Oense om barns kosthållning

Tvillingmorsan: Jodå, han märker det. Han har kommenterat (inte inför barnet) att magen putar och han var med när vi provade byxor som inte passade längre. Han tänker att det på något magiskt vis löser sig. Jag försökte ta upp det med honom, att vi kanske behöver fundera lite mer på vad vi serverar barnen, eftersom hon tenderar att gå upp i vikt lätt. Det är klart att vi inte ska leva som asketer, men bara tänka till lite. Då var jag hysterisk och mina ätstörningar talade.

Pappan är lite överviktig själv ja. Han är mycket förtjust i sötsaker och fet mat (gärna kombination fett och kolhydrat).

Fia: Nu tror jag att du tolkar in en massa saker som inte finns. För det första, min man använder grädde och en liten skvätt mjölk. Jag har sett honom tillaga rätten. Och nej, ingen äter mindre av det heller, eftersom det ska trugas i alla mat så att inte några rester finns kvar.

Vi går inte heller bara till ställen med stora kakor eller stora glassar. Men NÄR vi gör det, så delar vi oftast. Jag själv tycker att en vetebulle, större än min egen hand, är tuff att få i mig. Eftersom vi har ett barn som alltid ligger på gränsen till övervikt och av och till över gränsen, ser jag det också som självklart att inte släppa helt fritt, utan tänka till lite.

Ingenstans står det att min man inte tycker om min mat. Min man älskar min mat. Jag är väldigt duktig på att laga mat. Det var faktiskt min väg ur ätstörningen, att laga god och vällagad mat. På det sättet lärde jag mig att mat kan vara just god och rolig. Den enda gången han inte tycker om maten, är när jag gör något med brysselkål. Nu råkar just nioåringen och jag själv tycka mycket om brysselkål, så han får helt enkelt avstå det tillbehöret när jag gör det.

Vi äter inte heller extrem mat på något vis. Eller menar du att det är extremt att servera grönsaker till varje måltid, så som sker i skolan och på förskolan? Vi har barn med bred smakpalett, som äter både pannkakor och vegetariska grytor. Det yngsta barnets förskola serverar mycket sådan typ av mat. Av veckans fem dagar är det en fiskrätt, en kött- eller kycklingrätt och tre vegetariska. Nästan aldrig köttsubstitut, utan vällagad mat på linser, bönor eller rotfrukter. Det var för övrigt från deras meny jag fick inspiration till den rostade blomkålssoppan. I våra kretsar äter vi verkligen inte konstig mat, och kompisar äter med god aptit. Menar du att barnen bara ska äta korv och pannkaka för att vara normala?

Diskussioner om mat har de haft redan på förskolan. Nioåringen kom som treåring hem och berättade att hon tyvärr inte kunde äta mer glass, eftersom hon då skulle bli tjock och det var väldigt dåligt. Det visade sig att en jämnårig flickas mamma sagt just så, vilket flickan sen spred vidare på förskolan. Med mina erfarenheter var det fruktansvärt att höra det, så fruktansvärt att jag sen dess aktivt arbetar med att aldrig blanda in utseende och kropp när det kommer till mat och rörelse. När byxorna inte gick att knäppa, konstaterade jag inför flickan att man växer ur kläder och att vi skulle gå på stan och köpa nya byxor. Det var inte konstigare för henne, än att hon vuxit ur något på längden och måste ha nytt.

När han nekar till att gå och prata med någon utomstående om er kosthållning med hänvisning till din ätstörning, kan du inte vända på det och säga att det just därför skulle vara bra och att du vill att han gör det inte bara för era barn skull utan även för din skull. 

Han borde kunna förstå att det är viktigt för dig att få en neutral utomståendes synpunkt på er kost så att du inte drar iväg åt det extrema. Nu säger jag inte att någon av er är extrem. Linssoppa och rostad blomkål är vanligt förekommande hos oss men även gräddsåser och glass. Vi har barn som är åt det smala hållet och oroar oss över det istället.

