Helt chockad

Jag har inte tänkt fortsätta som om ingenting har hänt men det är svårt ändå.

Vi har bestämt att göra en sak med barnen som var planerad sedan länge och som kvarstod hela tiden men som nu ligger runt hörnet. Jag tror att jag fixar det, det är bara en dag och det ska nog gå. Mitt största problem nu är att jag är arg och har berättat det, det lättade lite men viljan att vara elak kvarstår. Hur det än blir med relationen tror jag att det skulle vara bra att vi går och pratar med någon, även om vi "bara" ska vara föräldrar. MEN: jag känner att jag vill att det ska komma från honom. Om han nu är så ångerfull som han säger så borde han föreslå det tänker jag? 

Hur gör man annars för att försonas nog till att få en hållbar relation? Jag vill verkligen inte ha konflikt, som jag skrivit hade jag det med stora barnets pappa och det förstörde så mycket i det barnets liv, på inga villkor kan det bli mer av den varan. Och samtidigt: jag vill inte heller låtsas som ingenting och bara fortsätta...jag är arg, sviken, ledsen och allt. Han frågade idag om han ska låta mig vara eller inte. Jag tycker att han lägger ansvaret på mig och sa det. Han måste fundera ut vad han vill och ge mig något att ta ställning till, annars hamnar allt känslomässigt arbete på mig och DET känns orättvist. 

Vill nog mest skriva av mig lite. Det känns så jävla sorgligt. Vi åt med barnen idag, som vi tänkt från början men han inte kunde för att han var så upptagen av att bråka om vem jag kanske varit med...jag ser att barnen är lättade men har också sagt till dem att det betyder inte att vi är tillsammans som innan, vill inte att de ska hoppas på något som kanske aldrig blir. Men det är märkligt att vara så nära en människa och känna vanan och ändå är kroppen så långt borta och en helt annan.

Men jag tror att det är så här: har han inte klurat ut att vi borde ta hjälp inom några veckor så finns det ingen chans från min sida att fortsätta ens ta reda på om vi ska vara gifta. Jag tror inte att vi fixar att göra det själva, det är alldeles för lätt att bara falla tillbaka innan en riktig försoning kommit till stånd och då kommer det helt hundra gå åt skogen. Jag försöker sätta upp delmål, tidsintervaller för olika beslut från min sida men samtidigt så är det så mycket sorg kvar, den överskuggar mycket av logiken. 

Han har gått med på detta vilket jag tror är en väg framåt oavsett parrelationen. Men sen är problemet att vi är i olika faser?hans relation är slut medan mitt utforskande med andra inte känns som att det är det. Det är helt enkelt för tidigt för mig. jag vet att det är en kanske småsint och petimete-sak men jag känner så här: han 
?testade? den relationen och den höll inte. Under den tiden höll jag på att gå under helt. Han gjorde det i x antal månader. Nu när jag ?testar? om jag verkligen vill tillbaka in i ett monogamt förhållande med honom så avbryts det för att hans process nått en viss punkt. Men jag är inte på samma punkt. Kan han tänka sig att vänta ut mig nu, även om jag inte kan ge garantier? Han menar att han inte vill börja parterapi förrän jag är klar med det och jag kan förstå det tror jag, även om jag inte känner likadant. Men jag behöver en månad eller två till att tänka. Någon här återkommer till att jag går tillbaka och blir en dörrmatta och det är väl just det jag inte vill. Känslan av att vilja ge relationen en chans till måste vara genuin hos mig också och den är kanske inte det riktigt än på det sättet. 

och samtidig: de allra flesta tycker att det är självklart att jag ska lämna. Tänk om han gör det igen? Tänk om jag aldrig kan förlåta och relationen alltid blir ojämn? Ja, tänk om. Kan det göra mer ont än vad detta har gjort? Jag har svårt att tro det. vi har varit tillsammans nästan 15 år, vi har båda investerat en massa, banden är starka och utifrån det: är det verkligen värt att stänga den dörren direkt och inte ens försöka med hjälp av terapi och tid att åtminstone utforska vad vi båda vill även om vi kommer fram till att vi är bättre som bara föräldrar?

