Vår situation är så udda! Eller?

Det behöver då inte betyda att han är lycklig utan tvärtom. Tror inte man ändrar sig så efter så lång tid utan anledning, och på det utan att ens tänka sit för att han sliter sönder familjen och gör så barnet kommer må dåligt av det. 

Det är nåt han flyr från.

Då menar jag inte dig/er utan möjligtvis sig själv eller nåt annat. Allt verkar ju helkonstigt. En vuxen man bara hoppar på en ny brud, kan inte ens vänta för er skull. Ändrar sig och blir annorlunda i sättet. 

Nä, skumt.

Hejsan, det var länge sedan! Vill du uppdatera lite hur det har gått med allt.
Att ni har berättat/eller när ni berättar för dottern vet du/ni själv när det är bäst.
Hur har ni klarat jul och nyår, särskilt jul är en sån "familjehögtid" och inte minst
när man har barn.
Hur känns det inom dig nu? Det var ju väldigt nytt när du startade tråden för att få höra andras åsikter och det fick du ju...
Jag tycker fortfarande att det är väldigt nytt inte minst med tanke på din/er bakgrund. Du har varit tillsammans med en man hela ditt vuxna liv, du har ingen erfarenhet eller kunskap om något annat. 
Jag tror inte alla förstår hur det är när man blir tillsammans så tidigt och sedan håller ihop i 20 år.
De flesta kan ju prata i plural om relationer, sedan är vi några som får uttrycka oss annorlunda eftersom vi inte har någon erfarenhet av annat än en relation.
Hoppas gärna att du vill skriva lite och berätta hur du har det. 

Tack att du frågar! 
Det går upp o ner.. Vissa dagar mår jag bra vissa inte. Mest när jag är ensam som känslorna väller över en... Om jag tillåter mig själv att grubbla.
Men vet att jag inte vill ha tillbaks det vi hade hunnit reflektera en hel del o vi har inte haft det toppenbra senaste åren. Inte dåligt men bara låtit allt rulla på. Jag har stoppat huvudet i sanden och han har mått dåligt utan att ta tag i det. 
Iom nya jobbet o nytt socialt liv så mådde han bättre än på länge, men hemma påminns han om det gamla. Bitterljuvt att se den man älskar blomma upp och må bra... Klart jag vill att han ska må bra jag känner ju honom nästan bättre än mig själv, efter 25 år får man så starkt band att man nästan känner varandras känslor. Klart jag vill att han ska må bra. Han liksom jag önskar bara att vi tagit tag i oss 2 tidigare.. Ksnske hade vi inte suttit o denna sits då? 
Han tvivlar fortfarande på att han gjort rätt val, tyvärr hjälper det inte mig då jag i hjärtat fortf älskar honom och varje gång han säger så tänds ju det lilla hoppet jag inte vill ha! Hjärnan säger nej nej gå inte tillbaka.
Och jag har sagt rakt ut att jag kommer inte gå tillbaks till det vi hade, isf skulle vi behöva bygga ngt nytt. 
Men jag ser hur kär han är, han vill träffa henne så. Mkt han bara kan. Samtidigt söm han säger orden "om vi fortfr. är ett par då.." när han pratar om framtiden tex semestern i sommar mm. 
Han mår bra med henne men mår inte bra i själva situationen. Han tycker inte heller att det bara går att släpps 25 år bara så där. Men hur gör man? Ingen av oss vet. 
Vi ädlskr varandra men på vilket plan, vilket sätt? 

Julen var ok, vi var bara vi 3. Han gillar ej julen så åt bara lite och öppnade klappar o tittade på tv. 
På kvällen gick han till henne.
Den biten känns ändå mer o mer ok inser mer o mer att han gjort sitt val. 
När vi umgås känns det bra, vi fortsätter att göra lite saker ihop, och de träffas regelbundet. 
Nej inte berättat för. Dottern jag var beredd att göra det för. Några veckor sedan, då var han i värsta tvivlar perioden o tyckte vi kunde vänta lite då de precis bestämt att backa lite o inte träffas lika intensivt. Nu börjae de dock ses mer o mer så nu börjar det bli dags. 

Jag vet ej hur man lever ensam.. Jag måste liksom. Börja om med mitt liv. 
Vi var 18 när. Vi träffades, vi blev vuxna tillsammans.. Lärde oss om livet tillsammans... Stöttat varandra i allt. 
Det är inte bara att vända ryggen till o gå. Vi betyder fortf så mkt för varandra... 

Har ni berättat för ungen än?

