• Anonym (Jag)

    Min dotter vill knappt träffa mig

    Jag är separerad ifrån min 12-åriga dotters mamma sedan 2 år tillbaka. Första tiden gick jättebra, hon var hos oss varannan vecka osv. Men bara efter ett par mån så började dottern inte vilja komma lika ofta, utan anledning. Från okt -23 så har hon inte sovit hos mig en enda natt. Hon vill helt enkelt inte. Till saken hör att hennes mamma är bipolär. Jag tror att detta påverkar dottern otroligt mycket, men exet vägrar erkänna det. 


    Jag har också träffat en ny. Har frågat flera ggr vad dottern tycker, om hon är ok med det osv. Hon säger att det är jätteku, att min nya är jättesnäll. Dom messar en del osv så jag litar på det hon säger. 


    Dom få ggr som dottern vill komma är så fort det är något kul som ska hända, då passar det. Jag får koll kärlek tillbaka av henne. Försöker prata osv om allt, men hon säger ingenting. 


    Till saken hör också att hon skickar sms till en hel del personer på kvällarna och säger godnatt. Släkt osv. I stort sett alla får ett hjärta, men inte jag. Vilket gör att det är ett medvetet val. Och jag har absolut inte gjort nåt fel. 


    Hur ska jag bete mig? 


    Saknar min dotter så oerhört mycket!!!

  • Svar på tråden Min dotter vill knappt träffa mig
  • Anonym (Farsan)
    Anonym (Jag) skrev 2025-01-13 09:18:46 följande:

    Vi har varit i samtal med både Familjerätten och Barn och Ungdomshälsan. Men det gav ingenting tyvärr. Så nu ligger det på is. 


    Absolut ska vi ha det. Och det har vi. Vi har däremot olika syn på hur vi ska uppfostra och hantera vissa situationer med dottern. Och det kommer vi aldrig ifrån. Men det är ju inget ovanligt och något barnet måste vänja sig vid, så länge det inte är något stort och allvarligt såklart. 


    Vi håller på med utredning med dottern. Läkarbesök nästa vecka. Så får vi se. Hon behöver verkligen hjälp. 


    Vi försöker ha så god relation som möjligt. Men vi har som sagt olika syn på saker, och det går inte ändra på. Vi kommer aldrig heller att hänga, pga olika orsaker, otrohet osv. Tråkigt, men sant. 


    Du... du fattar att din eller mammans sårade stolthet för dumma val ni gjort tydligen är viktigare för dig än dotterns väl.

    Svälj stoltheten, förtreten och bitterheten. Det som hänt har hänt och ni har gått vidare - du har ju till och med ny partner - så länge ingen har förgripit sig eller varit våldsam mot någon och det är någonting som dottern har i sin närhet så är det ditt ansvar som pappa att se till dotterns bästa.

    Ditt sårade jag får du lägga undan då det gäller dottern och vädra med en kurator eller coach för att komma vidare. 

    Med tanke på den utsatta situation du beskriver att din dotter befinner sig i så ska du prioritera det som är verkligt viktigt - är det dina känslor eller dottern välmående.

    Vem är viktigast - du och ditt sårade jag eller dottern. Det är ditt val och din dotter kommer alltid att hålla ditt val mot eller för dig.

     
  • Anonym (Men lägg av)

    Men alltså tagga ner, du och alla andra buttermuttor i tråden. Vad är det för problem ni har? En människa ber om råd och ni bara nagelfar varenda liten detalj som ni tror är HANS fel och låter honom veta hur jävla dum och värdelös han är som bryr sig och inte är en robot och hur mycket han ska skylla sig själv. Har ni ens barn?
    Ni skrämmer mig.


    Anonym (Man vänjer sig) skrev 2025-01-14 19:39:23 följande:
    Du har ett väldigt konstigt sätt att resonera. Det är inte PÅ NÅGOT sätt barnet som ska vänja sig vid att föräldrarna inte kan hantera vissa situationer. Det är ert jobb att lösa det.
  • Anonym (Jag)
    Anonym (Man vänjer sig) skrev 2025-01-14 19:39:23 följande:
    Du har ett väldigt konstigt sätt att resonera. Det är inte PÅ NÅGOT sätt barnet som ska vänja sig vid att föräldrarna inte kan hantera vissa situationer. Det är ert jobb att lösa det.

    Självklart menar jag att man kan ha olika regler osv hos mamman och pappan som måste funka. 


    Inte att barnet ska vänja sig vid konstiga och jobbiga situationer såklart!! 

