du att en tonåring ska begripa? Hur gammal är du nu med de här resonemangen? Är det någon skillnad mot tjejens mognad, erfarenhet, kunskap, insikter, när hon tog beslutet?

Nej, barnets far har inget med det hela att göra hur mycket du än önskar att alla fel kommer därifrån. Men det är ju enkelt för dig att beskylla pappan för allt. Om barnet hade haft samma svårigheter men en skötsam pappa, vem hade du lagt skulden på då? För problemen barnet har hade likväl kunnat finnas med en skötsam pappa. Eller så misskötte mamman sig under graviditeten? 

Men du har inte gett ett vettigt svar på frågan om varför du är tillsammans med någon vars barn du föraktar? Och kom inte med dravlet om att hon är perfekt nu. Hon och barnet är ett paket, de hör ihop. Att förakta ena halvan av paketet är inte ok. Att lägga skulden för eventuella problem som barnet har på pappan är att göra det jävligt enkelt för sig själv. 

Men då kanske problemet ligger hos din sambo?
Om pappan inte är närvarande i barnets liv så är det ju mamman,din sambo,som måste finnas som ett stöd för barnet.
Det är ju inte barnets fel att situationen ser ut som den gör.
Det måste du väl ändå förstå?
Varför vill ni t ex inte ta hjälp av en stödfamilj eller ett korttidshem?
Och du svarade inte på min fråga om hur mycket erfarenhet du har av barn med diagnoser?
För du verkar ställa samma krav på detta barn som på ett normalfungerande barn.
Och det hoppas jag att du förstår att det inte går.
Jag undrar också om barnet är läkemedelsbehandlat och om det får stödresurser i skolan?
Om inte så är det kanske något din sambo borde försöka ordna.

Nej, jag tänker inte definiera det men utifrån det su skriver så betydligt svårare än ditt bonusbarn har det. Minus if. 

De flesta 18-åringar har inte ens gått ut gymnasiet. Och som förälder är man försörjningsskyldig tills barnet har gått ut gymnasiet och då längst till 21 år fyllda. Dvs ditt bonusbarn kan bo hemma tills denne är 21 så länge h*n går på gymnasiet. 

Ja visst, ditt hus dina regler. Men blir man sambo så flyttar sambon faktiskt in och då är man tekniskt sätt två om huset. 

Hade aldrig accepterat en sambo som dig. 

Förlåt men vår barnsyn skiljer sig så avseevärt.

Du tänker att raseriutbrott är likamed att barnet inte gör så gott hen kan? 
Om ett rullstorsburet barn får utbrott för att hen inte tar sig upp för en trapp, tänker du lika kring det barnet med? Att hen inte gjorde så gott hen kunde och utbrottet är ett bevis för det?
Att din sambos barn har osynliga hinder gör de inte mindre hindrande.

Jag blir väldigt beklämd över hur detta barn har det. Att känna frustration är en sak men det du uppvisar är brist på empati.
Du verkar inte heller vilja ta hjälp utan barnet kommer tvingas leva med någon som ser så föraktfullt på hen och bara verka räkna.dagarna tills hen är borta. 
Gräsligt

TS, det hade nog varit bättre om du bara hade skrivit, hade du som kvinna, behållit barnet om du hade råkat bli gravid som ung, med en kriminell person som inte är en bra människa typ. För nu blev det mer snack om hur du är och hur du ska bete dig. Och det var väl inte din mening? Du ville väl bara veta hur man tänker som kvinna om man behåller ett barn med dom förutsättningarna? 

TS ödslar energi på att fundera på sambons ödesdigra beslut att behålla barnet, ganska improduktivt när barnet finns, ett obestridligt faktum. Sambon var ett barn själv, i det närmaste, och hade inte mognad att överblicka sitt beslut och stöd från föräldrar tycks ha saknats.                                                                                                             I tråden finns ett inlägg från någon "med planerad graviditet som artonåring" och sen en berättelse om hur bra det gick för sonen. Jag reser ragg när jag hör liknande, det innebär en förlorad ungdom. Det kan ju gå bra för sonen men den unga mamman är förloraren, när kamraterna tågluffar och läser på universitet byter hon blöjor.                                                                                                      Barnet som beskrivs i denna tråd verkar lida av mental retardation. Empati har aldrig utvecklats men antagligen kan det gå att väcka den förmågan. Jag talar nu utifrån erfarenhet med utvecklingsstörd bror, jo, jag använder det uttrycket, PK-folket får ursäkta..                                   Det som är avgörande för utvecklingen är att en fast hand finns. Vår far var mycket bestämd, klara regler och konsekvens. Vissa beteenden tolererades inte, till exempel att förstöra saker. Då blev det ordentliga tillsägelser med hög röst. Att fostra dessa barn med auktoritet och samtidigt belöna gott uppförande är enda vägen framåt.         Slutligen vill jag lovorda föreningen FUB, www.fub.se, föreningen som stödjer och hjälper föräldrar till utvecklingsstörda barn, hoppas TS sambo har kontakt med dem.

Jag har son som är 22 som har diagnos och som bor hemma. Han har försörjningsstöd. 
Det är inte bara att flytta, bara för att man fått lite ekonomi (betoning på lite). När man bor hemma får man den lägsta summan man kan få från försörjningsstöd eftersom de inte räknar in hyra då. 

