Hur gör man slut?

Ja jag vill ju inte det här egentligen. Men jag ser ingen annan utväg. 

Bra att du skriver det här med anklagelser. Eftersom det är precis så han tar allt jag säger.

Säger jag att jag behöver närhet så anklagar jag honom för att inte ge mig närhet (i hans värld)
Säger jag att jag behöver bättre kommunikation så anklagar jag honom för att inte kommunicera (i hans värld). 

Jag kan på riktigt inte säga hur jag känner utan att det vänds till att jag anklagar honom att vara en dålig person, en dålig pojkvän, en dålig pappa, en dålig medmänniska...ja you name it.

Jag frågade en gång hur han tänkte kring barn och skärmtid då hans barn får somna till sina plattor eller tv:n. Han hade väl inte tänkt så mycket på det. Jag förklarar då hur jag tänker på det kring mina barn. Den diskussionen slutade med att jag tydligen hade sagt att han är en dålig pappa för att hans barn har skärmar vid läggdags....så tolkade ju inte jag det. Jag tänkte bara att jag ville höra hans resonemang och han kunde få höra mina tankar kring det. 

Tänker jag fel, är det en anklagelse då?

Jag har frågat hur han tänker kring alkohol då jag har märkt att han dricker en del i veckorna. Han säger att det är ett bra sätt att slappna av och att han vill att hans barn växer upp med en liberal syn på alkohol så det inte blir en stor grej.
Jag förklarade hur jag tänkte och att jag inte tycker alkoholen hör hemma varken på vardagar eller mer än restriktivt kring barn.
Då anklagade jag honom för att vara alkoholist....så tolkade inte jag det.

Vi ser bara väldigt olika på det, men det är väl sånt man försöker kompromissa och kommunicera kring, eller tänker jag fel?

Jag har i flera veckor, egentligen månader, känt att min pojkvän inte ger mig det jag behöver.

Jag har försökt ta upp det försiktigt flera gånger. Det handlar främst om avsaknaden av kramar, närhet, kommunikation och planering.
Det slutar alltid med att han säger att jag bara klagar på honom och får honom att må dåligt. Att jag måste tycka om honom som han är, men självklart ska jag säga vad jag känner att jag behöver mer av....fast gör jag det så klagar jag bara och får honom att må dåligt... 

Ja ni hör cirkeln. Jag kan liksom inte ta mig ur den. Han pratar emot sig själv och lägger skulden på mig. Jag gillar det inte alls.

Nu har det gått så långt att jag känner att jag inte vill ta upp något fast vår relation innehåller mindre och mindre av det jag saknar. Vi har bara varit tillsammans i ett år och jag vill inte ha det så här.

Om jag hade fått tolka honom utifrån det jag känner så tror jag inte han är kär i mig utan bara är tillsammans med mig för att inte behöva vara själv. 

Men hur gör jag slut? Jag vill vara ärlig, men hur ska jag kunna säga mitt utan att han slänger tillbaka det på mig? Eller ska jag bara låta honom göra det? 
Jag har aldrig gjort slut med någon som inte kan lyssna utom som direkt slänger tillbaka någon skit bara för att han blir sårad.