Han vågar inte

Ah! Då missförstod jag just den meningen. Men jag har en fråga. Jag lever själv med en man med stor åldersskillnad. Du är cirka 35 år, han cirka 50. Är du införstådd med vad den åldersskillnaden kommer att innebära i ett vardagligt liv? Är du verkligen införstådd med vad åldrande gör med en person? Jag pratar inte bara fysiskt, utan också mentalt, sjukdomar, du är ung och pigg och han vill inte lyfta rumpan ur soffan. Han har levt sitt, du har fortfarande saker du vill upptäcka. Dra honom inte ur sitt förhållande med sin fru för att sedan skriva en ny tråd här om 5 år då han närmar sig 60 bast och inte ser ut eller beter sig som han gör idag. 

Jag vet att du är sårad. Men jag tror att du har sjukt mycket mer att vinna på att lämna den här mannen bakom dig. Han har dessutom tydliga bevis på att vara opålitlig och illojal. Han har ett otroget beteende och risken är stor att du kommer vara den ovetandes frun i framtiden. 

Jag behöver pepp. Är förkrossad men ändå hoppfull, döm mig inte - jag vet redan att jag handlat omoraliskt. 

Jag har haft ett förhållande med en gift man sen i somras, han är ganska mycket äldre än mig och normalt inte mannen jag skulle falla för. Han föll för mig och jag trodde på honom, och jag blev verkligen kär i honom. För några månader drog han sig tillbaka utan någon förklaring, jag vet att han haft det tungt privat med jobb och familj men jag tog det så fruktansvärt hårt och vad jag egentligen ville ha från honom var tröst och en förklaring, jag förstår att det inte kan bli vi. Det är klart att hans familj måste gå först, det stöttar jag även om det krossar mitt hjärta. Men förklaringen kom aldrig utan han var bara tyst. Lovade att vi skulle ses som ett avslut men drog sig bara mer och mer undan. Jag vet att jag måste släppa det, men jag har verkligen inte haft någon självaktning alls i det här. Har skickat meddelande på meddelande om hur mycket jag saknar honom. Han saknar mig också. I veckan svarade han och ville att vi skulle ses, trots att jag inte trodde att det skulle bli av så blev jag så glad. Det var skönt att höra från honom och det lindrande mitt självförakt. Dagen efter ställer han in. Det var som att jag igen inte kunde andas
 Der är inte första gången det händer och jag var förberedd, men det är ändå fruktansvärt. Den här gången fick jag dock också en förklaring, han vill inte för då kommer känslorna för mig komma tillbaka och det kan aldrig bli vi.
 Han är inte lycklig där han är nu,  det vet jag. Men hur kan jag gå vidare för att förhoppningsvis lyckas övertala honom. 
Snälla ge mig pepp och råd, jag saknar verkligen vad vi hade. 

Jag känner helt med dig och du har min fulla förståelse!
Jag har också haft en typ av relation som var med en dubbelt så gammal gift man och det pendlade mellan himmel och helvete. I början fick jag veta att hans fru var hemsk att leva med och att de länge hade haft det dåligt. Så flera gånger försökte jag uppmana honom att avsluta deras relation då jag såg hur dåligt han mådde. Jag ville rädda honom. 

I ena stunden höjde han mig till skyarna och jag kände mig älskad och oslagbar. I andra stunden skulle vi bara vara kompisar för att det blivit bättre mellan han och hans fru. När jag precis hade börjat acceptera att vi bara skulle vara det så pendlade han tillbaka till mig och allt röjdes upp. Han kunde hålla på och pendla flera gånger per dag, för att han kände för det. Han visste hur mycket jag höll av honom. Egentligen struntade han i mig, han ville bara ha ytterligare bekräftelse.
Jag gick sönder gång på gång, men jag var så skör och svårt beroende så jag klarade inte att lämna.

Så jag känner verkligen igen känslostormarna du beskriver och den totala meningslöshet när distanseringen uppstår och den totala färg tillvaron får igen vid återkontakt. Man fungerar helt enkelt inte som människa utan personen. Man har blivit så existens lös och man gör allt för att få känna liv igen. Jag blev otroligt uthållig och gick över flera av mina gränser. 

Så jag väntade ut de sista åren de var gifta i hopp om att kunna rädda honom och ge honom den bästa kärleken. Under skilsmässofasen var pendlandet värre än någonsin och jag fick ännu mer än innan gå omkring på äggskal för att hålla mig väl mot hans projiceringar som kom ut när han var missnöjd. Egentligen var fly förbannad över hur illa han behandlade mig och jag ville bara skrika det åt honom, men jag vågade inte i rädsla för att han skulle distansera sig ännu mer. Det var ju döden för mig. Sen var inte jag heller den enda han höll på med så det var ytterligare en stress där jag försökte vara mitt bästa jag för att vi skulle få tillbaka vår kontakt igen. 

Under en kort tid lyckades jag dock hitta en annan person att lägga fokus på och det kändes oerhört stort för mig att jag bara lyckades göra det, även om det inte heller var en bra person. Men bara känslan att jag kunde visa att jag inte ägnade all min tid åt honom. 

Så tyvärr har jag inga bra råd att ge på hur man släpper då jag inte klarade av att göra det, men jag förstår allt du beskriver och jag dömer inte. 

Tillslut blev det vi, men då började nästa helvete och jag fick då erfara vem han egentligen var.