Min dotter vill knappt träffa mig

Vad har ni haft för relation innan separationen? Vad har ni gjort tillsammans? Hur mycket har du varit föräldraledig? Hur mycket har du vabbat?Vad menar du med att få i ordning hennes rum? Har hon inte ett färdigt rum hos dig?På vilket sätt utnyttjar hon situationen, tycker du? Och vilken situation? Att ha separerade föräldrar?

Känns ju så när hon bara kommer när det är kul på gång. 
Såklart inte jag vill skuldbelägga henne! Vill förstå varför hon inte vill komma hit så jag kan försöka lösa det. 

Tro mig, jag gör så gott jag kan.

Hade en bra relation! Vi har gjort allt möjligt tillsammans. Och har både varit föräldraledig och vabbat. 
Däremot har hennes mamma vart sjuk en längre tid och varit hemma mycket medans jag jobbat. 

Såklart hon har ett eget rum! Som vi försöker få iordning tillsammans. 

Utnuttjar att hon kommer bara när det är nåt kul eller när hon ska få nåt. 

Va bra! Jag får dock en känsla av att du tycker att hon är otacksam och att du är väldigt frustrerad. Det är många kommentarer som tyder på att du inte riktigt förstår hur det är att vara förälder. Det ÄR ett otacksamt jobb. Det bara är så det är. Ni är inte två vuxna jämlikar. Du är hennes pappa och hon är barnet.

Att göra något tillsammans är ju inte samma sak som att ha en nära relation. Jag vet att det är modernt med det där tramsiga kvalitetstid-prat, men det barn behöver mest, speciellt när de är liten, är kvanitet med föräldrarna för att bygga upp en relation. Den relation som byggs upp genom kvantiteten kan inte kompenseras genom att man leka apa på speed för sina barn två timmar varje helg.
Och det är just det jag tänker på när du skriver flera gånger att du gör ju kula saker med henne, att du inte är den hon har bondat med, utan att du är kvalitetstid-föräldern. I så fall är det inte konstigt om hon har en närmare relation till mamman och vill vara där.Jag har förstått att hon har ett eget rum, men vad menar du att ni försöker få i ordning den? Är den inte klar än?Jag förstår fortfarande inte vad det är hon utnyttjar. 

Nej nej, inte otacksam. Frustrerad ja. När jag inte vet va felet är, varför hon inte vill ses så mycket. 

Sen ska tilläggas att hennes mamma hjälper inte till direkt med att få våran relation bättre. 

Fast det är väl inget som är fel. Du får bara fortsätta att vara där och vara en trygg punkt.

Nej, och det är väl inte riktigt hennes jobb heller, eller? Så länge hon inte motarbetar er relation kan du nog inte säga så mycket om det.

Ja du,   det är inte alltid lätt att vara farsa och du kommer inte att få fler svar från sin dotter än du redan fått om du inte tänker skuldbelägga henna för att hon inte tillbringar tid med sig.   Du kan enkelt se vilka fler svar du får om du väljer den vägen.

Du får svälja ditt förtret och glömma det där med att det är rätt eller fel eller att hon utnyttjar situationen.

Fortsätt istället att finnas med öppna armar och glädje över hennes självständighet och den tid du får med henne.  Du har hennes till låns som alla föräldrar och om du villa ha en bra relation under många år framåt så får du faktiskt lov att släppa de själviska känslorna och se till att hon känner att du finns och stöttar henne i det hon behöver för att må bra. 

Att hon säger att hon inte vet är ett tydligt uttryck för att hon inte kan eller vill berätta varför hon behöver vara mer med med sin mamma.

Själv har jag varit allt från ensamstående på mer eller mindre heltid, deltid, varannan vecka, under några år då min dotter var i din dotters ålder pratade vi men sågs kanske varannan månad, när hon blev lite äldre flyttade hon tillbaks på heltid.  Trots alla svåra känslor under många år så är jag mest glad över att mina ibland svåra känslor inte styrt att jag alltid sett till att min dotter har vetat och känt att hon har en  pappa som alltid finns, som lyssnar och att hon idag som ung vuxen känner en stor kärlek till både sin mamma och pappa.

Med all skit hon varit med om hemma hos sin mamma har hon mest av allt behövt en pappa som alltid stöttat, aldrig låtit egna känslor grumla det som varit viktigt. 

Så, hur har du tänkt att hålla en god relation som långsiktigt får sin dotter att känna att hon har en pappa som alltid finns, som är vuxen nog för att se bortom sina egna känslor.

Med lite perspektiv så tror jag att du klarar det. Vad är viktigt? 

Det kan vara din relation med din nya som tar mycket av ditt intresse, det kan precis lika gärna vara så att hon känner ett ansvar för sin mamma. Eftersom hon inte säger något så är det svårt att veta.

Du verkar dock kräva att bli bekräftad av en tonåring, så funkar inte tonårsperioden. När barnen är i denna period gäller det att stå stadigt som förälder och fortsätta att vara en omtänksam och stöttande förälder trots att man tom får skit tillbaka emellanåt. Var konsekvent och kärleksfull.

Om du fortsätter finnas där genom denna period så blir säkert er relation bättre på sikt.