Varför är jag smal?

Helt otroligt. Undrar hur det här kommer sig. Själv har jag kämpat så otroligt mycket med vikten i hela mitt liv. Det har nog inte gått en enda dag i mitt vuxna liv (är 48) då jag INTE tänkt på min mage på nåt sätt. Jag har alltid känt antingen ångest över att jag aldrig får den att minska, eller eufori över att jag lyckats få den att minska lite (fast efter några månader är jag där igen). Varje gång jag ser en smal kvinna så tittar jag extra och undrar hur det känns att kunna välja fritt bland kläder och aldrig behöva fundera på sin mage.

Att kunna äta grädde, choklad och annat gott utan synliga konsekvenser låter helt ofattbart. Jag älskar choklad, ost och vin, men måste hela tiden behärska mig så att jag inte tar nåt av det alltför ofta.

Jag fick pcos i tonåren, och ett av symptomen är tydligen att man lätt går upp i vikt. Så smalhet kanske också är en hormongrej.

Ja, men det betyder inte att konsekvenserna fortfarande finns inuti kroppen! Jag tror att du som "måste behärska" dig har finare värden på dina organ om du nu lyckas behärska dig till normalt BMI jämfört med en smal som bara äter skit för att *det syns ändå inte*. 

Det kan vara en hormongrej, tror jag med!

Var bara tacksam för detta TS. Även om flera såklart poängterat att man kan vara ohälsosam även som smal, så är riskerna mångdubbelt större om du dras med övervikt under lång tid.
 

Min erfarenhet är ändå att folk som inte går upp i vikt om de inte har en sjukdom, så äter de mindre mängder mat än de tror. 

Om du skriver en exakt matdagbok så blir det tydligare.

Min (vuxna) son tex upplever att han äter jättemycket (har extremt lågt BMI), men sedan har han någon dag varje vecka då han sover bort hela dagen och då äter han inte heller på hela dagen, vilket såklart märks över tid.

Hans definition av en en normal middag är också annorlunda än min egen definition, hans portioner är väldigt små.

Han gillar heller inte sötsaker, så han kan inte hålla vikten på det sättet heller.

Sedan har vi också genetik för att vara långa och smala i min familj, vi är alla normalviktiga åt det smalare hållet, så klart att det påverkar.

Tror du är något på spåret här. Vad som är mycket, respektive lite mat, vad som är bra eller dålig mat är minst sagt subjektivt. Dom flesta har sin referenspunkt i hur mathållningen såg ut i den familj man växt upp i och jämför då med detta.

Om man skulle skriva ner vad man äter och hur mycket man äter sakligt och konkret, så skulle gener inte spela så stor roll som många vill hävda.

Ja, jag gjorde faktiskt en hälsokontroll för några månader sen och då såg alla organ fina ut och alla värden var bra. Så jag är ju väldigt frisk, och känner mig stark. Försöker att inte bry mig så mycket om magen, men det är svårt när man älskar mat och vin...

Vet inte hur man citerar..

Svar till gg:
Jag vet, hade kompisar nar jag var yngre som inte kunde begriiipa varfor de var sa smala, de at ju som grisar sade de. Men faktum var att de ganger vi var ute och at middag tillsammans brukade de ata typ 1/4-1/2 pizzan (tex) och fragade om nagon av oss andra ville ha resten. Vilket jag aldrig var bangen till, jag kunde ata upp hela min egen samt 2 av vannernas left-overs. Om det var nagon som verkligen at mycket sa var det jag! Jag var visserligen inte tradsmal, men inte overviktig heller.  Men joo i mina frossar-perioder steg ju vikten snabbt.. 

Det man ofta laser om ar sadana som alltid, alltid varit smala och inte ens gar upp I vikt under klimakteriet eller graviditeter.. Men jag undrar lite grann hur jag (finns sakert fler som jag!) kunde svalla upp pa kort tid efter puberteten (fran att ha varit en tanig liten flicka) och inte lyckades bli av med "valpfettet" under hela tonaren trots att jag tranade flera ganger i veckan och at sma portioner- till att jag efter 30 nangang plotsligt tappade alla mina former och det utan att jag brydde mig om hur mycket eller vad jag at..?? 
Nagon som har en aning om hur det kan bli pa det sattet for vissa (mig)? 

Ursakta jobbig text, har inget svenskt tangentbord! 😉

Oj, kanske borde ändra kost. Idag blev det sallad till lunch. Det älskar jag så inga problem. Och så tog jag en kexchoklad innan jag stack till träningen. Plockar hellre bort snabba kolhydrater (ris, pasta, bröd) från maten än tar bort mina pajer och bakelser på kvällarna. Det borde väl vara ok?

Nja? Snabba kolhydrater omvandlas först till socker (energiförlust i detta steg) sedan, all energi som inte används omvandlas till fett för att lagras (energiförlust igen). När du äter snabba kolhydrater tappar du alltså lite av energin i två steg.

Paj och bakelser innehåller mycket mer fett äänrus, ppastaoch bröd och fetter kan inte omvandlas, det lagras direkt som det är i kroppen.

Dessutom är kolhydrater utmärkt om man ska träna (ren energi) fett är överskottsenergi och kroppen bryter ner muskler innan den tar av fettet när den behöver mer energi än vad den får in (dumma evolution!).