Oense om barns kosthållning

Jag kan fortfarande inte citera, så jag försöker mig på ett samlingssvar här.

Några av er har föreslagit matlista. Vi har haft det i perioder, enbart för att förenkla för mig i matlagningen, men det är bara jag som följer det. Om jag handlar, går han och handlar hem mat som han vill ha också. Att prata med någon för att hitta gemensamt förhållningssätt tycker jag vore ypperligt, men det är han inte intresserad av att göra.

Hade köpeköttbullarna serverats med grönsaker hade jag inte sagt något. Inte heller om makaronerna bara kokats i vatten heller. Men varje gång ska de kokas i grädde och en skvätt mjölk. Och utan en enda grönsak. Vi har barn som absolut inte är kinkiga med maten. Jag gjorde en ugnsbakad blomkålssoppa som de slukade till exempel. Linsgrytor älskar de också. Men min man gillar inte sån mat. Därför spelar det heller inte någon roll om jag gör matlådor. De äts ändå inte upp när pappan basar över maten.

Det stämmer också att jag är rädd för att barnen ska bli överviktiga. Jag har främst präglats av andras syn på övervitktiga barn, se bara på diskussionerna på det här forumet till exempel, där minsta gram över normalvikt jämställs med misshandel och korkade föräldrar.

Ta fram Livsmedelsverkets kostrekommendationer.
Läs och diskutera dom tillsammans.
Visa honom att det finns kunskaper om mat som man behöver lära sig. 
Ett av råden är att barnen bestämmer hur mycket det ska äta. Alltså ska föräldern inte tvinga barnet att äta upp. 

Jag tycker som du överlag, med två undantag.

För mig gäller mindre socker och konstgjorda sötningsmedel, inte att helt ersätta allt socker med sötningsmedel och fortfarande äta och dricka en massa sött, för de konstgjorda sötningsmedlen är inte bra. 
I princip är det bara i kaffet jag använder konstgjort sötningsmedel, eftersom jag har svårt att sluta med sött i kaffet.
Jag har också slutat med ett antal lätta mejeriprodukter utan kör på fullfett. Det är mer naturligt och smakar bättre. Undantag är kalla såser och dipp, där kör jag alltid på lättcremefraiche. Men man behöver ju inte äta mat med en massa fett i varje dag.

För mig har de fysiska aktiviteterna spelat minst lika stor roll eller större för kroppens form och vikt.

Hej
Kan det vara så att din man inte vill gå i samtal för att han tänker att syftet går ut på att han ska övertalas att tänka som du?
För då förstår jag att han inte vill.

Jag tror att ni båda skulle behöva sätta ord på era rädslor för att förstå er själva och varandra. Först då tror jag att ni kan hitta en samsyn.

Barnfetman ökar så din rädsla är relevant. Men du skriver också att andras syn på överviktiga barn präglat din syn och att det till viss del handlar om vad andra ska tänka om dig som förälder.
Det låter mindre relevant och osunt. 

Det är ju inte bara övervikt som ökar hos barn utan även den psykiska ohälsan och ätstörningar som ökar lavinartat (och går ner i åldrarna).
Den rädslan bör vara lika relevant att ha i minnet.
Barn är ju väldigt perceptiva och risken är att barnen snappar upp att vikt är viktigt för dig och kommer att koppla det till det egna värdet.

Jag tror att du tänker och resonerar att ert enda problem är din mans förhållningssätt till maten. 
Av det jag läser här så tror jag som sagt inte det.

Som jag skrev tidigare så är kosthållningen som du beskriver inte onormal utan det är fixeringen och oron att barnen ska gå upp i vikt som blir onormal och kan bli skadlig för dina barn. Precis lika skadlig som mannens bristande kontroll.

Min mamma har ojat sig över hur vi båda döttrarna kunnat bli överviktiga när vi fått så bra grund.
Hon kan än idag inte se hur hennes gamla ätstörning lyste igenom och hur det påverkade oss. (Tillsamnans med sjuka skönhetsideal så klart)
Jag har gått i terapi och fått hjälp att skilja på mitt värde och min vikt. Det har tagit år.
Min syster har aldrig kommit dit. Hon jojobantar, späker sig själv och känner sig duktig för varje kilo för att sedan känna sig värdelös när hon går upp.
Hon är minst lika ätstörd som vilken anorektiker som helst.