Jag hade en relation som jag uppskattade och hur det än blir kommer jag att vara tacksam för att jag hade den. Det är inte ens alla som någon gång i livet upplever en riktigt stark kärlek. Jag har ju hållit dörren öppen till nu genom att inte ansöka om skilsmässa och han också, det stämmer. Jag vill inte ha en osund relation men i ett längre perspektiv tänker jag att jag har haft massor av relationer, det hade inte han. Jag tror att jag förstår känslan av att bli smickrad och betagen av att någon uppvaktar en när det händer så sällan. Jag menar inte att det är okej att han tappade huvudet men oss emellan har möjligheten att vara otrogen pga andras uppskattning varit ganska vanlig för mig men inte för honom: helt enkelt för att han inte blir uppvaktad i vanliga fall. Vad händer nästa gång? Ja, det återstår ju att se.

Jag vet. Och jag behöver mer tid så jag har bett om det. Jag är inte redo att bestämma om jag vill fortsätta än. Han finner sig i det vad det verkar. Det ENDA jag vet är att jag inte vet. 

Nu har jag tänkt och tänkt och pratat och tänkt mer. Frågat mig vad jag verkligen vill och behöver. Min slutsats är denna: 

under tiden som han var med henne var jag först helt knäckt, fullständig chock och det tog tid att pröva tankarna att ens vara utan honom. För att sätta fart på dem började jag träffa andra, både gamla ex och helt okända via dejtingappar. Jag vet att det framstår som märkligt men jag kände mig så berövad min identitet och när han inlett sin relation började han avvisa mig sexuellt innan han berättade varför och det tog mitt ego rätt mycket stryk av.

Jag blev lättad av att inse att jag kan ge mig hän med andra, känna mig bekräftad och känna verklig lust. Jag är trots allt snart 50 så jag antar att det spelar in i osäkerheten också kanske. En oväntad bieffekt av att vara med partners som jag var mycket tydlig med att jag inte ville ha någon relation med var att jag insåg hur mycket jag njuter av att bli dominerad på speciella sätt, något vi delvis utforskat i äktenskapet men inte gått så långt med. Jag har utforskat även tanken på öppen relation (inget jag vill ha), att ha sex med kvinnor och par (trevligt men inget jag inte kan leva utan).

Efter att ha spenderat många dagar nu med honom, pratat och tänkt, fått honom att förstå att han måste gå i terapi för sin dåliga självkänsla för jag tror den spelat en stor roll i att han blev så fullständigt golvad av så mycket uppskattning från någon som inte känner honom och parterapi tänker jag ge det en chans till. Jag älskar den här människan och jag tror att det skulle gräma mig om jag inte gav det en chans på ett år att åtminstone se om det går att rädda äktenskapet. Vi gav löften, han bröt dem, frågan är om han kan ändras och få tillräcklig insikt och om jag kan försonas och gå vidare utan att hämnas.

Det jag ser som min svaga punkt är min ilska och min insikt om hur viktig den dominanta delen är för mig. Tog mod till mig att prata med honom om det och även om han inte har koll på vidden av partners jag haft nu vet han att det är fler än en. Han har svårt med det på samma sätt som mina tankar på honom och henne är jobbiga. Jag sa uppriktigt att jag tror att får jag inte utveckla den sidan med honom så kommer jag att söka mig till någon annan efter ett tag oavsett goda intentioner och det kommer att vara lätt att rättfärdiga med det han gjort mot mig. Han funderade och sa ja även om han erkände att det är jobbigt att jag upptäckte detta med någon annan. Men för mig är det inte så. Det fanns där, hans otrohet snabbade bara på min insikt om mina egna begär och behov och han behöver utforska sina egna och vad som ledde honom dit. 

Hon har inte släppt helt heller, hon skickar meddelande till mig som hon drar tillbaka och hon hör av sig till honom. Han har saker som är hennes och jag funderar på att kräva att få vara med när han lämnar dem till henne. Det kommer de båda tycka är jobbigt men menar han allvar tänker jag att han får gå med på det jag mår bra av. Han har svarat på mina frågor i detalj om deras relation och säger sig vara beredd på att fortsätta med det så länge jag behöve. Jag vill veta allt utom vad de gjort i sängen. Han kommer att få säga förlåt en miljon gånger Och lägga mycket tid på terapi. 

vi får se om han fixar att göra allt jobbet men jag är villig att testa. Jag känner mig inte som en dörrmatta faktiskt. Han kan såra mig igen och länge kommer jag att vara rädd för det men till slut går det väl över. Han kommer att vara rädd att jag inte nöjer mig med honom och det får han bearbeta. Men just nu har vi enats om att ge det en chans till. 

