Är en kram för mycket begärt?

Jag blir alldeles matt när jag läser om hur du kämpar med barn, studier och en man som tycks sakna all empati och kärlek. Du är fantastisk som står ut en enda dag till.

Det är lätt att säga: "Skilj dig!" Men vill eller orkar du inte så försök separera "internt", umgås så lite som möjligt med honom, sov inte i samma rum, umgås med människor som kan ge tröst och stöd.

Kära du. Du är i en liknande situation som jag, jag har skrivit här helt nyligen om min. 
Men det känns som att du fortfarande älskar honom, men han har svalnat totalt. Från hans sida behöver det inte vara dött, även om det verkar så, utan det kan vara situationen ni har i familjen, han klarar inte av att hantera det. 
Vet han inget om NPF? Tror han att barnen ska anpassa sig efter honom? 
Att han inte vill resa bort för att han vill vara hemma, låter egoistiskt eller bristande förståelse för situationen. Han vill inte göra något åt det, bara skylla den på er. 
Du har insett att du kanske borde lämna honom, men då kommer barnen vara själva med honom. Jag är i samma situation. Jag har flyttat isär från min man, men vi ska fortfarande vara gifta. När han är med barnen, så är jag med, det känns bäst så. Det blir ändå tillfällen när jag inte är med, ibland går det bra, ibland är det ... psyksisk misshandel. 
Jag försökte inte övertala min man att vi skulle bli särbos, jag bestämde det. Han blev förtvivlad (vi har lite ombytta roller, han vill ha närhet, jag har svårt för det på grund av hans beteende och humör.)
Jag tycker att du ska leta bostad, eller om det är möjligt, flytta till din mammas bostad. Kan du överta den när hon går bort? Hemska tanke, men bra om barnen slipper flytta igen. 
När du har en lösning, så lämnar du beskedet till honom. 
Om han inte är en blöt fläck i sitt psyke just nu, så är han fruktansvärt arrogant mot dig, egoistisk och känslokall. Men han vågar inte ta steget att lämna dig. Du bär hela oket i familjen, det kan du göra utan honom. Det är lättare med tre barn själv, än med honom.
Jag förstår att du saknar den han var. Han kanske finns där nånstans. Det är synd att han inte ser att han behöver söka hjälp, men om ni flyttar så vaknar han nog upp och undrar varför. Kanske han mår bättre när han är själv och får vila och ni kan ha ett trevligare familjeliv när ni ses. 
Jag blev så glad för att du fixade datorn och genomförde uppgiften, duktig!! 
Kram

Usch, du verkar ha det supertufft och jag beklagar situationen med din mamma. 

Om vi lämnar karln åt sidan en stund (varken han eller relationen verkar vara något att hänga i julgranen) så verkar du ha extremt mycket i ditt liv just nu.

Du både pluggar och jobbar? Måste du göra både och just nu? Förälders akuta sjukdom kan tex ge rätt till ledighet i en del kollektivavtal. Kan du ta uppehåll en kurs? Få hjälp av någon att sortera tankarna?

Eventuell trafikbot för din mamma kanske inte spelar så stort roll i det här läget. 

Vad behöver DU?

Hej alla och tack för era svar.
Jag läser och försöker ta till mig men orkar inte svara. Mammas mående går upp och ner, men det står klart att hon kommer inte komma hem. I lördags satt jag vak vid hennes sängkant och nästan önskade att hon skulle få slockna med solnedgången för det var en fruktansvärd dag med olidliga smärtor och bara lidande. Hon slocknade så fort hon fick någon form av respit från smärtorna.
När hon väl hittade ett läge där smärtor och andning var mer okej åkte jag hem (jag behövde sova) och efter att ha berättat, med tårarna rinnande, om saker för min man så måste jag fortfarande hulka ur mig att jag ville ha en kram för att han skulle sätta bort datorn och lämna sitt hörn av soffan. Jag fick en kram. Men den kändes bara fysiskt. Om det går att förstå. Det var som när en av mina chefer gav mig en kram (hen frågade först och jag hade möjlighet att säga nej utan att det skulle blivit obekvämt), det kändes liksom bara på ytan, för min chef känner inte min mamma eller vet hur viktig hon varit genom hela mitt liv.

