Min dotter vill knappt träffa mig

Jag vet. Men känns märkligt ändå. 

Hon mår inte bra. Inget stöd, och jag tror mammans mående spelar in mycket. 

Ja. Men just därför är jag rädd om henne, att hon ska påverkas för mycket. Munchhausen?

Så kan det vara. Hon bodde hos mig varannan vecka i typ 2 mån. Sen sket det sig. 

Ja. Kanske inte skulle lagt upp frågan här. Känns som man får mer skit än stöd. 

Dottern vägrar komma hit efter en separation. Mamman är svårt sjuk som bipolär. Hon överför mycket på våran dotter. Och jag är nervös över detta och bara vill träffa henne. Ändå är det mest skit. Men svårt för alla som skriver att ha full insyn också såklart. 

Så kan det absolut vara! Och jag har pratat med dottern en del om det. 

Jag har också försökt att säga att jag och dottern kan hitta på saker själva, utan större framgång. Dom gångerna vi gjort det säger hon att ?synd inte X är med oss nu.? Hon menar min sambo. 

Har också tänkt på detta med pubertet osv, vad hon går igenom. Att det spelar in. Men känns svårt att det skulle förklara hennes beteende ibland. 

Absolut. Inte haft så mycket tid att skriva bara :)

Att hon inte vet vad det beror på kan jag köpa till viss del. Känslor kan ibland komma utan att man vet varför. Och hon är 12 år, ännu svårare. Jag kan nog inte göra så mycket mer än allt jag provat. Ta avstånd, bara bry mig. Hjälper inte ändå hittills. 

Jag tror som sagt att hon tar väldigt mycket ansvar för sin mamma. Bipolär, jobbar inte, dåligt med vänner osv. Tyvärr. Som jag sagt också tyder allt på att dottern tycker om min nuvarande, och det måste jag ju gå på. Klart det blir svårt för henne när ens pappa träffar någon ny som inte är hennes mamma. Förstår jag med. 

Frågeställningar?.hur menar du?

Som jag skrev så har jag provat alla strategier. Ringa, bry mig osv. När hon inte svarar eller inte vill ses, avvakta och inte höra av mig. Inget av allt detta funkar. Det kan bli bättre i perioder, för att sedan bli sämre igen. Men det är inte kopplat till något jag gör, vad jag vet. Det bara kommer och går.
Jag är bara så frustrerad när jag vet hur dåligt mamman mår också, vill inte att min dotter ska hamna i allt det.

 

 

Jag misstänkliggör ingenting.

Såklart saknar ts sin dotter som alla normala föräldrar skulle göra. Men att det finns saknad från ett håll är inget som gör att den andra personen har en skyldighet att ställa sig till förfogande. 

Det bästa ts kan göra är att tagga ner rejält. Har han lagt grunden till att vara en bra förälder tidigare i dotterns liv så kommer hon att återkomma när tiden är rätt.

Och den förälder som inte varit närvarande på olika plan kan se sig själv lämnad i bakvattnet ibland, har sett det hända. Har en bekant med äldre barn än ts som faktist upprepat lite av det man kan läsa här. Hur tonåringarna bara kommer på besök när det sker något extra roligt och hur han är frågande till det. Den pappan verkar inte ha varit en del av deras liv tidigare, väldigt mkt jobb och egna intressen vad jag har sett. Säger inte att du är sån ts men den här mannen förstår inte sin egen del, tycker du ska börja med att fundera över dig själv och låta dottern vara i fred. Håll absolut inte på att "prata ut" med henne, hon kommer att vilja kapa bort dig ännu mer. Det är inte en annan vuxen du kan lämpa över dina känslor på, hantera dom själv istället och låt henne vara barn/tonåring i fred.

Det är jättebra att du skriver här - det finns många med kloka insikter och och goda råd som kan hjälpa att förstå både den egna sidan och den andra sidan. Det är å andra sidan svårt att i text  känna av nyanser och motivationer. Så på samma sätt som texten i råden kan uppfattas som råa och plumpa utan att ge dina känslor stöd kan det du skriver tolkas på ett sätt som du inte menar.

Jag uppfattar det som att du har fått stöd, men inte bara bekräftelse av dina känslor.

