Jag vill fortsätta ha kontakt med min älskarinna

I det fall du talar om skulle jag likaväl kunna leva tillsammans med min bästa väninna på ålderns höst?

Jag är inte särskilt ung 53 år, och har levt i förhållande i snart 30 år. Jag känner fortfarande att jag älskar personen jag lever med, och om han skulle sluta älska mig så vill jag att han lämnar mig. 

Jag ser inte varför man inte skulle kunna ha båda? Kärlek och djup vänskap?
Min man är både min vän och älskade.

Ett litet tillägg till mitt inlägg ovan.
Jag älskar min man, men pirret och förälskelsen som man känner i början av förhållandet är naturligtvis inte kvar efter 29 år.

Jag tror att det råder begreppsförvirring kring vissa ord, som t.ex. "kärlek" och "älska" - eller i alla fall att olika individer lägger in olika känslor eller blandningar av känslor i dem. "vänskapskärlek" eller "syskonkärlek", som man kan känna efter ett långt äktenskap är ju också kärlek. Ett slags kärlek. 

Men det är inte att vara kär, det är inte "kärlekskärlek" eller om man ska kalla det "erotisk kärlek". Och ofta tänker man inte på detta, förrän man drabbas av den stora kärleken till någon annan. När man upptäcker att "jag KAN känna så här, det här FINNS faktiskt - det var inte bara på film!"

Är det besvarat, så blir det såklart en väldigt stor frestelse att lämna gubben (eller tanten) därhemma, eller i alla fall vara otrogen en tid. Jag tycker inte att man ska underskatta erotisk kärlek heller - för då faller ju väldigt mycket i vår civilisation. All lyrik, alla romaner, alla operor, alla sånger, alla målningar och skulpturer o.s.v. som är inspirerade av en stor kärlek hos skalden, kompositören o.s.v..

Det är möjligt att vissa blandar ihop syskonkärlek eller vänskapskärlek med kärlek. Personligen skulle jag nog ha svårt för att ha sex med någon jag enbart hade vänskapskänslor för. Fast detta är nog mer ett kvinnligt än manligt problem, som jag uppfattat det.

Det som folk oftast känner när de träffar en ny person är ju den starka förälskelsen. ( erotisk kärlek?) Den som får folk att tappa vett och sans. Det känns snarare som att det är förälskelse som många förväxlar med kärlek. I många fall där man inte har levt tillsammans med en person och bara har de positiva aspekterna och inte den trista vardagen att se till, är det lättare att idealisera personen, och på så sätt få mycket svårare att släppa förälskelsen.

Det är inte säkert att förälskelsen hade lett till kärlek. Den kärlek som oftast klarar testet att umgås med varandra dygnet runt, och genom vått som torrt.

Min nuvarande sambo har sagt när vi pratat om detta ungefär att det bara är en tidsfråga innan jag lämnar henne. Men hon VILL inte att jag lämnar henne, hon har väldigt dålig pension och vi bor i ett torp som hon ärvt som skulle behövt renoveras. Klart hon skulle kunna sälja det och bo i en billig lägenhet också. Jag tänker på min nuvarande sambo väldigt mycket, hon ÄR min bästa vän, hon har ställt upp i vått och torrt och jag beundrar henne så mycket och är henne evigt tacksam för hur mycket hon har gett mig, det finns inte ord som räcker för att beskriva det. Och jag HAR enorma skuldkänslor mot henne som tynger mig. Men jag kan bara inte sluta känna de här kärlekskänslorna för den andra, oavsett hur lite kontakt vi har och hur många år som går.

Jag har ju berättat för min sambo att jag stötte ihop med min kärlek igen och hon blev ledsen och jag fick lova att vi inte skulle ha någon kontakt. Nu har jag ju inte kunnat hålla det jag lovat eftersom vi sågs en gång till, men kontakten är låg, 5 sms totalt sedan juni. Men det spelar ingen roll för skadan är ju redan skedd och löftet är redan brutet. Hade jag berättat exakt hur upp över öronen förälskad jag fortfarande är i den andra så hade jag kanske blivit lämnad men jag är faktiskt inte helt säker, hon vet ju som sagt om den andra. Jag tänker fortfarande att jag vill vara kvar med min nuvarande sambo, som är min bästa vän, likt signaturen CM. Men jag VET att jag kommer tänka på den andra kvinnan precis lika mycket i framtiden som jag gjort hittills. Det kommer liksom aldrig ändras. 

I den bästa av världar hade jag berättat som jag verkligen känner och vi hade bestämt att ha ett öppet förhållande med varann där båda får träffa andra, jag hade levt ut förälskelsen med den andra, tröttnat efter något år och tänkt att vad bra, nu kan jag få henne ur tankarna äntligen. Och hoppas att min sambo vill ha mig tillbaka och jag henne. Eller att båda känt att vi faktiskt klarade att leva fritt utan varann, även om det hade känts tomt efter så här många år. 

Ja, ekvationer kan vara svåra att lösa, speciellt när antalet kända faktorer är fler än 2.

