Möte med chef

Jag har skrikit på elever. Det är sant, men jag har inte gjort värre saker än så, det vill säga fysiska saker. Det borde väl vara rimligare med en varning än uppsägning.

Det är inte ok att skrika på eleverna. tyvärr blir det för mycket ibland. Jag har skrikit mer på min mellanstadieskola under 2 månader än vad jag har gjort på högstadiet. 

Jag kommer bra överens med vissa kollegor och sämre med andra. Jag tror dock inte att jag inte kan samarbeta med mina kollegor. 

Jag fungerar inte på mellanstadiet. Jag fungerade bättre i högstadiet. Jag mår inte bra. Det kan man också konstatera.

 Mig veterligen föregås en uppsägning av en varning. Dessutom brukar det vara såt att någon från HR är med när man varnar någon eller säger upp någon. Jag hade en kollega som blev varnad på grund av arbetsvägran. Under mötet var någon från HR med tillsammans med rektor och min förre detta kollega.

Nu när du säger det händer det ibland att jag kan upplevas som stötande. Jag ber oftast ursäkt ifall jag sa saker när jag har i affekt. 

Jag hade samtal tidigare i min förra skola två-tre gånger. varje gång har det handlat om konflikter med kollegor som vi har löst. Då var det inget snack om varning. Min förra rektor sa bara att om jag fortsätter att göra en sak kan det bli varning.

jag hade ett samtal med min nuvarande rektor för några veckor sedan. Då har det handlat om hur jag upplever undervisningen och förväntningarna. Det har gått bra ett tag, men sedan dippade det. Jag tolkade inte samtalet som en varning, men jag kan ha fel. 

Jag håller med dig om att jag bör undervisa i högstadiet. Jag förstår inte hur jag har blivit så dålig på att hantera mina känslor. Förutom att jag bytte jobb har det inte hänt andra, radikala saker i mitt liv på sistone.

Jag måste tillägga att konflikter mellan mig och mina kollegor var väldigt sällsynt i min förra skola. jag har blivit bättre på att prata mindre under ett tag, men sedan blev det sämre efter att jag har börjat undervisa på mellanstadiet. 

Jag ska ha en facklig representant med mig imorgon. Jag har prata med en representant igår. jag känner att det bästa vore om jag flyttas tillbaka till min gamla skola. men det är bara önsketänkande.  

Det lustiga är att jag har bemött mina elever på ett bra sätt i min förra skola. Jag ljuger inte nu när jag skriver att många elever gick till rektorn när de fick veta att jag kommer att bli omplacerad. jag kan hantera mina känslor.

Det blev dock för mycket. Att jag inte fungerar som mellanstadielärare har påverkat mig känslomässigt.  

Jag håller med. Jag måste dämpa mig rejält. Jag känner inte igen mig själv, för att vara ärlig. Det är patetisk, men jag känner så. Det är både förvånande och sorgligt. I min förra skola kom elever till mig och klagade på andra lärare som skrek på dem, skällde ut dem och så vidare. 

Konflikterna med eleverna handlar oftast om att de pratar när jag har genomgångar. Jag behöver pausa mina genomgångar många gånger. Då blir jag frustrerad och efter en viss tid skriker jag. 

Att jag inte gick till rektorn eller bad om hjälp på andra sätt handlar om att det är svårt för mig att be om hjälp.

Som vikarie har jag inte samma ansvar som en ordinarie lärare vad gäller undervisning.

Däremot ska jag tänka på bemötandet gentemot elever och kollegor.

Det är bra nu att jag inte behöver planera och rätta uppgifter. Jag får kanske mer tid för återhämtning. 

Jag ska absolut bli bättre på att bemöta människor.

Däremot blev jag inte omplacerad för första gången på grund av bemötandet. Jag blev omplacerad för att kommunen behöver spara pengar, det vill säga effektivisera. Istället för att anställa en ny lärare omplacerade man en lärare från en skola till en annan. I min förra skola har jag inte skrikit alls på eleverna och hade ett mycket bättre bemötande. Eleverna kom till och klagade när andra lärare skällde på dem och så vidare.