Jag tränar ganska mycket. 4-5 dagar i veckan. Jag ser fram emot det och vill inte vara utan. Jag är 43 år, har 2 barn på 10 och 12. Jobbar heltid. Om det skulle vara intressant för diskussionen.
Jag hade nog varit lite rädd för framtiden om jag inte tog hand om mig med träning.
Ni som inte tränar, varför?
För jag inte kan så mycket som jag vill. Min kropp blir överbelastad då och träning gör så att jag får panikångest efteråt. Kan också göra att jag dippar och blir utmattad i 1 månad. Så jag kan bara träna lite lugnt och försiktigt.
För vissa tar kroppen detta som stress. Träning alltså. Och kroppen vet inte om man flyr från något eller tränar, den ser inte skillnad på det.
Det är läkare som sagt detta till mig.
Jag har ett sjukt barn och ett barn med särskilda behov. Springer på möten i vård och skola istället. Jobbar litegrann när det finns tid till det.
Är en 30-årig tjej och haft dessa problem sedan jag var 15.
För jag inte kan så mycket som jag vill. Min kropp blir överbelastad då och träning gör så att jag får panikångest efteråt. Kan också göra att jag dippar och blir utmattad i 1 månad. Så jag kan bara träna lite lugnt och försiktigt.
För vissa tar kroppen detta som stress. Träning alltså. Och kroppen vet inte om man flyr från något eller tränar, den ser inte skillnad på det.
Det är läkare som sagt detta till mig.
Alla övriga måsten i livet är så överstigliga att man nätt o jämt mäktar med det.
Att lägga till ytterligare på att göra listan är inte möjligt, även om man vet att man skulle må bättre av att träna så blir det för mycket.
Okej, viss form av träning får jag väl, med jag har aldrig satt min fot på ett gym. Anledningen är att jag började jobba tidigt med ett fysiskt tungt arbete och det har aldrig funnits på kartan att betala dyra pengar för att bli ännu tröttare i kroppen. Sen vet jag ju att det finns muskelgrupper som blir försummade när man resonerar så, men det finns liksom ingen energi att ta av när jobbet är gjort. Dessutom vill jag hellre lägga tiden som blir över på min familj, husdjur och trädgården. Få andas ut och njuta av livet.
Antagligen för att de hellre lägger tid på att ligga på sjukhus och vårda sina sjukdomar när den dagen kommer.
Skämt åsido, jag tror många missar att träning inte är valfritt i likhet med vettig mat, borsta tänderna, sova ett rimligt antal timmar och så vidare.
Vissa tycker nog inte om att träna och då kan jag ändå förstå motståndet mot att komma igång. Om man genuint inte gillar det.
Sen finns det såna som egentligen tycker det är helt ok att träna men där det liksom är så mycket som ska klaffa för att det ska bli av. Sån är min man. Han gillar egentligen att träna. Men för att han ska ta sig iväg så måste liksom alla stjärnor stå rätt. Han måste ha ätit lagom långt innan, vara tillräckligt pigg, känna sig utvilad och samtidigt ha lust att träna just där och då... Minsta skavank i kroppen innebär också att han hellre avstår än provar och ser hur det känns. Behöver jag säga att han sällan lyckas ta sig iväg.
När barnen var yngre så kunde det gå hela sommardagar där han sa att han skulle träna och jag var beredd i flera timmar på att han skulle dra och jag skulle underhålla ungarna själv men det sköts hela tiden upp för att något kom i vägen. Till slut när han ändå typ ätit för att han var hungrig igen så jag visste att han iaf inte skulle dra närmaste timmen kunde jag säga att men ok, nu far jag för du tänker ändå inte träna med mat i magen. Då kunde jag vara hur hungrig eller trött som helst men jag har alltid tagit de tillfällena som erbjuds och gjort det bästa av det. Då blir det ju lite humor sen när han gnäller på att jag minsann alltid har tid att träna...
Har man barn och speciellt om man har många (har fyra) så får man inte vara så kinkig. Men tränar man där tillfällena uppenbarar sig så hinner man. Men det passar inte alla.
Jag var en totalt icke tränande människa fram till 38 års ålder. Fick då veta att min kroppsfetthalt låg på 40,4 %. Var inte överdrivet tjock på utsidan men insidan var skit. Första året sprang jag bara. Blev fast och fann glädje i det. Sen började jag gå på pass kombinerat med löpning. Körde på i många år för att sen börja gå sönder. Haft lite olika åkommor men tråkigast är en stressfraktur i knäet som inte vill ge med sig. Knappt sprungit på nästan 4 år nu men tänkte prova igen till våren.
Gjort tre maraton och ett fjärde hade varit kul.
Numer tränar jag mer försiktigt men jag går på 2-4 pass i veckan efter känningar och humör.
Träningen ett inslag i mitt liv för att jag ska orka bli gammal.