Det finns övertygande forskning  från Harvard som visar att 80 % av vikten bestäms av våra gener. De övriga 20 beror på slumpen och den yttre miljön. Familjen man växer upp i har ingen som helst påverkan på vikten man har som vuxen. Läs Blueprint av Robert Plomin eller titta på din personlighet på SVT, Robert blir intervjuad av Anders Hansen där. 

När han nekar till att gå och prata med någon utomstående om er kosthållning med hänvisning till din ätstörning, kan du inte vända på det och säga att det just därför skulle vara bra och att du vill att han gör det inte bara för era barn skull utan även för din skull. 

Han borde kunna förstå att det är viktigt för dig att få en neutral utomståendes synpunkt på er kost så att du inte drar iväg åt det extrema. Nu säger jag inte att någon av er är extrem. Linssoppa och rostad blomkål är vanligt förekommande hos oss men även gräddsåser och glass. Vi har barn som är åt det smala hållet och oroar oss över det istället.

Det finns övertygande forskning  från Harvard som visar att 80 % av vikten bestäms av våra gener. De övriga 20 beror på slumpen och den yttre miljön. Familjen man växer upp i har ingen som helst påverkan på vikten man har som vuxen. Läs Blueprint av Robert Plomin eller titta på din personlighet på SVT, Robert blir intervjuad av Anders Hansen där. 

Hej
Kan det vara så att din man inte vill gå i samtal för att han tänker att syftet går ut på att han ska övertalas att tänka som du?
För då förstår jag att han inte vill.

Jag tror att ni båda skulle behöva sätta ord på era rädslor för att förstå er själva och varandra. Först då tror jag att ni kan hitta en samsyn.

Barnfetman ökar så din rädsla är relevant. Men du skriver också att andras syn på överviktiga barn präglat din syn och att det till viss del handlar om vad andra ska tänka om dig som förälder.
Det låter mindre relevant och osunt. 

Det är ju inte bara övervikt som ökar hos barn utan även den psykiska ohälsan och ätstörningar som ökar lavinartat (och går ner i åldrarna).
Den rädslan bör vara lika relevant att ha i minnet.
Barn är ju väldigt perceptiva och risken är att barnen snappar upp att vikt är viktigt för dig och kommer att koppla det till det egna värdet.

Jag tror att du tänker och resonerar att ert enda problem är din mans förhållningssätt till maten. 
Av det jag läser här så tror jag som sagt inte det.

Som jag skrev tidigare så är kosthållningen som du beskriver inte onormal utan det är fixeringen och oron att barnen ska gå upp i vikt som blir onormal och kan bli skadlig för dina barn. Precis lika skadlig som mannens bristande kontroll.

Min mamma har ojat sig över hur vi båda döttrarna kunnat bli överviktiga när vi fått så bra grund.
Hon kan än idag inte se hur hennes gamla ätstörning lyste igenom och hur det påverkade oss. (Tillsamnans med sjuka skönhetsideal så klart)
Jag har gått i terapi och fått hjälp att skilja på mitt värde och min vikt. Det har tagit år.
Min syster har aldrig kommit dit. Hon jojobantar, späker sig själv och känner sig duktig för varje kilo för att sedan känna sig värdelös när hon går upp.
Hon är minst lika ätstörd som vilken anorektiker som helst.

Inte förrän du inser att ni båda (även du) behöver ändra förhållningssätt tror jag att det kommer bli en sund och bra förändring i er familj.
Släpp expertrollen.

SL: Pappan har aldrig varit intresserad av hjälp utifrån. Under en tuff tid i vår relation föreslog jag till exempel parterapi eller familjerådgivning, vilket han också tvärvägrade. Han tycker att man löser allt sånt inom familjen. Det är knappt att han går till vårdcentralen om inte döden är nära.

