• Anonym (Axel Sthlm)

    Sambo med borderline

    Hej alla,
    Jag är pappa till två små barn, en fyraåring och en tvååring. Jag bor tillsammans med deras mamma, och vi har varit ett par i 8 år nu.
    På senare tid har det blivit tydligt för mig att min sambo har borderline personlighetsstörning. Det råder ingen tvekan om detta ? hon uppvisar de flesta typiska symtomen och har dessutom en bakgrund som skulle kunna förklara diagnosen. Under vårt förhållande har hon vid ett par tillfällen varit på väg att göra slut med mig och har också haft kontakt med ett tidigare, destruktivt ex. Jag känner mig extremt säker på att det inte har varit något sexuellt, men det har definitivt handlat om känslomässig otrohet. Första gången avbröt hon själv kontakten på grund av skuldkänslor, och andra gången konfronterade jag henne, vilket fick henne att ta bort honom.
    Vi har pratat mycket om vår relation, och båda vill få det att fungera. Orsaken till att hon funderat på att lämna mig har främst varit att vi inte känner den där passionerade kärleken längre. Vi älskar varandra, men den intensiva kärleken har svalnat. Jag känner att den kan finnas där ibland, men tyvärr upplever jag att min sambo inte riktigt anstränger sig för att få tillbaka den känslan på samma sätt som jag gör.
    Fram till nyligen har jag tänkt att hon mest varit destruktiv i sina mönster, men plötsligt insåg jag att hon sannolikt har borderline. Detta blev en väckarklocka för mig. Tidigare har jag trott att vi kunde arbeta tillsammans för att skapa ett så bra liv som möjligt, men nu börjar jag oroa mig för att jag kanske bara slösar bort tiden. Jag är rädd för att jag förr eller senare kommer bli sårad eller lämnad, och jag kan inte längre ignorera de varningssignaler jag ser.
    Det som känns mest sorgligt är att vi faktiskt älskar varandra, och jag tror genuint att ett uppbrott skulle krossa henne, även om hon inte inser det just nu. Jag tror att även jag kommer känna en sorg att se den jag älskar inte vara med mig. Känner mig även orolig för våra barn, som kommer få bära konsekvenserna av vad jag än väljer att göra.

    Utåt sett är vår relation bra, jag tycker också den är bra 70% av tiden, men det är svackor i olika storlek varje dag från min sambos håll och det känns just nu tveksamt om hon kan ta sig ur den dåliga spiralen själv...
    Så jag vänder mig till er för råd: Hur hade ni hanterat detta? Finns det något att rädda, eller är det dags att gå skilda vägar? Är jag blind, medberoende, eller finns det något att bygga på? Ska jag sätta ultimatum att hon ska få en diagnos, hjälper det ens? Är det bättre att försöka kämpa för relationen, eller är det mer skonsamt att avsluta nu innan det gör ännu mer ont?
    Jag skulle verkligen uppskatta era tankar och erfarenheter, särskilt om ni varit i en liknande situation. Tack på förhand för era kloka ord. 

    Mvh Axel
  • Svar på tråden Sambo med borderline
  • Anonym (JK)

    Jag har själv borderline (EIPS), lite osäkert om jag verkligen har det fortfarande men har iallafall fått diagnosen tidigar?  och jag tror inte det du beskriver räcker för att få diagnosen. Hon har kontakt med sitt ex och har velat göra slut med dig? Isåfall har nog väldigt väldigt många borderline om det skulle räcka att ha kontakt med ett ex och fundera på att göra slut med sin partner. Dessutom när man har småbarn, många förhållanden klarar inte det. Har själv en 2-åring och är gravid nu och det är inte lätt.

    Att känna att man vill göra slut med nån och sen ändra sig kan vara ett tecken absolut , så har det varit många gånger för mig också. Men bara det räcker verkligen inte. Till exempel har de flesta med borderline haft självmordstankar och / eller självskadebeteende. Det är ganska stor del av diagnosen. Har hon aldrig haft såna tankar har hon nog inte borderline. Det enda hon kan göra är väl att göra en utredning isåfall men att säga att ens partner har en diagnos bara för att han eller hon är osäker på förhållandet blir lite fel. 

  • Anonym (J)
    Anonym (JK) skrev 2024-11-17 11:19:20 följande:

    Jag har själv borderline (EIPS), lite osäkert om jag verkligen har det fortfarande men har iallafall fått diagnosen tidigar?  och jag tror inte det du beskriver räcker för att få diagnosen. Hon har kontakt med sitt ex och har velat göra slut med dig? Isåfall har nog väldigt väldigt många borderline om det skulle räcka att ha kontakt med ett ex och fundera på att göra slut med sin partner. Dessutom när man har småbarn, många förhållanden klarar inte det. Har själv en 2-åring och är gravid nu och det är inte lätt.

    Att känna att man vill göra slut med nån och sen ändra sig kan vara ett tecken absolut , så har det varit många gånger för mig också. Men bara det räcker verkligen inte. Till exempel har de flesta med borderline haft självmordstankar och / eller självskadebeteende. Det är ganska stor del av diagnosen. Har hon aldrig haft såna tankar har hon nog inte borderline. Det enda hon kan göra är väl att göra en utredning isåfall men att säga att ens partner har en diagnos bara för att han eller hon är osäker på förhållandet blir lite fel. 


    Håller med. De behöver se över hela situationen 
  • Anonym (Hmm)

    Min erfarenhet av obehandlad borderline är förnekelse av diagnos, ständiga krav på uppmärksamhet/bekräftelse, manipulation och KAOS. Kaos som i 24/7 jour. 


