Hur gör man slut?

Jobbigt. Se till att tala ur jag-perspektiv och berätta hur du mår av förhållandet och att du därför inte kommer fortsätta det. Inga anklagelser. Bara att du inte mår bra, helt enkelt. Att du behöver närhet och kommunikation. Det fixar du!

Tanken har slagit mig. Men jag kom fram till att jag inte kommer palla det. Känns som att jag slösar på min egen tid genom att vara någon jag egentligen inte är.

Du behöver inte "vinna" eller få honom att hålla med om dina orsaker att göra slut. Bara säg att ni är för olika, tydligen inte vill ha samma typ av relation, el dyl. 

Hur mycket umgås ni? Bor ni tillsammans?
Antingen får man säga att tyvärr har jag tappat känslorna för dig och tycker inte att vi ska ses mera eller så fasar man bara ut umgänget.
Ev kanske han "saknar kossan när båset är tomt" och steppar upp innan du valt att lämna helt.

Fastna inte i fällan att vilja förklara dig etc för då kommer du åter hamna i den spiralen du redan sitter i med risk att han övertalar dig att stanna...

Säg det bara rätt ut och stå för ditt nej. "Jag vill inte mera,  jag har tappat känslorna, nu är det slut och inget du säger kan få mig att ändra åsikt"

Och sen klipper du bara där. 

Att göra slut med någon som inte uppfyller grundläggande behov (eller vilken anledning som helst egentligen) är ju inte en diskussionsfråga. Säg att ni tyvärr inte är kompatibla och att du väljer att avsluta relationen. Sen klipper du kontakten. 

Ja jag vill ju inte det här egentligen. Men jag ser ingen annan utväg. 

Bra att du skriver det här med anklagelser. Eftersom det är precis så han tar allt jag säger.

Säger jag att jag behöver närhet så anklagar jag honom för att inte ge mig närhet (i hans värld)
Säger jag att jag behöver bättre kommunikation så anklagar jag honom för att inte kommunicera (i hans värld). 

Jag kan på riktigt inte säga hur jag känner utan att det vänds till att jag anklagar honom att vara en dålig person, en dålig pojkvän, en dålig pappa, en dålig medmänniska...ja you name it.

Jag frågade en gång hur han tänkte kring barn och skärmtid då hans barn får somna till sina plattor eller tv:n. Han hade väl inte tänkt så mycket på det. Jag förklarar då hur jag tänker på det kring mina barn. Den diskussionen slutade med att jag tydligen hade sagt att han är en dålig pappa för att hans barn har skärmar vid läggdags....så tolkade ju inte jag det. Jag tänkte bara att jag ville höra hans resonemang och han kunde få höra mina tankar kring det. 

Tänker jag fel, är det en anklagelse då?

Jag har frågat hur han tänker kring alkohol då jag har märkt att han dricker en del i veckorna. Han säger att det är ett bra sätt att slappna av och att han vill att hans barn växer upp med en liberal syn på alkohol så det inte blir en stor grej.
Jag förklarade hur jag tänkte och att jag inte tycker alkoholen hör hemma varken på vardagar eller mer än restriktivt kring barn.
Då anklagade jag honom för att vara alkoholist....så tolkade inte jag det.

Vi ser bara väldigt olika på det, men det är väl sånt man försöker kompromissa och kommunicera kring, eller tänker jag fel?

Vi umgås varannan vecka när vi inte har barnen. Jag har inte presenterat honom för mina barn än då det har varit så stökigt med honom. Jag har träffat hans barn två gånger. 

Varannan vecka när vi är barnfria träffas vi två - tre vardagar och något dygn eller hela helgen, lite olika. 

Frågan är väl mer varför han inte ger dig kramar och närhet. Något är kanske fel i er relation. Man kan inte tvinga någon. Klart han säger så, om du bara säger att du vill ha mer närhet. Han kan ju inte ändra sig, bara så. Han känner väl inte för det? Klura istället på varför? 

Precis som att en tjej (men även kille) inte ska ställa upp för sex, för att göra nån nöjd. Så ska han ju inte ställa upp att ge dig kramar för Du vill icj intr han själv, det blir ju inte kul?  

Hittar ni inte  felet så får ni väl göra slut. Och hur du nu är, ja du säger det bara.