Tack!

En vägbula är en bild jag ska ta med mig. Det finns viss ilska hos mig mot henne men jag fattar att det mest är ett sätt att slippa ilskan mot min man, där den ju hör hemma. Jag försöker omdirigera den så fort jag upptäcker den, egentligen har jag ju ingen relation till människan annat än att jag är väldigt glad att det inte verkar bli någon jumbo-bonusfamilj där?fick känslan när vi sågs att hon har många problem och våra kids har redan haft sin bonus-skit. 

Den där resan nu i sommar som vi planerat och mannen sa nej till visade det sig att han kunnat följa med på men jag tog med sonens kompis istället och jag tror att det var bra så att vi, mannen och jag, får lite space och längta efter varandra. Även om halva sommaren gick åt kris och gråt blev andra halvan utforskande och fin tid med ungarna, det är jag glad över nu när den snart är slut.

Nu gäller det att leva med att den andra kvinnan är på hans jobb och även om det inte innebär att de ses hela tiden så tror jag att det kommer bli jobbigare än han vill inse. Han har berättat för henne att han gått tillbaka till vårt äktenskap, men på hans berättelse tycker jag mig förstå att hon haft väldigt svårt att släppa. Att den relationen varit ganska stormig och att han nog gett henne tvetydig signaler även efter att han gjort slut. Och sen känt att han måste förklara igen och igen att det verkligen är slut. 

Jag önskar att jag bara kunde släppa den här människan (den andra kvinnan)men det är ganska svårt. Jag ser hennes handlingar ur mitt eget kvinnliga perspektiv, till exempel att hon dyker upp hos honom en natt och inte har någonstans att sova? jag kunde själv ha gjort så om jag blivit dumpad men ändå trodde att det fanns någon slags chans. Han tycker att han är övertydlig och är helt övertygad om att nu när han sagt att han är tillsammans med mig så kommer hon att backa. Jag är mycket mer tveksam till det. Jag förstår att han inte vill prata illa om henne, men när han berättar om deras relation, vilket jag har bett honom göra ganska mycket i detalj för att förstå, så hör jag en person som har svårt att ta ett nej, kanske lite verklighetsfrånvänd, och är väldigt fokuserad på Sig själv. 

Hon säger att hon har berättat för sin man att hon träffat någon, men att han ändå nu flyttar hit med henne och har gått med på att de har två lägenheter. Egentligen borde jag ju inte bry mig om vad hon gör eller hur hennes liv är, min egen man går i egen terapi och förhoppningsvis kommer han förstå någonting där om sig själv och sin oförmåga att stå upp för sig själv och där i längden, även för vår relation, vilket är kopplat till hans konflikträdsla. Vi går också i parterapi och där tänker jag att vi får hjälp med hur vi ska hantera situationen, för mig är det ju personligen tungt på ett annat sätt. 

Det är inte bara det att jag oroar mig över att de hela tiden är på samma plats, det som egentligen oroar mig mest är att jag nu plötsligt är en person som är misstänksam, som är svartsjuk, så förväntar mig det värsta! Jag har ingen lust alls att vara sådan. När vi pratat om det så föreslog han att jag till exempel kan komma och äta lunch med honom på jobbet, vilket jag tycker låter som en helt idiotisk idé. Jag har gjort det innan men att jag nu skulle dyka upp där för att stilla min egen oro Känns som en del i ett drama jag inte alls har lust att spela med i. Jag tror att han sa så för att han försöker vara tillmötesgående, hittills har han verkligen tagit på sig all skuld, lyssnar på mina frågor och långa utläggningar om hur han sårat mig på massa olika sätt och Står ut med att han inte kan göra något åt det han gjort. Men jag måste hitta ett sätt att leva med den här nya delen i mig själv? Jag vill inte vara kontrollerande, jag tycker att det är en otroligt oattraktiv egenskap?

Ja du, jag älskar människan, så enkelt är det nog. 

