Han vill inte att jag träffar henne

Vadå trampa på tårna? 

Det är väl en självklarhet att man är intresserad av människor ens barn spenderar mycket tid med, människor som (förhoppningsvis) är/blir viktiga i barnens liv?

Det är fullständigt solklart, vad är det ens att tjafsa om? 

Uppfattar att du tar för dig av vad du personligen anser vara rätt.
Du går till exet, ringer på och kliver in utan ett ok från exet. Därmed går du över gränsen och trampar ngn på tårna. Vi ska också lära barnen innebörden av respekt.

Vem har påstått att man klampar in? 

Jo, det är rimligt att vilja veta. Men jag ställer mig frågande till:
- Får man verkligen reda på något bara av att träffa någon?
- Och om det är något man stör sig på, är det rätt svårt att kunna göra något åt saken, om den nu inte är så illa att det går att orosanmäla.
Det finns ju i övrigt inget man kan göra, om den andra inte vill. Det är i mitt tycke att lägga energi på fel saker. Energi som man kanske kan behöva till annat. (för sina barns skull).

Ja det gör väl alla? Exet? Trodde vi pratade om nya här? 

Blir man kränkt/trampad på tårna och låter det isf som du antydde gå ut över barnets hemmiljö dessutom ska man nog ta sig en allvarlig funderare kring detta. 

Blir nog bra det där också utan att vi två förstår oss på varandra.

Om det fanns en sådan skyldighet eller rättighet för mödrar så har hon självfallet själv valt att avsäga sig den skyldigheten eller rättigheten när hon valde att avsluta relationen med barnens pappa.
Om det är sant att barnens plats alltid går först så ska ju mamman självfallet ta hänsyn till detta i sina egna livsval och innan hon väljer att avsluta relationen med barnens pappa.

Kvinnan fattade sitt eget beslut att välja den mannen som far till sitt barn.
Hon hade ett fritt val och ingen tvingade henne.
Kvinnan är den som är högst ansvarig för sitt eget val likväl som för konsekvenserna av hennes val. Vem skulle annars vara ansvarig för hennes val? 

Kvinnor, även mödrar, bör inse, förstå och acceptera att de är ansvariga för sina egna beslut. Det brukar heta att man inte både kan äta kakan och ha den kvar.

Och till alla er som känner anledning komma dragande med att det alltid är mannens fel så borde ni själva inse att ni är helt fel ute. Det säger sig självt att det är orimligt att det alltid skulle vara enbart mannens fel i båda fallen, både när det är kvinnan och när det är mannen som vill skiljas. Det går inte att alltid slippa undan sitt eget ansvar för sina egna val genom att skylla allt på mannen.

Absolut, det måste vara jättejobbigt om det inte känns bra. Men jag tänker att det inte enbart handlar om
att godkänna/bedöma någons lämplighet, utan också ha ett hum om hur barnets liv ser ut.

Beroende på hur relation och vardag ser ut, så är det ju rimligt att anta att de så småningom lär ses då och då. Precis som i alla kontakter får man väl en uppfattning från början, som sen klarnar med tiden.