Ni som är långtidssjukskrivna för ångest/depression, skäms ni inte?

Det här får mig verkligen att tvivla på om du verkligen ÄR läkare och har arbetat inom psykiatrin??!!!
Det första som oftast tar först stryk när man har drabbats av utmattning är just ARBETSMINET.
Hur ska det då vara möjligt att ens studera??!!
Och VAD och vilken hjälp kan patienten förvänta sig av vården att få arbetsminnet tillbaka??!! 

Jag har en kronisk sjukdom sedan 20 år tillbaka och har mina svåra skov till och från och försöker till minsta cell anstränga mig för att vara en tillgång på jobbet och inte vara hemma i onödan MEN jag kommer alltid att ha ett försvagat arbetsminne och kommer troligtvis aldrig bli densamma igen och VET att fortsätter jag att pressa mig som jag gör i dagsläget är jag EXTREMT rädd för värre problem.
Jag är helt ensamstående med ett barn och måste gå till jobbet för att försörja oss och behålla mitt arbete men skulle behöva ha ett lättare arbete för att inte bli sjukare än jag är.
Jag är även närmare 60 år, så VAD är doktorns rekommendationer för mig så jag håller till pensionen?

Tacksam för svar.

Jag tänker inte säga att jag håller med ts men med tanke på två av mina (fd?) vänner skulle jag önska att folk inte blir sjukskrivna så fort de släpper några tårar hos doktorn. 

De som behöver vara sjukskrivna/sjukpensionärer ska vara det för de pallar antagligen inte för trycket att jobba. 

Men som dessa nämnda vänner, båda har -oberoende av varandra- fnittrat och sagt hur skönt det är att slippa jobba numera. En är sjukskriven på heltid och en är sjukpensionär och båda har öppet sagt att det behövdes bara släppas några tårar så fick de första sjukskrivningen. Och så har det fortsatt...

Jag som jobbar livet ur mig och i princip aldrig hinner göra något kul med mina barn (förutom en lördag då och då) blir ganska less av att höra på deras berättelse. "Idag har vi varit på museum och imorgon ska vi till Köpenhamn och bara mysa. Så skönt att det är fredag därefter, då ska jag hämta barnen vid 12 och så åker vi till simhallen."

Den ena får ut precis lika mycket som mig som jobbar och den andra någon 500hundring mindre. Ja, det är ganska surt faktiskt. 

Att det (snart) är fd vänner beror på att jag sa vad jag tänkte när den ena kritiserade mig hårt för att jag inte hämtade direkt efter skolan utan mitt barn fick vara kvar på förskolan tills vi kunde hämta vid 17:30. 
Orden hon använde var: "Men du fattar väl att du behöver finnas där för barnen, se till att lösa det med en sjukskrivning, du kommer nog på något."

Om vill alla ska gråta en skvätt och sedan vara sjukskrivna år efter år, vem ska då betala in skatt till vård, skola, försvar och allt annat? 

Och det är ingen idé att kritisera mig och säga att jag avskyr alla som är sjukskrivna för det gör jag inte. Det ska bara inte missbrukas!