Hon dök upp en natt hos honom ja, är det stalker-beteende? Hon skulle få nycklarna till sin nya lägenhet nästa dag så hon hade ingenstans att sova. Hotell kan ju jag tycka. detta var innan vi bestämt oss för att fortsätta vara gifta men i alla fall. Han hävdar att inget hände men egentligen borde han ju bara sagt nej. Han tror att hon fattat nu, det tror inte jag. 

Jag klurar över mina exakta gränser. Ingen kontakt med henne annat än jobbet kräver. Definitivt inte släppa in henne. Jag tänker att vi får viss hjälp att komma framåt här i terapin men de två kraven är ju minimum.

Imorgon är det första september som var det datum jag gav honom att tänka över och om man nu vill se det så, testa, sin andra relation. Tittar tillbaka på den första tiden, satte en app på telefonen med nedräkning, den började på 140 dagar och minns hur jag stirrade på den utan att det kändes som om något någonsin skulle förändras. Och samtidigt en del i mig som hoppades att han ändå skulle inse sitt misstag om jag bara gav honom tid att göra det. Nu inträffade det ett par veckor tidigare än beräknat men när jag tänker på det är det som om jag börjar om en del av mitt liv på nytt. 

Det är otroligt svårt med tilliten och ilskan. På ett sätt är det som en andra sorgetåg kommit sen jag bestämde mig för att ta tillbaka honom, som om vidden av sveket är där hela tiden och stirrar mig i ögonen och det är jobbigt. Å andra sidan vet jag att detta vad var jag tänkte långsiktigt och att jag tom tänkt innan allt detta hände att i en lång relation får man vara beredd på kriser, statistiken visar trots allt att otrohet är extremt vanligt. Jag hade bara inte tänkt att han skulle lämna mig också. 

Som läget är nu pendlar vi mellan extrem nyförälskelse och min ilska/sorg och hans sorg/ånger. Det är säkert där vi bör vara i det här läget även om det är ansträngande. Jag har varit iväg utomlands på jobb en vecka och även om jag saknar ihjäl mig är pauserna från varandra antagligen också välgörande. Det är så mycket som ska tröskas igenom. Jag vill eller behöver vända på varenda sten för att fatta vad som hände, få ställa frågor, få säga hur jag upplevt allt och få prata om framtiden, hur vi tänker oss den. 

Jag såg att jag någonstans när jag haft den där andra dejten med ett ex skrev att min man inte kan prata om vårt sexliv. Det är helt förändrat, samtalet är totalt annorlunda vilket verkligen förvånat mig. Det är också en stor lättnad och just den delen fungerar fantastiskt även om det allt som oftast är som att den andra kvinnan gläntar på dörren i mitt huvud så fort det är över. Jag försöker att be henne vänligt men bestämt att lämna mig ifred men det är svårt. Han har lämnat hennes saker och hon är arg och förorättad. Jag tror inte riktigt att vi sett slutet på hennes inblandning men jag kan också förstå henne på något plan, hon var väl kär precis som jag själv och blev lämnad. Samtidigt kan jag verkligen inte förstå, och kommer aldrig kunna, att de båda tänkte medverka till att lura hit mannen, som för övrigt verkar vara här nu. Vi har pratat om hur vi ska förhålla oss: han till henne och jag till de jag träffat. För min del är det okomplicerat: ingen av dem är några som betyder något och inte personer jag behöver i mitt liv. De kommer inte heller att hänga efter mig. Två är ex som har fullt upp med egna liv och var väl införstådda med en enda natt, en var någon på genomresa, vet inte ens vad han heter egentligen, en bor i ett annat land och inte heller intresserad av mer än en natt och de sista två var ett par som ju har varandra och knappast behöver mig. Det här kan jag ju inte riktigt säga i dessa ord till honom, han får väl lita på mig bara som jag på honom. Ändå finns två stora skillnader: han var allvarligt förälskad och hon jobbar på hans jobb. Men det är saker jag är maktlös inför så vitt jag kan komma fram till. Vill han bedra mig kommer han att göra det, jag kan ju inte låsa in honom. 

