Kandidatuppsats :(

Hej
Du får trösta dig med att du får övning åren innan... både i att skriva och att opponera/presentera i någon form.

Ett tips är att försöka välja något att skriva om, om/när den dagen kommer- som du har ett genuint intresse för- då blir det nog lättare att skriva så mycket som du bör skriva.

Jag oroar mig också för sådant här... men jag tror man kan försöka hantera det på olika sätt. Man har ju också en handledare som man kan diskutera med, vad jag har förstått.

Då ska du nog inte genomföra detta om du är såpass orolig tre år innan. 

Tänk såhär: är de andra smartare än du? NEJ. Sannolikt inte. Alltså har ni lika lätt att genomföra en högskoleutbildning. När dessa tre år har gått har du samlat på dig massor med information och kunskap så att du kan ställa dessa frågor när du opponerar och skriva en uppsats. Dessutom kan du ofta skriva med någon annan så att ni kan samarbeta. 

Bara kör på. Du fixar det här! 

Tycker det här var ett märkligt råd. Vissa personer är mer oroliga av naturen. Skulle de avstå allt de är oroliga för skulle de missa många chanser att faktiskt lyckas med saker och lära sig nya saker.
Tror TS bara behöver diskutera sina rädslor för att de ska minska, och också bygga på sin erfarenhet av att skriva uppsatser/PM och allt vad det kan vara- för att sedan när dagen kommer med kandidatuppsatsskrivande- så har oron förhoppningsvis minskat.

Samma här

Som någon sa övar man under utbildningen. Kanske har du också hittat en gäng med klasskamrater där ni stöttar varann. Och kanske kan du prata med studiecentrum nu, få stöd av kurator och gå på föreläsningar om studieteknik och så? Kanske kan du också redan i början av utbildningen fundera ut ämne, och börja läsa på lite, tex om ämnet eller titta på hur liknande uppsatser ser ut?
/Fd lärare på universitetet

Ja, du överdriver oron.

Dels så mognar man rätt mycket (väldigt mycket) från gymnasiet och åren framåt. Så det går inte att jämföra hur det gick med gymnasiearbetet och sen förutse hur det kommer att gå med studier senare i livet.

Dessutom så ägnar man utbildningen på högskolan åta att öva sig på att skrivande, läsande, tolkande, källkritik, som sen mynnar ut i att man kan skriva sin kandidatuppsats. Och man övar på momenten som ingår i presentation och opponering.

Sen läser man ju oftast ämnen man gillar och är intresserad av vid högre studier, vilket ökar motivationen rejält. 

MEN, om du tror att högre studier inte passar dig, eller att du inte är redo för det just nu. Så går det utmärkt att vänta några år tills du känner dig mer redo, eller att du inte genomför högre studier alls. Många lever ett gott liv med arbete och inkomst utan högre studier. 

För min egen del så var gymnasiet en låååång plåga, jag hade svårt att hantera läxor, prov, lägga upp arbetet, få iväg uppgifter. Jag ville väldigt gärna plugga vidare, hade ett specifikt yrke som jag ville läsa till. Men jag tog ett sabbatsår och var 20/21 år när jag började, och studierna på universitet gick hur bra som helst. Så dels hade jag mognat på mig, och dels så pluggade jag nåt jag verkligen ville, och då gick det väldigt bra.  

Du kommer inte uppleva det som ett problem när du väl kommer dit.
Det är inte så att du bara kommer intervjua någon och sedan är det ditt enda material.

Du kommer att behöva skriva om bakgrunden till det du valt, och varför du valt just detta, etiska ställningstaganden, metoder och varför du valt dessa, du kommer skriva om annan forskning och teorier, hur du bearbetar datan, hur du analyserar datan, du kommer kanske behöva lägga in figurer och tabeller i ditt arbete, och du kommer skriva om resultatet osv. 

Klart att du ska hoppa på programmet och plugga! Många pratar om sin studietid som en av de bästa i sina liv, kanske en ny stad, massor av nya kompisar och massor av personlig utveckling!

Uppsatsen kommer du klara galant, som flera redan skrivit så kommer du att få öva på att skriva uppsatser och rapporter genom hela utbildningen, du kommer att utveckla ett helt nytt tänk kring samhällsfrågor och problem. Om vi andra klarat att skriva uppsats så kommer du med att göra det.