Har han ff inte bestämt sig? Att han hoppar mellan er och säger "men tänk om vi fortsätter tillsammans" och så säger han säkert att han älskar dig.

Det låter ju som att han BARA är med henne för att hon är NY och spännande, för han verkar veta innerst inne att han inte älskar henne på riktig-.
Som om att han behöver "leka av sig" för att han aldig gjorde det innan ni blev tillsammans.. Eller har ni "lekt av er" innan ni blev ihop..
Annars så kan det ju vara där skon klämmer...

Du kommer säkert klara det här galant..du verkar ju vilja gå vidare, även om det går lite upp och ner just nu, men det är ju inget konstigt alls om du känner så TS.

Han däremot som verkar vela hit och dit ff kommer nog ångra sig när den första förälskefasen är över..och när hon inte är ny och spännande längre..Vilket det låter som att han redan vet om.
Därför vill han ha kvar dig för han vet redan att han kommer tröttna på den nya såsmåningom..det låter bara som en tidsfåga..

Sen om du vill ta emot honom när det tar slut med den nya är ju en helt annan fråga och något bara du vet om du skulle kunna göra, men den dagen kommer nog när dom gjort slut och han mår skit och vill komma tillbaka..

Karma existerar..Han kommer få sitt straff..var så säker

Helt rätt jag var hans första flickvän så han har liksom bara haft mig... Jag tror han passar på att göra allt han känner att ha kanske missat eller tom saknat nu. Han säger att han älskar henne, de planerar hyfsat långt fram i tiden men när ha pratar om framtiden är det alltid i lett med "om. Hon o jag fortf är ett par" 
Samtidigt vet jag att de har mkt känslor för varann han säger ju att han aldrig aldrig riskerat det vi hade för bara en fling.
Och han vill vara med henne så mkt ha bara kan. 
Säger hon kom så kommer han. Ändrar hon planer så ändrar han lika snabbt annat ha planerat. Han är. Lite som en nyförälskad 14 åring. 
Samtidigt som han kan berätta för mig om hon varit på dåligt humör eller nåt annat som skaver.

Han säger att han önskar vi 2 kunde träffas att vi skulle kunnat vara bra vänner om inte allt detta hänt. 
Hur tänker han där, varför skulle vi 2 träffas?? Ingen av oss skulle vilja det det vet jag. 

Ja han säger att han älskar mig fortfarande men att vi inte sk leva som ett par. Och det är inget konstigt tycker jag man kan älska fler, på olika sätt. 

Jag försöker leva mitt eget liv vid sidan av detta och ibland klarar jag det, ibland crashar jag o bara gråter. 
Men försöker visa att jag klarar mig utan honom och ser faktiskt fram emot när vi sålt allt o jag får min egen lägenhet. Då tror jag allt kommer falla på plats. 

Han utnyttjar ju faktiskt dig nu. Du ska anpassa dig efter honom så att han ska kunna träffa henne och dessutom så ska han lasta dig med DERAS problem.

Jag tror ärligt vi utnyttjar varandra
Jag gör det jag mår bäst av men vet att också tycker det är jobbigt. 
Jag mår bäst av att vi lever ihop tills vi sålt, att vi kan umgås hyfsat normalt.
Tror jag ser det lite som en hämnd att  han anförtror sig till mig fortfarande. Och han har inga andra nära vänner att anförtro sig till heller. 

Jag lär mig sakta men säkert göra saker på egen hand, det är ngt vi båda hade behövt för länge sedan. Vi var så i början, var ihop men hade även mkt separata intressen. Tyvärr försvann många vänner genom åren när man började skaffa familj etc. Plötsligt var vi väldigt isolerade bara vi två (tre). Det är ngt vi båda måste förändra. För. Att. Må bra. Separat eller gemensamt senare det vet jag ej. 
Men inte en chans att jag vill tillbaks till vårt gamla liv. 
Skulle vi ngn gång bli ett par igen så. Är det mkt jobb för båda som krävs. 
Jag håller på att stärka upp mig själv o det måste jag bli klar med innan jag en tänker i sådana banor. 
Jag utnyttjar till en viss del hans känslor till mig för att få. En bit av honom fortfarande, fast utan några krav. Krasst sätt är jag ju singel, så det är mitt val om jag umgås med honom eller vem jag vill. 
Jag känner själv att jag vågar mer o mer tänka i banorna att våga bo ensam utan honom o faktiskt se fram emot det. 
Men det betyder ej att jag vill kapa banden, nej inte so det känns nu. 

Han vill fortfarande båda äta kakan och ha den kvar.