Vår plan är att han kommer flytta framöver (nästa år hoppas vi), han vill det själv också, men vi måste lita på att det bär både ekonomiskt och i praktiken. 

Du verkar tro att barn med diagnos är lika mogna att flytta hemifrån som barn utan diagnos. 

Hoppas din sambo inser vilket omogen idiot du är och flyttar ut fort som fan. Om hon nu vill göra det bästa för sitt barn. 

Ja det är just det, man kan alltså ansöka om LSS insatser för en ett barn eller tonåring eller även vuxen.
Samhället blir inte plötsligt på 18 årsdagen ansvariga, det är fortfarande föräldrarna dvs mamman eftersom hon är vårdnadshavare och ansvarig även när sonen fyller 18 år.
Men kan som sagt ansöka via LSS om boende.
Varför skulle dom helt plötsligt bara kicka ut sonen med stora hjälpbehov när dom kan ansöka om boende?
Ja man blir soc anmäld om man bara sparkar ute barnet och varför skulle mamman göra det? 
Samhället tar han om funktionshindrade till viss del. det är fortfarande du som förälder som är ansvarig om du inte klarar det kan Soc ta över men annars går man ju via LSS. 
Samhället tar liksom inte bara över på en dag. 
Man förbereder och det tar tid, vid akuta situationer tar soc över men då blir det ju bara tillfälliga lösningar tills man hittar permanenta. 
Tror inte mamman vill ha det så, inte TS heller faktiskt.
Det är så här det fungerar.

Du skriver att det blir socanmälan. Jaha och vad leder den till, tänker du? Om sonen vid anmälan redan är i en egen lägenhet, han är adressändrad dit, lägenheten betalas, vad ska hända sen tänker du? Om TS och mamman inte vill göra något mer då när soc. kontaktar dem, så blir han samhällets problem.

jag kan svara senare men försöker alltså hjälpa er att få reda på hur ni kan få hjälp nu eller senare med boende till sonen. varför skulle du vilja eller behöva betala för boende om du kan få hjälp via LSS som jag flera gånger försöker berätta om? eftersom du inte verkar ha fått reda på vad ni har rätt till för hjälp försöker jag berätta det här och vad som gäller vid 18 år. varför får jag mothugg när jag flera ggr berättar om möjligheter? men du kanske hellre vill köpa en bostad och annan hjälp för dyra pengar? 

varför aggressiv när jag vet hur saker som gäller LSS fungerar och säger hur ni kan få hjälp? 

lagen.nu/1949:381

Kapitel 7, paragraf 1, andra stycket: 

Underhållsskyldigheten upphör när barnet fyller arton år. Går barnet i skolan efter denna tidpunkt, är föräldrarna underhållsskyldiga under den tid som skolgången pågår, dock längst intill dess barnet fyller tjugoett år. Till skolgång räknas studier i grundskolan eller gymnasieskolan och annan jämförlig grundutbildning.

Så ja, fram tills barnet fått ut ,skolan (grunnskola eller gymnasiet och annan jämförlig grundutbildning) är föräldrarna juridisk ansvarig även efter 18 år fyllda. Då längar till barnet fyller 21. 

Du kan inte jämföra ett barn med svår diagnos och i tillägg intellektuell funktionsnedsättning med barn utan. Barn med intellektuell funktionsnedsättning blir i stortsätt aldrig vuxna och kan klara sig själv och abslout inte vid 18 års ålder. Så tekniskt sätt så är din sambo ansvarig över sitt barn tills denne kan få ett ordnar boende via LSS även efter barnet är 18 år. 

Att man enligt lagen blir myndig vid 18 innebär inte per automatik att alla 18-åringar är vuxna och kan klara sig själv. 

Fram tills barnet gått ut gymnasiet och då til lhlgst 21 år fyllda så är din sambo försörjningsskyldig. Kan då inte barnet bo i egen lägenhet så får den bo hemma. 

Ts: Svårt att läsa lagen ser jag... 

Jag hoppas din sambo tar sitt förnuft till fånga och ser till sitt barns bästa och lämnar dig. Utifrån det du skriver och uttrycker i tråden är du inte det bästa för ett barn, diagnoser/IF eller ej.

Rent krast, jo man kan lämna ett funkgionshindrat barn i en lägenhet helt utan uppsyn. Tekniskt sätt så är det lagligt så länge barnet är "vuxen", dvs i lagen mening från 18. 

Ja, man kan bli polisanmäld för misshandel om det händer att barnet ex svälter. Men fortfarande så är det något man KAN göra. Utan att någon kan hindra. 

Man kan också ha barn med funktionshinder som inte har uppföljning av kommunen eller LSS. Som har hamnat lite utanför radarn. 

Ts är den som har sagt att så fort ungen blir 18 så ska han ut. Han till och med sagt att han kan köpa en lägenhet som sonen kan bo i. Och det finns faktiskt inget som hindrar ts från att göra det. Så enkelt är det. 

Lämpligt? Absolut inte. Genomförbart? Absolut. 

Om sonen är gravt funktionshindrad eller inte är faktiskt inget vi vet helt, eftersom ts aldrig har sagt hur funktionshindrad sonen är.