Man kan inte alltid sätta sig in i andras situationer, speciellt om de är helt okända för en själv.  Jag känner igen mig i TS men det finns olikheter, vi är olika personer med olika erfarenheter.  Du identifierar dig med min hustru och hans sambo utifrån dina erfarenheter och referensramar. 

Jag ska kanske inte tala för min hustru med så mycket vet jag att hon hellre lever livet med mig än någon annan. Man kanske kan kalla det kärlek utan känslor. För mig är det mera syskonkärlek och har varit så under en väldigt lång tid. Hon är nöjd med detta. om hon inte vore det skulle hon ha brutit upp för länge sedan. 

Jag tolkar TS som att hans sambo resonerar ungefär likadant, men jag vet självklart inte detta. Du säger att jag stöttar TS, något du motsätter dig, vilket du har all rätt att göra.  Men kom ihåg att du är varken hans sambo eller min hustru för den delen. Du kan omöjligt veta vad de känner och tänker.

Jag tänker att TS faktiskt kan behöva lite stöttning eftersom han tycks ha det väldigt jobbigt just nu.  Han slits mitt itu mellan vad hjärtat vill och vad som är realistiskt.

Han kan naturligtvis välja att lämna sambon med det är upp till honom.

Fem sms sedan i somras med en person som tidigare inte dragit sig för att vara otrogen med dig i över två års tid bakom din sambos rygg. Hon verkar inte jätte het på gröten om du frågar mig. Eller ställer hon ultimatum ? Denna gång behöver du lämna om ni ska ha en relation ? Det hedrar ju henne iofs för du hade förmodligen inte tvekat att inleda ännu en otrohetsperiod, du håller inte löften varken trohetslöften eller löften om att inte ta kontakt,  nu måste du välja. 
Känner din sambo tillit till dig efter att du varit otrogen två gånger tidigare? Hur skulle ert gemensamma liv te sig efter denna historia kan man undra. Du kanske bara skulle ta tjuren vid hornen och lämna ? Kan det verkligen bli bra med din nuvarande sambo efter att du för andra gången bekänt känslor för samma kvinna ? Och att känslor varit ihållande över tio år.  Även om din nuvarande ger uttryck för att hon vill ha dig kvar så är det kanske bara för bekvämlighets skäl Ekonomiska sådana. Du kanske kan köpa dig fri ? På så vis lindrar du ett dåligt samvete gentemot henne men hon verkar ju inte vilja ha dig av rätt skäl ändå sas. På så vis får hon också en chans att gå vidare med sitt liv. och du får möjligheten att börja om med den nya kvinna ? win win   

 

Oavsett vad som händer så skärp dig för fan. Du behöver väl inte agera på varje tanke. Du har satt den andra kvinnan på piedestal och klär henne i allt du tror du vill ha. Du lever med en fantasi. Lägg ner omedelbart. Du har svikit din kvinna å det grövsta. Nu får du fan ta konsekvenserna. Se till att trygga din kvinnas tillvaro innan du flyttar in i en 1a med kokvrå. Ensam. Om den andra kvinnan varit riktigt intresserad hade ni redan varit ett par. Vilken slyna som håller på med en upptagen man. Du har haft det här beteendet genom livet. Du borde se över det med hjälp av samtalskontakt. Du hyllar din kvinna nu men det ger en jävligt sur eftersmak. Hon har vetat om det. Vad har du gjort för att få relationen att funka? Säkert inte ett skit. Självfokuserad som få. Du är def gammal nog att steppa upp och bete dig. Sluta drömma om den andra kvinnan. 

Ts en uppdatering vore intressant. Hur har tillvaron utvecklats för dig med sambon å ena sidan och ex älskarinnan å andra sidan ? Har du landat i något beslut kring livet framåt ? 

Okej en liten uppdatering är väl trevligt att få när ni gett mig så många kloka ord längs vägen.

NEJ jag har inte lämnat min fru. Jag får nästan panik när jag tänker på att lämna henne, och nästan panik när jag tänker på att avsluta med älskarinnan. Det känns som en ohållbar situation där det är jag som bromsar kontakten med älskarinnan, jag har bett henne och oss att hålla kontakten till ett minimum. MEN. Vi har setts igen, givetvis har det gått så långt, vi har setts tre gånger och varje gång känns det som att jag inte vill lämna henne och åka hem, vi har massor att prata om, sexet är fantastiskt, vi hittar på saker ihop eftersom vi har liknande intressen osv. Jag skäms något oerhört när jag väl åker därifrån och då vill jag inte ha kontakt alls på ett tag för jag ser på mig själv nästan som äckelkänslor. Jag skulle vilja berätta om det som händer mig för någon annan än terapeuten, en vän som man kan anförtro sig åt, bara berätta utan att bli dömd. Jag fattar inte hur jag kan göra så här, det känns som att jag är två olika personer där den ena är svag och den andre stark, den ena hatar sig själv och den andre säger ?bejaka?. Vad är jag för en hemsk människa, jag önskar nästan att vi aldrig hade träffats igen från första början. Samtidigt är det nog den finaste kärlek jag upplevt, förmodligen för att det är så förbjudet och fel, jag inser ju det. 

Så, hata på.