För de som funderar om varför jag står ut mm. Jag är uppväxt med en pappa som var alkoholist och blev väldigt elak, och min första pojkvän var en kontrollerande narcissist som isolerade mig och utövade psykisk misshandel (har min psyksköterska jag går på samtal hos fått mig att inse) från att jag var 14 tills jag var 20. Sedan äldsta barnets pappa, som inte egentligen hade några fel, vi växte bara isär eftersom han var något år yngre medan jag fastnade i medelålders-tant mentaliteten så snart jag blev tonåring. Jag hade mycket dubbla känslor över att skilja mig från någon av så fåniga skäl som hans växande rasism (karma bet honom på det, han föll för en från andra sidan jorden sen) och att gnistan var borta.
Min nuvarande man var jag vän med i 10 år innan vi blev ett par, jag har alltså känt honom längre än min exman. Vi lärde känna varandra i mitten av 00-talet och jag saknar den personen. Samtidigt när den kommer fram någon gång, så litar jag inte på den. Den känns falsk. Det är absolut mina autistiska drag som slår igenom där, och inte gillar når någon beteer sig annorlunda, tex pga alkohol.

Men runt mig har jag bara dem som aldrig hittade någon och lever ensamma (och barnlösa) eller de som hittade sin person tidigt och hållit ihop sedan dess. Det är bara jag som hankar mig fram mellan långa förhållanden.

På mitt jobb träffar jag ofta ett äldre par (de är över 90 båda två, men pigga som 75-åringar) som är så måna om varandra. Det är mjuka blickar, omtänksamma ord och handlingar. Och jag bara känner en sån längtan efter något liknande. Någon jag kan titta på och känna värme istället för frustration och trötthet.

Förstår att allt är jättejobbigt.

Just nu är det såklart det här med din mamma som är allra värst. Tycker att det är så fint hur du värnar om henne.

Din man är ett annat kapitel. Du skulle helt klart må mycket bättre att vara ensam än med honom. Livet är så skört och du vill väl inte slösa bort det på en person som du mår dåligt av?

Önskar dig allt gott.

Ansvarig läkare varnade mig idag att förbereda mig på dagar snarare än veckor som jag har mamma kvar. Hon kämpar men orkar mindre och mindre.

Jag har en nära vän som står pa samma grund som jag. Övriga umgås bara på sina premisser, vilket jag verkligen inte orkar just nu. Jag har en del vänner runt om i världen som jag har kontakt med via nätet och de är ett stort stöd. Jag har även två äldre halvsystrar som lyssnar och stöder när de kan.

Min kompis tycker det börjar bli dags för familjeterapi, och hon har inte fel...

En vecka efter senaste post förlorade jag min mamma.
Det är jobbigt att svara på frågor om henne mm, men jobbigast är alla som säger att jag har tur som har stöd av min man eftersom jag är mammas enda barn och annars varit ensam om allt. Hur ska jag svara dem att jag är helt ensam om allt, plus att det fortfarande är jag som måste styra upp allt hemma. När min hjärna släcker ner pga att den inte orkar mer, så står han och frågar, eller skickar meddelanden tills jag svarar på hans brutalt viktiga fråga (som om han ska jobba på jobbet eller distans, om vi har middag eller vem som ska mata katterna...) och har noll förståelse för att jag orkar inte fatta ett beslut till när jag valt kista till min mamma eller de kläder och smycken hon ska ha på sig. Att jag inte klarar något alls när jag lyssnat igenom sångförslagen från min fd svärmor som erbjudit sig att sjunga (hon är yrkessångare och de tyckte om varandra) eller försöker hitta psalmer som skulle passa.

Jag får be om kramar för att få dem. Om jag inte säger orden händer inget. Jag läser för att undvika verkligheten och började idag gråta över raden "Han strök tillgivet sina knogar över hennes kind när de möttes i korridoren." Jag saknar någon att luta mig mot, som inte fräser och ber mig lämna honom ifred.

Jag var på kurs med jobbet i helgen (mamma sa medan hon kunde prata ännu att hon ville att jag skulle åka) och det var bra att ha annat att tänka på, plus noll ansvar för någon eller något annat än mig själv. Jag kom hem vid 2 på natten efter att ha rest halva söndagen. Måndag morgon steg han inte upp, så jag fick föra barnen till förskola och fritids själv (åt två olika håll). Jag var sedan och måste hem för att ordna ihop saker från helgen som inte hanns med innan barnen måste iväg, och då kommer han nersläntrande i sakta mak vid 9 och tackar för att han fick sova. That's it. Ingen kram. Ingen fråga hur kursen och resorna varit. Ingen fråga om hur jag mår. Bara "Tack för att ni lät mig sova."
Jag lät honom sova för att jag inte orkade höra honom bråka med barnen. Jag hade gärna själv fått sovmorgon, för jag var helt färdig efter långa dagar med utbildning och lång resa både dit och hem.

Det känns tröstlöst, och jag har inte ens någon att prata med det om, det var alltid mamma jag bollade med </3