Behöver hjälp! hantera ilska och utbrott - 15-åring

Tror jag inte ett dugg på. Tror snarare att du är en liten högskoletjej som fått för dig att pedagogisk uppfostran är det enda rätta för en bok har sagt det till dig

Om det sen vore sant så borde du ju förstå att folk är individer. En del barn testar och utmanar mer än andra och då behöver man stå på sig. Kärlek och kommunikation ska alla barn ha men dom behöver också en fast hand som leder dom till vuxenlivet

Du verkar ha ganska svårt att ta till dig det TS skriver. Då hon helt klart och tydligt skrev att dottern hade saboterat och förstört deras hem och med de höjde ts rösten och föste dottern ur rummet vilket är en klart rimlig reaktion 

Du kan prata tills du blir blå om öronen en del behöver mer direkta konsekvenser 

Ja gud ja, att det skulle bli mer bråk tror jag med, därav att vi valt denna modell.

Jag reagerar mer på de som i såna här trådar anser att man bara ska ge kärlek och inte någon konsekvens. Och att en TS annars har misslyckats. Såklart ska man inte skrika okvädningsord tillbaka eller liknande. Men om en tonåring låser in sig och stör med hög musik hela natten så kanske just låset inte ska vara kvar, men dörren? Så det går att komma in men tonåringen kan stänga om sig. Eller att musiktjänsten stängs efter 22.

För vad gör du som förälder om tonåringen just är tonårstrotsig och gör som i TS, du bemöter lågaffektivt och 15-åringenlåser in sig och stör allas nattsömn?

Nej, problemet är att de lär sig barnkonventionen. De lär sig vad de har för rättigheten, men inte vilka skyldigheter de har. 

Vår låg och mellanstadieskola hade regler som de tog bort där det bland annat stod att barnen hade eget ansvar för att komma ihåg gympakläder, vara rädda om saker och så vidare. Funkat fint i alla år innan, denna skola har funnits i över 100 år. Men plötsligt så kunde man inte sätta sådana krav och säga att barnen hade skyldigheter tyckte rektornerna. 

Se vad som händer i samhället, inte bara TS dotter. Mat och husrum är steg 1. Sedan om det är ett eget rum, delat rum eller så är oväsentligt. Mat får man, men man kan inte kräva att man alltid tycker om maten för så är samhället också. 

Sa jag det? Varfor anser du det måste vara antingen ena eller andra ytterligheten?

Vill bara skänka lite hopp om att det kan bli bättre SEN. Jag har inte tips om hur man ska lösa det nu, själv har jag varit väldigt strikt med min son från start. Hans privilegier rök från tidig ålder om han inte visade respekt, och vi var benhårda. I tonåren är hans revolt att vara lite otrevlig liksom. Jag tror att det är mitt sätt att försäkra mig om att han inte blir som mig. 

När jag var tonåring... Då HATADE jag min mamma. Hon förtjänade inte hat, men jag hade inga känslor för henne när jag blev arg på henne. Jag skrek, slog i dörrar, rymde i bara nattlinne och gömde mig i en skog (hon jagade mig), gjorde farliga saker, drack rikligt med alkohol, slog till min mamma (hon slog tillbaka), kastade saker. De här bråken skedde v a r j e  dag under flera år. Fattar inte hur de orkade. Vid ett tillfälle fick jag totalt utegångsförbud, men snäll som min mamma var fick jag träffa kompisar om de kom hem till oss.

Jag flyttade så fort jag fyllde 18. Det blev lite lugnare redan innan dess, men mamma var tydlig med att det var vad hon ville, och jag förstår att hon var trött! Vändningen kom när vi inte bodde ihop längre. Vi pratade i telefon två gånger i månaden och sen började jag hälsa på hemma, klarade av ett dygn innan jag blev arg igen. Nu har det gått 22 år sen jag flyttade. Vi pratar i telefon varje vecka och uppdaterar oss om vad som händer i våra liv. När min son var liten sågs vi några gånger varje månad, nu ses vi en gång per kvartal. Skickar ofta bild eller uppdatering till varandra på Messenger. 

Vi har en ganska god relation helt enkelt! Jag känner inget hat och hon verkar inte heller göra det. Vi har inte pratat om allt som hänt och det verkar inte som att någon av oss vill göra det heller. Vår relation är god, men kanske inte så djup som vissa andra verkar ha. 