Inte förrän du inser att ni båda (även du) behöver ändra förhållningssätt tror jag att det kommer bli en sund och bra förändring i er familj.
Släpp expertrollen.

Är det några veckor bara så ser jag inte att det är så farligt. Jag tror att ni är extrema åt olika håll. Han Vill bara äta onyttigt och du anser tex att det är att unna sig att DELA på en glass. Båda sakerna är för extrema enligt mig så ni måste kompromissa.

Nu vet jag att detta bara är ett litet exempel från din text, men just de delarna fastnade av någon anledning. 

Det är bra att vara hälsosam men jag får känslan av på hur du skriver att du tar bort mycket glädje i mat. Att du har haft ätstörningar präglar troligtvis fortfarande ditt synsätt på mat. Ugnsbakad blomkålssoppa  och linsgrytor hade jag inte heller ätit. Inget godis, halva kakor , vatten. Mycket sällan pizza eller glass. Låter ju bra men tråkigt och jag tror din man tycker att du kontrollerar maten för mycket. Ett mellanting tycker jag vore bra men då behöver ni samarbeta. Akta er för att föra över ett problematiskt synsätt på mat och vikt till era barn!

Totalt oansvarigt av pappan att bete sig så!

SL: Pappan har aldrig varit intresserad av hjälp utifrån. Under en tuff tid i vår relation föreslog jag till exempel parterapi eller familjerådgivning, vilket han också tvärvägrade. Han tycker att man löser allt sånt inom familjen. Det är knappt att han går till vårdcentralen om inte döden är nära.

Till er andra: Att dela på en glass innebär att jag och ett barn delar på två kulors kulglass. Inte att vi delar på en piggelin. Detsamma gäller att dela på kakor. Jag tycker inte att ett barn behöver äta en hel bulle som är större än en vuxens hand. Men vi delar inte på ett ballerinakex. Det är klart att barnen ibland får en två kulor i strut själva, eller en sån där enorm bulle, men inte varenda gång. Att inte äta godis i större utsträckning är barnens val. De tycker helt enkelt inte att det är särskilt gott. Vid midsommar slängde jag det sista påskgodiset som torkat ihop. En tablettask kan de ha i veckor, för de tar en bit och är nöjda sen. Inte för att de inte får mer, utan för att just godis inte tilltalar dem.

Jag förstår inte heller varför det är märkligt att barn gillar linsgrytor eller rostade grönsakssoppor. De äter både det och tacos, hamburgare och pannkakor. Vi har helt enkelt vant dem vid en bred smakpalett eftersom matlagning är ett stort intresse för mig.

Jag går inte heller runt och oroar mig för att mina barn ska gå upp i vikt, men just det här barnet har en tendens att lägga på sig. Hon är störst i sin klass och behöver hålla igen lite (hålla igen: Inte äta kakor, dricka söta drycker och få obegränsat med glass) Hon är också av naturen lite lat och behöver sparkas igång. När hon väl är igång, tycker hon att rörelse är jätteroligt. Igår var vi ute och sprang en runda tillsammans, vilket vi båda tyckte var ett trevligt sätt att umgås på bara vi två. Hon skulle gärna ta bussen överallt, men när vi väl promenerar, tycker hon att det är skönt och trevligt.

Det som jag tyckte var konstigast av allt är att din man inte ens unnar barnen grönsaker till maten. Har han inte läst något alls om hur viktigt det är med grönsaker?

I ditt ställe skulle jag lagat en jättestor sallad och sagt till 9-åringen "kom ihåg att ta fram salladen vid lunchen imorgon, det är jätteviktigt med grönsaker till varje måltid". Dvs det handlar om vitaminer, mineraler och nyttiga tarmbakterer, inte om vikten.

Varför inte fullfeta produkter? 

Mycket bättre än light varianterna som är ren skit.