På väldigt många utbildningar skrivs också uppsatsen två och två, då kommer du inte heller att stå helt själv utan kunna bolla med en klasskompis och hjälpas åt med att fylla sidorna.

Har en kandidatexamen och C-uppsatsen var ju ingen höjdare. Mycket tid och svett man lade ner på den. Man det jag tyckte var jobbigast var nog själv redovisningen och att det satt kursare där som skulle opponera + lärarna som iakttog. Sen får du räkna med att det alltid är saker du måste ändra efter att du lämnat in den. Det var nog ingen i min klass som inte fick något de behövde göra om. Men tänk inte på den nu, det brukar ju lösa sig när du väl är där.  I övrigt är det den bästa tiden i mitt liv när jag läste på högskolan, det är när man kommer ut i arbetslivet som den riktiga utmaningen börjar.

Utbildningen är till för att du ska kunna göra denna uppsats i andra änden.
Så du lär dig detta i små steg ett efter ett, men visst blir det en del arbete att sammanställa 3års studier och få det bra.

Och den delen skulle nog oroa mig mer än själva innehållet i sig, då det bara gäller hänga med i utbildningen för den.

Man utvecklas mycket under studieåren och har dessutom mycket hjälp/handledning. 

Du är verkligen inte ensam! Jag känner exakt som du, livrädd för kandidatuppsatsen. :( 

Hej ts,

Jag läser ett program inom samma ?kategori? som du beskriver. Innan c-uppsats/kandidat som jag ska skriva nu, så skriver man iallafall på mitt program, a och b-uppsats först. 

Min b-uppsats slutade på 19 sidor. Vi var tvungna att använda oss av metodtriangulering (både kvantitativ och kvalitativ undersökning), det tar mycket mer plats än vad man tror att skriva om de olika delarna, metoderna etc. 

plus att man många gånger skriver tillsammans med någon annan. Jag anser att det är en fördel (om du får välja partner), att välja någon som har andra styrkor än vad du har och som har svårare för sånt du är bra på. Man lär sig mycket av varandra.

Det låter mäktigt och kan kännas mäktigt när man står framför en uppsats, men min upplevelse är att det bara flyter på när man väl är inne i det. Ena veckan ska exempelvis metoddelen vara klar - sen ska den opponeras, helt plötsligt står man där och är klar och godkänd.

du kommer lösa det galant - låt inte en uppsats skrämma dig för det låter mäktigare än vad det är!

Tack för alla svaren, jag vet att på 3 år kan mycket hända och att man kommer ha lärt sig mycket. Jag behöver väl mest höra att det faktiskt går... ett problem för mig är att jag haft en lättare depression de senaste åren men som jag tror börjar gå över lite nu, tänker att det kan ha varit den som stoppat mig innan och att jag byggt upp någon ångest kring allt. Jag hade ingen bra erfarenhet av gruppuppgifter i skolan då jag var mobbad, folk vägrade arbeta med mig osv. Men såklart hoppas jag att det ska vara annorlunda på universitetet när alla är vuxna och kanske flera i min ålder och uppåt. 

Ja, det är klart det går! De flesta universitet erbjuder dessutom många olika stödinsatser om man har problem med studierna. Sen ska du veta att du är långt ifrån ensam - jag skulle faktiskt vilja påstå att majoriteten av universitetsstudenter på grundnivå har mer eller mindre omfattande problem med att skriva självständiga arbeten... jag lägger ingen värdering i detta; det är bara en observation, baserad på mina +15 år som universitetslektor. Summan av kardemumman är alltså att jag definitivt tycker att du ska göra detta 

Lycka till!

Och ja - även om viss mobbing och gruppering tyvärr kan förekomma även på universitetet så är det helt klart i betydligt mindre grad än i "vanliga" skolan. 

Har erfarenheten av att gruppering är väldigt vanligt på högskolan. Vissa gäng är väldigt tighta medan andra kan hänga med alla. Oftast hittar man alltid någon eller några man trivs med som tur är.

Ja, absolut! När jag skrev att gruppering inte är så vanligt även om det tyvärr kan förekomma menade det bara i ordets negativa betydelse, alltså där det blir en grupp mot en individ - och då är det ju "tyvärr". Grupperingar i sig är ju inget negativt - tvärtom! 😊