Jag kan inte komma på en enda sak som skulle förändra mitt beteende under tonåren. Jag var så arg att jag inte var mottaglig. Jag hade defintivt inte velat ha nån diskussion om vad jag egentligen behövde. Nu i efterhand hittar jag inte heller något som saknades mig. Däremot genomgår jag nu som vuxen en adhd-utredning. Det var min läkare som föreslog det, eftersom livet generellt är kantat av kaos för mig. Så kanske det hänger ihop ordentligt med mina tonår. Jag vet ju ännu inte om jag har ADHD men enligt läkaren är det stor sannolikhet. Vi får väl se. Om det är så, så är det inte något jag kommer dela med min mamma eftersom hon inte tror på såna diagnoser ;) 

TS, jag hoppas verkligen att det blir bättre för er också. Gör det som måste göras. Ta bort den där moppen, håll ut, prata med elevhälsan utan henne. 

Det kommer förmodligen bli folk av henne också.

Lycka till!

Föräldrarna har inte betett sig dåligt. De har med rätta blivit förbannade när dottern förstört saker i hemmet. Inget konstigt med det. Man får bli arg på sitt barn när det beter sig dåligt. Man är inte en dålig förälder för det. Skrämmande att så många tycker att man är en dålig förälder för att man höjer rösten och ryter ifrån till sitt barn. Hon har alltså kommit hem och förstör saker som mamman har gjort. Jag skulle ha blivit svinförbannad och låtit mitt barn få veta det mycket tydligt. 

Dottern däremot hade ingen anledning att bli arg. Hon har alltså kommit hem och förstör saker. Med rätta blivit ordentligt tillsagt/utskälld. Och blir därefter själv sur och låser in sig och spelar hög musik. Vad är det för jäkla mjäkande du håller på med att "det är inte konstigt att hon låser in sig och spelar hög musik när föräldrar beter sig dåligt och skriker och skäller på henne". Nej nej. Föräldrarna har till skillnad från dottern en anledning att vara riktigt rejält förbannade på henne. Hon har ingen anledning att vara arg "tillbaka".  

Man sjunker inte till samma nivå som banret för att man blir förbannad när de slår sönder saker i huset. Dottern är förbannad på föräldrarna utan anledning. Tex om hon med rätta blir tillsagt. Det finns ingen anledning för hennr att bli sur för att föräldrarna blir arga när hon gjort något dåligt. Tvärtom borde hon be om ursäkt och säga förlåt. Föräldrarna däremot har en väldigt stor anledning att bli flyförbannde  när hon tar sönder saker i huset. 

Men snälla. Du kan inte säga att din teknik funkade för dina barn är välfungerande. Dina barn är antagligen inte likadana som ts dotter så du har nog haft lite andra förutsättningar. Ts dotter har med stor sannolikhet nån slags diagnos. 

Och jo det är helt ok att höja rösten, blir förbannad och ta tagi/fösa bort ett barn som förstör saker hemma. Och man föregår inte med dåligt exempel om man blir riktigt rejält arg när ens barn beter sig så. 

Jag ser inte alls problemet med att bli arg på en person som gjort något dåligt. Dottern däremot är omotiverat arg på sina föräldrar. Tex är det omotiverat att hon blir arg och slår sönder saker som mamman gjort. Tex är det omotiverat att blir arg när man får en skarp utskällning efter att man tagit sönder saker. Det är INTE omotiverat att bli arg när dottern slår sönder saker. Det är inte omotiverat att bli arg när dottern som "hämnd" för utskällning låser in sig och spelar hög musik. 

Inget av detta är exempel på att bete sig illa mot sitt barn. Jag ser bara att dottern beter sig illa. 

Dock är det ansvarslöst av ts att låta dottern ha lås på dörren, högtalare, mopedbil etc. 

Det i sig, är ofta ett problem i de flesta relationer. Att man bara ser en sak som kan vara fel. I det här fallet dottern. Och detta trots att man haft 15 år på sig som förälder att inte hamna där.

Applåder! Så bra du är! Tänk om alla bara gjorde som du så skulle det inte finnas några krig. Nejdå, men du framstår som aningens självgod och dömande. Du måste inse att alla barn fungerar inte som dina barn, och det är inte bara familjen som har inflytande över barns utveckling utan även samhället (som förändrar sig snabbt över bara några år), sociala media, vilket område man bor i, vilken skola man går i, vilka vänner man har.

Jag tror också på kärlek, förståelse och kommunikation, men det garanterar inte automatiskt bra uppförsel hos barnen. I vår familj fungerade det fint på tre av fyra barn. Det fjärde var som TS dotter. Vi hade några turbulenta år, men nu i sena tonåren har vi en jättefin relation. Vi har alltid varit noga med att säga att vi älskar barnet men avskyr det dåliga beteendet. Vi har definitivt varit arga och visat det, då vi absolut tror på att sätta personliga gränser kring vad vi tolererar att andra gör mot oss och säger till oss. Det är också viktigt för att visa syskonen att elakheter mot dem inte tolereras.