  • Anonym (Jag)
    Anonym (Men lägg av) skrev 2025-01-15 06:58:11 följande:

    Men alltså tagga ner, du och alla andra buttermuttor i tråden. Vad är det för problem ni har? En människa ber om råd och ni bara nagelfar varenda liten detalj som ni tror är HANS fel och låter honom veta hur jävla dum och värdelös han är som bryr sig och inte är en robot och hur mycket han ska skylla sig själv. Har ni ens barn?
    Ni skrämmer mig.


    Tack. Förstår och tar in allas åsikter. Men också svårt att få ner alla detaljer här. Men får lite väl mycket skit och skuld kan jag känna. Men inte lätt för alla att veta alla detaljer. 
  • Anonym (Man vänjer sig)
    Anonym (Men lägg av) skrev 2025-01-15 06:58:11 följande:

    Men alltså tagga ner, du och alla andra buttermuttor i tråden. Vad är det för problem ni har? En människa ber om råd och ni bara nagelfar varenda liten detalj som ni tror är HANS fel och låter honom veta hur jävla dum och värdelös han är som bryr sig och inte är en robot och hur mycket han ska skylla sig själv. Har ni ens barn?
    Ni skrämmer mig.


    Om du läser Farsans inlägg ovan, så kanske du förstår bättre. Tycker han uttrycker det hela mycket bra. TS sårade känslor verkar vara långt högre prioriterade än dotterns känslor. Och det är inte okej.
  • Anonym (Isabelle)
    Tom Araya skrev 2025-01-01 16:55:14 följande:

    Fråga henne.
    Ring och säg att du saknar henne och undrar varför hon så sällan är hos dig.


    Håller med. Ringa eller träffas och fika eller något trevligt och smidigt komma till frågan. Berätta hur mycket du älskar henne och saknar henne. Att du givetvis respekterar ifall hon inte vill sova hos dig men att du så gärna vill veta ifall något är fel eller något du gjort. Sluta aldrig kämpa för din dotter. Tycker inte du ska vänja dig.
  • Anonym (H)
    Anonym (Jag) skrev 2025-01-13 09:18:46 följande:

    Vi har varit i samtal med både Familjerätten och Barn och Ungdomshälsan. Men det gav ingenting tyvärr. Så nu ligger det på is. 


    Absolut ska vi ha det. Och det har vi. Vi har däremot olika syn på hur vi ska uppfostra och hantera vissa situationer med dottern. Och det kommer vi aldrig ifrån. Men det är ju inget ovanligt och något barnet måste vänja sig vid, så länge det inte är något stort och allvarligt såklart. 


    Vi håller på med utredning med dottern. Läkarbesök nästa vecka. Så får vi se. Hon behöver verkligen hjälp. 


    Vi försöker ha så god relation som möjligt. Men vi har som sagt olika syn på saker, och det går inte ändra på. Vi kommer aldrig heller att hänga, pga olika orsaker, otrohet osv. Tråkigt, men sant. 


    Varför gav det ingenting på Familjerätten? Vilken hjälp erbjöds ni? Tog ni emot den? De borde väl kunna hjälpa er med beslut om tex uppfostran om ni inte kommer överens?
  • Hellishen

    Det är inte det han skriver. Men du och andra är så sugna på att shamea honom för att han öppet delar med sig av sina känslor. Det är inte samma sak som att han bara bryr sig om sig själv eller att han lägger skuld på dottern. Så tagga ner som sagt.


    Anonym (Man vänjer sig) skrev 2025-01-15 13:40:35 följande:
    Om du läser Farsans inlägg ovan, så kanske du förstår bättre. Tycker han uttrycker det hela mycket bra. TS sårade känslor verkar vara långt högre prioriterade än dotterns känslor. Och det är inte okej.
  • Anonym (Jag)
    Anonym (Isabelle) skrev 2025-01-15 13:47:00 följande:
    Håller med. Ringa eller träffas och fika eller något trevligt och smidigt komma till frågan. Berätta hur mycket du älskar henne och saknar henne. Att du givetvis respekterar ifall hon inte vill sova hos dig men att du så gärna vill veta ifall något är fel eller något du gjort. Sluta aldrig kämpa för din dotter. Tycker inte du ska vänja dig.
    Gjort detta ett antal gånger. Blir inte bättre ändå?.
  • Anonym (Jag)
    Anonym (H) skrev 2025-01-15 13:54:52 följande:
    Varför gav det ingenting på Familjerätten? Vilken hjälp erbjöds ni? Tog ni emot den? De borde väl kunna hjälpa er med beslut om tex uppfostran om ni inte kommer överens?
    Vi har ju mest problem med att dottern inte vill vara hos mig samt hennes mående. Är ju inget Familjerätten kan hjälpa till med. 
Svar på tråden Min dotter vill knappt träffa mig