Är en kram för mycket begärt?

Jag har varit tillsammans med min man i 12 år, vi gifte oss i slutet av pandemin och har två gemensamma barn, jag har även ett från tidigare äktenskap.
Jag håller på att bli galen. Vi har en jobbig hemsituation med flera NPF-diagnoser och de senaste åren har haft väldigt många stressmoment vi själva inte kunnat kontrollera. Pga allt detta har min man inte längre något som helst tålamod, stubintråden är bara någon millimeter. Det funkar ju inte speciellt bra med barnen och ofta är det hans beteende och reaktioner/explosioner som triggar barnens kaosbeteende. Så fort detta händer, vilket är så fort han är i samma rum eller våning som barnen, blir han på dåligt humör resten av dagen. Jag är så trött av vår situation, så det blir extra jobbigt att han triggar igång och förvärrar barnens kaos.
När han är sur ignorerar han mig helt, även fast det inte är mig han är sur på. Fast antagligen är det väll mitt fel att barnen inte är tysta skuggor i hörnen. Det är till den punkt att jag börjar känna att jag lika bra skulle kunna leva själv med barnen när jag inte ens får en kram av honom om jag inte uttryckligen säger det, och inte ens alltid då. Min femtonåriga son med autism ger fler kramar och visar mer att han är glad att jag finns.
Men om jag lämnar honom måste barnen vara med honom utan buffert och försvarare.
Det som gör mest ont är att när han någon gång är med oss ute bland folk har han oändligt med tålamod för allt och alla, jag får konstant höra vilken tur jag har som har en sån engagerad och omtänksam pappa till mina barn. Och det var ju sån han var förut, innan de gemensamma barnen. Han var kungen av vardagsömhet, bara fingrar som strök mig över kinden, armen, varsomhelst i förbifarten, en blick eller några ord som visade att han lyssnat på mig. Nu skulle jag lika gärna kunna prata med en vägg. Han lyssnar mer på vad jag säger när jag pratar i telefon med min mamma än när jag pratar med honom. JAg får inte ens sova brevid honom för han påstår att jag snarkar, snurrar över hela sängen osv, så sover jag i sängen läggger han sig på soffan, får ont i ryggen och är ännu surare innan han ens mött barnen. Så ajg sover påsoffan sedan i höstas. Och jag vaknar alltid i samma position som jag somnade, utan någon av de tecken man påstås ha om man snarkar. Han har heller inte gjort minsta ansträngning för att förbättra sitt humör. Jag har köpt otaliga sorter av öronproppar och det är något fel på dem allihop. Jag hade kunnat leva med att han inte vill ha sex (låg testosteronhalt men har inget intresse av att åtgärda det medicinskt) om jag bara fick någon form av närhet istället för djupa suckar osv varje gång jag försöker röra honom.
Usch vad tydligt det blev nu när jag skrev ner allting. Varför fortsätter jag? Vad kan jag göra? Att prata med honom går inte, han svarar inte. Han säger knappt 5 meningar om dagen spontant om vi räknar bort skällandet på barnen.