    Men jag tror att det kan fungera i en kärleksrelation om personen vill finna acceptans och få behandling, diagnosen går att bota och bli av med. 


     Det finns ingen garanti för att inte bli sårad eller lämnad.. det är baksidan av kärlek. 


    Ont kommer det göra till och från oavsett vilket beslut du tar, ju mer motstånd du gör mot det desto ondare kommer det göra.


     Vad du är beredd att lida och kämpa för. Vad och vem som är värt det. Vart dina gränser går. Vad dina behov är, vad du ger men också behöver få i en relation.. ja det är frågor som du själv behöver fundera över och bestämma. Vad vill du? 


    Att ställa ett ultimatum fungerar sällan, viljan måste komma från en själv. Berätta istället att du inte mår bra i relationen och föreslå att ni ska söka hjälp båda två. Dels bättre att diagnos-snacket kommer från en läkare och du slipper då en eventuell attack från henne. 


    Lycka till och ta hand om dig! 

  • Anonym (Axel Sthlm)

    Tack för svaren. Utgår vidare i samtalen från att jag inte mår bra som det är och erbjuder att båda ska få stöd, eller att vi iallafall måste jobba mot att förhållandet ska bli bättre båda två. Att bara ducka för problemen kopplade till detta håller inte. Känns bara som att risken är att man då låter det gå för långt, men som någon av er kloka sa är det väl upp till mig att hitta gränsen för när man inte orkar mer... 

    Sömn/kost/träning/ansvar bra, däremot är hon rätt ensam och allmänt uttråkad pga. inga intressen. 

    Superintressant att läsa om er som har erfarenhet av borderline, tack för tankar.

  • Anonym (Snillen spekulerar)

    Det låter inte som borderline utifrån det du beskriver. 

    Du borde inte sätta diagnos på någon såvida du inte är läkare, och du borde inte heller fråga andra lika okunniga på ett forum. 

  • Anonym (J)
    Anonym (Axel Sthlm) skrev 2024-11-17 17:42:23 följande:

    Tack för svaren. Utgår vidare i samtalen från att jag inte mår bra som det är och erbjuder att båda ska få stöd, eller att vi iallafall måste jobba mot att förhållandet ska bli bättre båda två. Att bara ducka för problemen kopplade till detta håller inte. Känns bara som att risken är att man då låter det gå för långt, men som någon av er kloka sa är det väl upp till mig att hitta gränsen för när man inte orkar mer... 

    Sömn/kost/träning/ansvar bra, däremot är hon rätt ensam och allmänt uttråkad pga. inga intressen. 

    Superintressant att läsa om er som har erfarenhet av borderline, tack för tankar.


    Inga intressen tyder på att hon mår dåligt. Frågan är varför. Om hon var så innan ni träffades också. Eller om hon blivit sådan nu senare pga ren trötthet/stress eller vad det nu kan vara.


    Jag har inga intressen heller om jag är helt slutkörd. Man har ingen energi över då till det. 


     

  • Anonym (J)

    Hur ska man kunna fokusera på intressen om man är stressad över något. Det går ju inte. 


    Om nu EIPS (det gamla uttrycket för Borderline) är något hon nämnt själv så förstår jag inte varför du inte kan prata med henne om det? Känns som det är nåt som inte stämmer.

  • Core

    Trassla inte in dig i att etikettera, det kommer bara resultera i något att skylla på och du får svårare att lämna om det är där det ska sluta. 


    Överväg om du vill spendera ditt liv med henne, oavsett diagnos. Personligen hade min fru åkt på tippen samma sekund om det uppdagades att hon skrev med nått ex, som nån prepubertal sopa. Alltså jag respekterar henne högt, hade det hänt hade den person jag trodde jag älskade och respekterade inte funnits, en spricka som ur mitt perspektiv är omöjlig att laga hade tillskapats.

    Du kanske hade lägre förväntningar på din respektive, och då kanske utgångsläget är annat.

    Mitt enda tips egentligen är att se efter dig och barnen, ska hon bättras är det enbart upp till henne själv, med ditt stöd vid eget initiativ då så klart. Men ha en låg tröskel, låt inte hennes skit drabba dig och era barn.

    Jag är så trött på folk idag, vuxna människor som sitter och skriver med andra istället för att se efter sin egen familj och hålla ihop den så långt det går, så jävla patetiskt att man får kväljningar.

  • Anonym (du)
    Anonym (Axel Sthlm) skrev 2024-11-17 09:40:36 följande:

    Tack för svar. Hon nonchalerar betydelsen av det lite, kanske i rädsla för vad diagnosen innebär. Kommer absolut försöka få henne att läsa på mer om diagnosen så hon kan skaffa en självmedvetenhet. Hon misstänker själv att hon eventuellt har den.


    Med tanke på att hon nu har barn så är det oerhört viktigt att hon kommer till insikt och påbörjar behandling. Det här är större än er relation nu, era barn riskerar att fara illa om hon inte får hjälp.

    Att ha barn är en påfrestning som kan vara väldigt svår att hantera för personer med borderline. I synnerhet när barnen blir lite äldre och ska bli mer självständiga, då behövs en stabil vuxen som kan hantera sina egna känslor för att kunna hantera barnens. 

    Jag är själv uppvuxen med en mamma med obehandlad borderline och det har rent ut sagt varit ett helvete. 
  • Anonym (Hmmm ...., ,)

    Förstår inte? Du skriver absolut ingenting som tyder på borderline.  Varför har du fått för dig det?

    Jag har själv haft borderline och är både påläst, insatt och har egen erfarenhet. 

    Tvinga henne inte till något som DU fått för dig, stört!

Svar på tråden Sambo med borderline