Oense om barns kosthållning

Hur gamla är barnen? Jag brukar också släppa på gränserna under sommaren men ingen av dem går upp i vikt och det är du som förälder som behöver se till att barnen inte blir överviktiga.

I övrigt tycker jag inte att du är överdriven, dock är jag av uppfattningen att hellre riktigt socker istället för sötningsmedel mem såklart i begränsade former

E: Barnen är 9 och 5. Det är 9-åringen som har lätt att gå upp i vikt.

När jag är den som styr maten hemma, går barnen inte upp i vikt mer än de ska. De växer så det knakar och har gott om energi till skola och fritidsaktiviteter. Men pappan kan inte ens göra köttfärssås utan att ha i en burk crème fraiche. Och det är ju okej ibland, men det gör också att jag får vara den som styr och planerar maten i princip hela tiden.

Jag är inte heller något fan av sötningsmedel, men någon gång ibland gör det liksom inget.

Jag tycker din kosthållning låter helt normal och hälsosam. Kan ni inte turas om att laga mat på sommaren? Måste han ansvara för maten?

Mitt barn och jag äter ute oftare på sommaren och det blir mer glassar helt klart! Men inom rimlighetens gränser. Vi går dock på vanlig restaurang och inte snabbmatsställen. Vill gärna att han ska njuta av mat och unna sig ibland. Men pratar också en del om hälsa och sånt. 

Mrs Moneybags: Jag ansvarar för middagarna, men då jag jobbat en hel del har han fått ansvara för lunchen.

Vi äter också vanligen på restaurang och inte snabbmatsställen. Barnet som lätt lägger på sig, tycker mycket om mat generellt och har verkligen inga problem att äta ordentlig mat eller mycket grönsaker. Så man behöver inte servera gräddstuvade makaroner för att barnet ska äta.

Jag bjuder så klart också till mer på sommaren, men istället för en Daimstrut hela tiden, föreslår jag en isglass, eller att vi delar på en kulglass till exempel.

Ja vid 9 behöver ni hålla lite koll, jag minns att min syster började gå upp i den åldern, vi andra var ganska smala men mamma bytte mjölken till mellanmjölk osv, små saker för det kommer att bli jobbigt ju äldre hen blir och svårare att bli av med extrakilon 

Jag förstår att du inte vill ta hand om all matlagning själv, skulle ni kunna mealpreppa tillsammans på söndagar tex? Känns kanske som man går ner på barnmivå men om ni gör köttfärssåsen tillsammans så kan du säga till på en gång att inte slänga ner massa onödiga extragrejer, "nn kan inte knäppa byxorna så vi måste tänka lite ett tag nu" som det är nu kanske ham upplever dig som tjatig och gnällig, jag säger inte att du är det men när "kritiken" kommer i efterhand så kan det kännas så och då har han kanske svårt att ta till sig vad du säger istället för att bata tänka att det sitter i ditt huvud 

E: Jag har generellt inga problem att laga maten hemma och attraheras inte av tanken på att göra matlådor hela söndagen. Jag gillar att laga mat! Men det vore skönt om jag vid behov kunde dela med mig, utan att det ska barka utför. Han tar inte heller instruktioner från mig, så vi kan inte laga maten tillsammans.

Det låter som att ni skulle må bra av hjälp utifrån. Kan ni gå och prata med en dietist kanske? Prata med skolvården om din oro och hör om ni kan få en remiss. När man är 9 år ska man helst inte ha en putmage redan men jag vet ju inte om det är din syn eller din mans som är lite skev. Det kan ingen här avgöra men en dietist kan klura i om det är din oro som är obefogad eller om den är relevant. Hur är hans BMI ? 

Jag skulle säga att ni båda två är med och bidrar till en osund matkultur hemma.
Ju mer du kontrollerar ju mer kommer han gå i motstånd/vara rädd att det är din ätstörning som talar och då sväva ut och du i sin tur kommer att kontrollera mer...

Ni behöver hitta en samsyn för annars kommer barnen inte må bra av detta. Mat kommer att få en konstig roll i deras liv.
Och risken är att de får ätstörningar, precis som du.
Ätstörningar är ju inte bara att man svälter sig...

Jag tycker inte heller att din kosthållning är extrem men lite av din djupa oro om vikten kring dina barn är det, för den riskerar att göra mer skada än nytta.
Min mamma var gammal anorektiker och hon var hälsogurun nr 1. Vi åt  hälsosamt under hela min uppväxt.
Både jag och min syster har trots det ett väldigt ohälsosamt förhållande till mat idag och är båda överviktiga 
Vi har båda två alltid känt oss misslyckade för att vi blev tjocka...
I vuxen ålder kan jag se att hennes ätstördhet lyste igenom (trots att hon var friskförklarad) och präglade hennes förhållningssätt till mat och oss.

Jag tror att barnens pappa är rädd för ätstörningar på samma sätt som du är rädd för övervikt.
Tror att ni skulle behöva proffessionell hjälp. Inte som går ut på att någon av er ska få rätt, utan att ni ska lyssna på varandra och hitta ett gemensamt förhållningsätt som är bra för era barn.
Släpp tanken att du ska ge honom instruktioner...detta är något som ni ska göra tillsammans.

Det är inte många veckor kvar av sommarlovet, så det är kanske inte värt att dra till på för stora växlar.

Det största problemet i din trådstart är enligt mig hur din man bemöter dig när du vill prata om kosthållningen. De tankar du har tagit upp är helt normala, som vilken förälder som helst skulle kunna överväga. Kanske kan det vara idé att tala med en dietist för att få lite input och kalibrera er båda med en utomståendes synvinkel? Eller, för att adressera just er kommunikation, en omgång parterapi?

Rent praktiskt så kanske du kan försöka ta hand om matinköpen de sista sommarlovsveckorna och verkligen bulla upp med härliga färska sommarfrukter och grönsaker, som gör det lätt och gott att äta nyttigt hemma. Och kanske du kan laga dubbelt av sallader och andra lunchvänliga saker när du ändå lagar middag?

Det måste ju få finnas mellanting. Att hålla sig till naturell yoghurt eller äta pizza... Skulle inte vara rädd för fullfeta produkter.  Kanske att ni gör ett matschema? Fryspizza ska väl inte vara vardag men köpeköttbullar är inget att bråka om. Grönsaker till.