Måste man umgås med barnets svärföräldrar?

Tycker inte att du tänker fel och förstår att det inte känns så roligt att umgås med dem själva. Men det kan ju bli ganska dålig stämning om du säger definitivt nej till umgänge. Kanske att du kan tänka dig att träffa dem sporadiskt, typ var tredje månad eller så och styra det till en fika istället för middag och helkväll?

Ja, det är lite så vi tänker att vi ska göra. Vi vill ju inte "ge kalla handen" men kan heller inte se meningen med att försöka bli bästisar.

Jag förstår din känsla men det är när vi gör saker vi inte är bekväma med som vi växer som människor. Märker man att man inte alls fungerar ihop så behöver man ju inte ses sen. Personligen hade jag träffat dem några gånger åtminstone. Men jag gillar att träffa nya människor.

Om relationen mellan din dotter, hennes partner och svärföräldrarna är lite ansträngd, varför inte lägga krut på att underlätta just där? Gör det lättare för dem alla genom att vara värd för något gemensamt firande eller ordna utflykter eller projekt som alla är inbjudna till. Du tar lite press från det unga paret och umgås samtidigt lite mer med dotterns svärföräldrar. Kanske ni får till en egen vänskap och lär känna varandra bättre, eller kanske ni bara håller det artigt. 

Bjuder de in er så kan ni gå och sedan bjuder ni tillbaka när det passar att ha hela familjen med, tex. 

Om paret inte planerat gifta sig eller har barn ihop skulle jag avvakta tills deras relation (eventuellt) blir mer seriös. Även då ska det inte vara något tvång att umgås bara föräldrarna, utan man får räkna in personkemi också. Det låter lite konstigt i mina öron att de tycker ni ska umgås för att man "ska" och inte för att de gillar/är nyfikna på er som personer. Om de bjuder in till något kanske ni kan gå ifall det passar er men ni behöver inte ta egna initiativ tycker jag.

Om de tycker att det hor till att traffas utan barnen borde de sjalva ha tagit initiativ till det. Lite fult att behova hora det pa omvagar, som om att de forvantat sig att ni skulle bjudit till, och sedan anmarker pa det nar ni inte gor det, nar de sjalva inte heller tagit  initiativ till det.
Hur lange har barnen varit tillsammans? Som nagon annan namnde sa ska ju deras relation vara stabil innan ni dras in i (vad som skulle kunna bli) tvangsumgange for er. Sen a andra sidan om de ar seriosa och sedan skaffar barn sa ar ju svarforaldrarna dina barnbarns farmor & farfar, och da ar det ju fordelaktigt att ha en bra relation till dem.
Jag skulle avrada fran att skapa "traditioner", dvs. bjuda in svarforaldrarna ensamma pa t ex.  kraftskiva, midsommarfirande, sommargrillande och dylikt, da det senare blir svart att bryta ifall ni inte klickar. De kan ju sedan forvanta sig att bli bjudna nasta midsommar (eller vad ni nu bjudit in dem till) och da blir det svart att hitta en bra anledning att neka (och som inte sarar). Battre i sa fall att gora spontana saker, sasom att foresla att ga pa konstutstallningen i stan (som ni anda tankt ga pa sjalva), fika pa ett nytt cafe eller ta turistbaten runt stan. Da har ni en sk. aktivitet och efter aktiviteten sa gar var och en hem till sitt (vilket ska klargoras innan). Man kanske har tvattid eller ska vara hos frissan kl.14 eller hjalpa en slakting med nagot. Huvudsaken att traffarna ar tidsbestamda, sa att det inte blir ett langdraget lidande ifall ni inte alls passar ihop. Ett par timmar kan man klara att vara artig.
Sjalv tycker jag det verkar konstigt och lite patvingat att de tar for givet att ni borde traffas utan barnen. Det gor man om man naturligt passar ihop, men inte "bara for att". Men det kan ju ocksa vara sa att de gillat er nar ni traffats och darfor garna skulle vilja umgas? De kanske sjalva inte har sa stort umgange och ser detta som ett naturligt satt att utvidga umgangeskretsen? 
Men som sagt, de kunde sjalva ha tagit initiativ till detta om de hade velat (= inte ert fel att ni inte setts ensamma), barnen borde ha en stabil relation innan ni ger er in i detta och se till att traffarna ar oberoende av nagon tradition, sa att ni inte skapar forvantningar hos den andre parten. Sen kan det ju handa att ni gillar dem nar ni val lar kanna varandra, men gor ni inte det sa ar det battre att inte ha traffats alldeles for ofta pa tu man hand, utan med ett par, tre manaders mellanrum, sa att det inte helt plotsligt marker att traffarna dragits ner markant (om ni sen inte direkt vill umgas).

Håjåjaja, alla par varken skaffar barn eller gifter sig. Deras relation kan vara precis lika seriös ändå!

Skulle snarare se på hur länge de varit ett par, är det nytt så är det ingen panik men har de varit tillsammans ett par år så skulle jag se det som seriöst.

Nej TS, du tänker inte fel. Jag tycker inte att ni ska bry dig om vad de tycker, särskilt inte om ni bara har fått höra det på omvägar.

Varför skulle ni umgås själva? Visst kan man göra det om man vill, men det ska inte vara påtvingat. Vill de umgås med er få de ta initiativ. Då bör ni kanske ge det en chans, samt självklart bjuda till om / när ni ses med era barn. Men fler sociala skyldigheter än så, har ni faktiskt inte.

Att de har en ansträngd relation med sin son och er dotter, är deras problem. Det är inte er sak att lösa. De är vuxna.

Min mamma och min mans föräldrar kommer bra överens. De har träffats många gånger under de 15 år vi har varit tillsammans. De har gemensamma barnbarn. Men de har aldrig umgåtts själva. De träffas när vi är med. De får gärna träffas själva om de vill, men de har inget behov av det, bor också en bit ifrån varandra. 

Min mamma umgås inte ensam med någon av sina barns svärföräldrar. Inte heller gör mina syskon det med sina barns svärföräldrar. Däremot har de trevligt när de ses i samband med födelsedagar och annat skoj. 

Finns ingen anledning om man inte själv känner att man vill det. Jag vill helts inte heller att mina föräldrar ska umgås med min mans föräldrar, ser inte riktigt varför de skulle ses utan os så att säga. Och enda gångerna de har träffats är om vi ses på lite större händelser som bröllop, dop, student eller liknande. 

Eftersom man inte behöver umgås med folk bara för att man råkar vara släkt ens om det är blodsband så finns det ingen som helst anledning att umgås med ev svärföräldrar tills ens barn om man inte har något gemensamt med dem och VILL umgås med dem.

Om de nu anser att ni borde umgås så är det väl upp till dem att ta kontakt och bjuda in till träff hos dem. Man kan ju inte ha en massa åsikter och själv inte göra något åt det utan sitta på rumpan och tro att djungeltelegrafen ska nå till er och att NI ska ta tag i att bjuda hem dem till er.

Tur att  min äldsta sons "svärföräldrar" är helt fantastiska människor som jag faktiskt umgicks med innan de blev svärisar och jag kommer att fortsätta att umgås med dem även om det tar slut mellan sonen och deras dotter.