Till er andra: Att dela på en glass innebär att jag och ett barn delar på två kulors kulglass. Inte att vi delar på en piggelin. Detsamma gäller att dela på kakor. Jag tycker inte att ett barn behöver äta en hel bulle som är större än en vuxens hand. Men vi delar inte på ett ballerinakex. Det är klart att barnen ibland får en två kulor i strut själva, eller en sån där enorm bulle, men inte varenda gång. Att inte äta godis i större utsträckning är barnens val. De tycker helt enkelt inte att det är särskilt gott. Vid midsommar slängde jag det sista påskgodiset som torkat ihop. En tablettask kan de ha i veckor, för de tar en bit och är nöjda sen. Inte för att de inte får mer, utan för att just godis inte tilltalar dem.

Jag förstår inte heller varför det är märkligt att barn gillar linsgrytor eller rostade grönsakssoppor. De äter både det och tacos, hamburgare och pannkakor. Vi har helt enkelt vant dem vid en bred smakpalett eftersom matlagning är ett stort intresse för mig.

Jag går inte heller runt och oroar mig för att mina barn ska gå upp i vikt, men just det här barnet har en tendens att lägga på sig. Hon är störst i sin klass och behöver hålla igen lite (hålla igen: Inte äta kakor, dricka söta drycker och få obegränsat med glass) Hon är också av naturen lite lat och behöver sparkas igång. När hon väl är igång, tycker hon att rörelse är jätteroligt. Igår var vi ute och sprang en runda tillsammans, vilket vi båda tyckte var ett trevligt sätt att umgås på bara vi två. Hon skulle gärna ta bussen överallt, men när vi väl promenerar, tycker hon att det är skönt och trevligt.

Fia: Nu tror jag att du tolkar in en massa saker som inte finns. För det första, min man använder grädde och en liten skvätt mjölk. Jag har sett honom tillaga rätten. Och nej, ingen äter mindre av det heller, eftersom det ska trugas i alla mat så att inte några rester finns kvar.

Vi går inte heller bara till ställen med stora kakor eller stora glassar. Men NÄR vi gör det, så delar vi oftast. Jag själv tycker att en vetebulle, större än min egen hand, är tuff att få i mig. Eftersom vi har ett barn som alltid ligger på gränsen till övervikt och av och till över gränsen, ser jag det också som självklart att inte släppa helt fritt, utan tänka till lite.

Ingenstans står det att min man inte tycker om min mat. Min man älskar min mat. Jag är väldigt duktig på att laga mat. Det var faktiskt min väg ur ätstörningen, att laga god och vällagad mat. På det sättet lärde jag mig att mat kan vara just god och rolig. Den enda gången han inte tycker om maten, är när jag gör något med brysselkål. Nu råkar just nioåringen och jag själv tycka mycket om brysselkål, så han får helt enkelt avstå det tillbehöret när jag gör det.

Vi äter inte heller extrem mat på något vis. Eller menar du att det är extremt att servera grönsaker till varje måltid, så som sker i skolan och på förskolan? Vi har barn med bred smakpalett, som äter både pannkakor och vegetariska grytor. Det yngsta barnets förskola serverar mycket sådan typ av mat. Av veckans fem dagar är det en fiskrätt, en kött- eller kycklingrätt och tre vegetariska. Nästan aldrig köttsubstitut, utan vällagad mat på linser, bönor eller rotfrukter. Det var för övrigt från deras meny jag fick inspiration till den rostade blomkålssoppan. I våra kretsar äter vi verkligen inte konstig mat, och kompisar äter med god aptit. Menar du att barnen bara ska äta korv och pannkaka för att vara normala?

Diskussioner om mat har de haft redan på förskolan. Nioåringen kom som treåring hem och berättade att hon tyvärr inte kunde äta mer glass, eftersom hon då skulle bli tjock och det var väldigt dåligt. Det visade sig att en jämnårig flickas mamma sagt just så, vilket flickan sen spred vidare på förskolan. Med mina erfarenheter var det fruktansvärt att höra det, så fruktansvärt att jag sen dess aktivt arbetar med att aldrig blanda in utseende och kropp när det kommer till mat och rörelse. När byxorna inte gick att knäppa, konstaterade jag inför flickan att man växer ur kläder och att vi skulle gå på stan och köpa nya byxor. Det var inte konstigare för henne, än att hon vuxit ur något på längden och måste ha nytt.