Terapi för mansbebis?

Borde du inte snarare ställa frågan varför mannen skaffar fler barn när han redan hatar att hjälpa till med och plocka upp efter ett barn?

Kan ju vara ett spelberoende. Du nämner wow, har sett det tidigare. Det är en viss skillnad på normalt spelande och beroendespelande. Det kryper i skinnet och han blir lättirriterad, behöver sin "fix" blir sur, stänger in sig och får slappna av med spelet. 

Ja brösten blir hängiga, rumpan hänger ner till knäna och magen blir slapp, inkontinens mm. 

Cry me a river.

För att kvinnan tjatar och vill ha ett syskon och mer föräldraledigt kanske.

Inte för alla nej. Men kroppen blir annorlunda och inte till det bättre. Skulle vara bättre om alla skitpappor det finns insåg det offer bara detta med att upplåta sin kropp för båda föräldrarna innebär.

Nu verkar det ju inte vara mansbebis som är problemet utan massa annat- och då finns hjälp att få ja.

via vi för utbrändhet.
utredning för add.
familjerådgivning för att få honom att förstå problemet och att din gräns är nådd.
föräldrakurser för att bemöta barnen.

Och kanske separat samtalsstöd för dig, för att reda ut om det verkligen är sämre att separera än att bo med en pappa som skadar barnen psykiskt och ger dig merarbete.

Svårt att läsa allt och jonglera barn men här kommer lite svar?
Absolut har han alltid varit egen och jag (och många andra) har nog alltid tänkt att tex ADD ligger bakom för att han haft svårt att planera, höra av sig, ta instruktioner? Alltså han är ju inte korkad på något sätt utan GRYM kring allt som har med telnik att göra och så.

och han var SUPERBRA fram tills vårt andra barn föddes. Med första barnet så tog han ändå en del städning och så trots att jag var ?hemma?. Sen köpte vi hus och det blev fler måsten. Och så ville han skaffa barn tätt för att han inte haft syskon och alltid saknat det, så han ville ge barnen det ?Bandet?. Men typ direkt jag blev gravid med andra så bara stängde han av. Dom blev tom förbannade på honom på förlossningen för att han sa något otrevligt när jag fick en värk när vi spelade kort och han tyckte jag skulle lägga nångång? knappt haft något intresse av barnen eller huset sen dess. 

ja jag vet att många är pro skilsmässa, det har jag med varit men när det väl kommer in nya i bilden osv? nej alla i min familj är överens om att vårt liv hade varit bättre i den toxic relationen våra föräldrar hade än kaoset som är nu. Och många kompisar osv jag har håller med om det. Men ja självklart finns det gränser och barnen kommer såklart först. 

ang att skaffa någon ny för att behålla huset så har jag alltså råd att ha huset själv i några år, men knappast när tex köket ska renoveras att jag har råd att spara undan så mycket själv med 2 barn? så skulle såklart ALDRIG slänga in någon ny i barnens liv direkt bara för att behålla huset, utan menade mer att jag inte kan chansa på att det blir så och att jag kn renovera färdigt. Och vågar inte stå SJÄLV med ett hus med renoveringsbehov som man i dessa tider kanske går back på? 

Hur ställer du dig till att sälja huset och flytta till lägenhet, för att minska på måsten och kanske rädda äktenskapet?

Jag har kanske varit lite otydlig. han är endast otrevlig och oresonlig i perioder. han är inte alltid sån. Men han är alltid passiv och gör sällan något. Och eftersom han sällan har barnen så har dom inte så mycket relation. Men överlag är han inte otrevlig mot dom.

och han och jag kan absolut ha trevligt ihop förutom i hans dåliga perioder.. 
när han är resonlig kan vi prata mycket om hans mående och vi har pratat om allt från depression till diagnos, men då han inte vill söka hjälp så kommer man ju inte längre än till spekulation. 

han säger att det händer för lite. Att dagarna bara går och man gör inget. Han vill ju gärna ut och festa och så o gör ibland, men dom flesta av hans/våra kompisar har ju också barn och inte så mycket intresse av nattklubbar längre. 

när jag fixat midsommar och sånt med våra kompisar (som nu också har barn) så vill han inte vara med för att ?dom är trista och bara snackar om barn? och detta året åkte han tex till en stad med en kompis istället för att fira med oss? 
han blir också alltid arg om jag tar upp hur mycket han spelar både på dator och telefon så jag tror absolut han har ett spelberoende men det går inte alls diskutera?

mycket av problemet bottnar i att han inte förstår hur jag sliter hela dagarna och hur lite han egentligen bidrar med, tar han disken EN gång på helgen så kan han liksom sedan prata om det som att det är han som gör ALL städning hemma. 

meanwhile så har vi nu bott o huset i över 2 år och han vet inte hur man startar vår tvättmaskin och nyligen frågade han vart vi har städprodukter (är liksom ett platsbyggt/inbyggt skåp som inte är astydligt). Var likadant sist jag var hos frisören och han skulle ut med barnen, då visst han inte ens vart deras kläder fanns och kunde inte gå ut. han har alltså aldrig lagt fram/klätt på barnen insåg jag då? visst att även dom skåpen är inbyggda, men inte osynliga? 

Jag älskar verkligen vårt hus och har såna visioner för det. Har dessutom renoverat det mesta själv och således har sonen fått vara med på sina villkor att skrapa gamla tidningar från väggarna, tapetsera, måla, spackla och slipa? så det hade verkligen tagit emot att sälja alla dessa minnen. Men visst livet blir aldrig som man tror eller vill. 

Jag tycker heller inte lägenhet funkar med barn. Speciellt inte barn som är vana vid att få väsnas. Så ush nej bara tanken ger mig ångest och tror inte sonen varit nöjd med det, han pratar mycket om vårt hus och tomt.. och dom månaderna vi bodde i lägenhet med honom gjorde mig SÅ stressad varje gång han skrek eller vaknade på nätterna?.
behöver jag göra mig av med huset och det blir sån omställning för barnen så hade jag nog faktiskt gett upp om sambon med i ren besvikelse tyvärr? eller hade jag vikt mig där med för barnens skull när det väl gäller, men känns som en sista utväg.