Det största stödet här är att det inte är just dina känslor som är viktiga. Det viktiga här är din dotter- oavsett vilka känslor som rusar i din kropp. Det skrivs i fler inlägg av fler olika personer som vill hjälpa dig att se det ur din dotters perpektiv.

Stödet för allt du känner och uppfattar måste gå att skilja från stödet din dotter behöver. Stödet till dig och stödet till din dotter är inte nödvändigtvis samma.

De svåra känslor du går igenom nu har jag och många andra föräldrar också varit med om och klarat oss igenom med stöd och råd och hjälp också med gränsättning för att inte spilla över på den andra föräldern eller barnet.

Det enorma tomrum som uppstår då barnet inte längre är på en armlängds avstånd, det händer dels för att de blir större och det händer dels vid en separation då man inte längre delar vardag. 

Oron för hur det fungerar hos den andra föräldern med alla brister och utmaningar som kan finnas där. Det är säkerligen en oro som kan delas av den andra föräldern också, för vi är inte heller mer än tillräckligt bra föräldrar. Vi är inte perfekta oavsett allt vi gör för våra barn.

Det här är känslor som föräldrar behöver hantera utan att det går ut över barnen och den andre föräldern.

Att en förälder har större problem kommer självklart att påverka barnen, men oavsett det så har barnen rätt till att älska och älskas av bägge föräldrarna.

Hur stora problem har mamman, diagnos, medicinering annat stöd från samhället?

Här föreslog soc att jag skulle göra en orosanmälan angående min dotters väl och ve hos sin mamma som i någon mån har samma problem som din dotters mamma. Jag tror att du kan förstå alla känslor jag har burit på av hjälplöshet,  maktlöshet, oro, omöjliga situationer. 

Men i alla mina egna känslor har det bara funnit en utväg, det är att se och först hantera min dotters utsatthet.

Det har varit en balansgång med att inte pressa bort en tonåring som behöver frigöra sig med allt det innebär för en omogen självcentrerad tonåring. Att alltid finnas vid sidan om oavsett det handlat om att åka förbi och laga middag hemma hos mamman eller att göra någonting tillsammans med både dottern och mamman.  Oavsett vad jag har haft för uppfattningar om mamman så spelar det ingen roll, det är mina och har ingenting med det sammanhang vi tre som föräldrar och barn behöver med varandra.

Men nog om det - dina känslor är igenkända och förstås. 
Jag vet inte hur mycket av nyanserna som går förlorade i texten, men du behöver inte köpa någonting, ingenting alls  - det är som det är. Jag förstår inte en del ord och formuleringar du väljer, jag uppfattar det som att du och dina känslor och uppfattningar är det som ska kontroller och bestämma vad som är ok, accepterat och rätt. Som då du skriver att din dotter utnyttjar dig - men i just den formuleringen tror jag det bara är dina känslor som styr dina tankar och ord. Men en del ordval faller dåligt ut i tråden och då känner du dig påhoppad.

Din dotter känner det hon känner oavsett vad du förstår eller accepterar. Men för att komma vidare är det vikitgt att du accepterar att det är så här nu. Ännu viktigare är att du accepterar att din dotter känner det hon känner och att hon inte behöver motivera eller förklara det för dig. Hon är en egen person med egen integritet som du ska respektera.

Allvarligt . du kan f*r hvete inte ta avstånd från ditt barn.

Hur ska hon kunna lita på att du finns där då det gäller. 

Barn i den ålderna kommer att vara självupptagna, självständiga och ändå bara vara barn som behöver den vuxnes omsorg på olika sätt då de ber om det.  Det kan vara svårt att veta hur man ska möta allt det dubbla och självklart svårt för barnet som går igenom den största förändringen i livet dem själva, nu samtidigt som ni nyligen har genomgått en separation. Du och mamman var väl på något sätt klara med er ömsesidiga relation, men dottern har efter 10 år med er båda fått lov att hantera att ni båda inte finns där tillsammans i vardagen.

Här kommer då mina frågor igen.

Munchhausen?? Vad menar du ens? Münchhausen är när man uppsöker vård och hittar på symtom för att få uppmärksamhet.

Känns mest som att du vill lägga skulden på mamman och dottern.