Jag är en 23-årig tjej som alltid sett "naturligt" vältränad ut men aldrig tränat. Mest för att jag är smal. Som jag såg ut innan jag började träna hade jag aldrig stuckit ut på gymmet. Jag har generellt bra självförtroende och är inte blyg. Trots detta har gymmet känns främmande, att jag ska skämma ut mig vid maskinerna för att jag inte vet hur man gör eller att jag ska flåsa och inte hänga med i rörelserna på pass. Då blir det svårt att komma i gång.
Nu har jag tränat varje sedan ungefär ett år tillbaka och älskar det, men det var fan inte kul i början. När man tränat ett tag glömmer man bort hur det är att börja från noll. Oavsett om man inte är en latmask och har pannbenet att pressa sig själv är det förfärligt i början, kroppen är ovan och lungorna hänger inte med. I mars förra året kunde jag inte ens springa en kilometer utan att det sved i lungorna och flåset var hemskt. Fyfan vilken mes jag är, tänkte jag. Men det var jag ju inte, jag var bara otränad. Och så är det ju tyvärr, att desto mer otränad man är desto mer plågsamt är det att träna, så det är väl inte så konstigt att vissa aldrig kommer i gång.
I och med hur ofantligt röd och flåsande jag var i början ville jag inte ens springa ute de tider på dygnet det var mycket folk ute. Jag började också soft med youtubevideos hemma och det var plågsamt det med, hade begränsat utrymme och kunde inte ens göra en hel armhävning på knäna (oklart om jag ens kan göra en hel idag på fötterna, jag kör mest hård konditionsträning).
Den där fantastiska känslan man kan få av träning som antagligen får dig att längta till gymmet fick jag inte förrän 6 månader in. Först då klarade min kropp att hålla igång länge nog att jag kunde hitta andningen och inte lida av ansträngningen.
Alla gillar att göra kul saker, alla tycker inte träning är kul.