En större förändring som vi gör är att han sover mer hos mig, innan sov vi mest hos honom. Det känns skönt med tanke på att de ändå legat och stirrat varandra kärleksfullt i hans säng men inte en kotte mer än jag och barnen har varit i min. Han har lovat att vara mer öppen med när han vill träffa mig och inte så rädd för att tränga sig på och jag också. Möjligen har ju särboskapet bidragit till att vi antagit att den andra vill vara ifred mer än någon av oss velat. Men sen måste han se vidare på vad som skavt för honom, i terapi. 

Det finns så klart en stor rädsla i mig att han ska bedra mig igen och den handlar ju dels om att jag vill ha honom och inte vill bli sviken men en del av det är också rädslan för att det skulle kännas skamfullt att jag tog tillbaka honom och blev sviken igen. Jag jobbar med den. Faktum är att jag inte alls känt skam över situationen hittills fast jag fattat att det verkar vanligt även hos den som blivit bedragen? Jag har sagt att jag i förstone ger det ett halvår, att jag vill att vi förnyar våra bröllopslöften innan året är slut och att vi åker på den där bröllopsresan som aldrig blev av då vi skulle firat för några månader sen. Resan har han planerat och säger sig också villig att förnya löftena fast jag vill att vi gör det inför alla vi känner vilket så klart blir jobbigt för honom eftersom precis alla vet vad som hänt men, han menar att han gör vad som helst och det är en viktig del för oss båda att rent rituellt göra det. 

I efterhand är jag enormt glad att han inte introducerade henne till barnen, inte minst för att hon faktiskt verkar ha ännu allvarligare problem än jag förstått. Han är inte typen som skulle prata illa om henne men mellan raderna och i meddelanden tycker jag mig sen en hel del drama-potential som jag är oändligt glad att de (och jag) slipper. 

Tack jag skriver massor hela tiden?! 

Bra fråga med löftena?jag tänker att det är som ett nytt bröllop nästan. Jag vill att det ska vara publikt på samma sätt som bröllopet var tror jag. Det är inte hämnd men jag vill inte heller gömmas undan om du förstår? 

Det är svårt att hantera att de är på samma jobb hela dagarna. Hon dyker upp och ställer onödiga frågor och han är i någon mån hennes chef men det får mig att undra hur mycket han satt ner foten..? Hon hade kunnat skicka ett mejl men det gör hon inte?han menar att det är helt slut men att de ju kommer att ses, visst. Men all onödig kontakt? Det verkar dessutom ha köpt en lägenhet precis där vi bor. Jag blir inte av med henne det fattar jag men jag vet verkligen inte hur jag ska hantera det. Det känns olustigt att hon ska bo här, har hon råd med en lägenhet här hade hon lika gärna kunnat köpa en lägenhet någonstans i staden.

Oj, det smög sig in ett frågetecken i meningen om att skriva som helt ändrade tonen: det jag ville skriva var att jag skriver hela tiden och det hjälper jättemycket. Framför allt har det också hjälpt att för mig själv kartlägga mina tankar innan han faktiskt erkände att han varit otrogen, att känslan av oro och misstanke jag sen fick bekräftad faktiskt varit där från första dagen. 

Nja, när det gäller att köpa lägenhet...vi bor i stadens sämsta område, mest för att det var där vi snabbt fick två hyreslägenheter nära varandra när vi flyttade ifrån varandra. Det ligger ett område med köplägenheter som ju är finare över gatan men i övrigt är området sådant som de flesta i staden knappast skulle välja att bosätta sig i. Jag är uppvuxen här och har därmed viss anknytning men det är långt ifrån ett självklart val för de flesta, speciellt inte som hon precis som vi tillhör en socioekonomiskt högre grupp. Men vad vet jag. 

Eftersom han och jag har samma position på våra jobb är jag rätt väl insatt i vilka frågor en person i hennes position behöver träffa chefen IRL för att ställa...men han tror att hon tittar in för att försöka avdramatisera situationen och är det så så är det väl snarare av godo. Han är övertygad om att hon är väldigt arg på honom och på sätt och vis förstår jag det, han lämnade ju henne som han lämnade mig och även om deras anknytning så klart var mycket svagare gör det ju ont och jag kan förstå om hon känt sig lurad. 

Han tog själv upp frågan med att byta jobb men vi vet båda att det skapar mer problem än det löser. Det är extremt hård konkurrens och vi har båda varit tvungna att tidvis ha arbetsplatsen på minst 7 timmars tågpendling för att kunna jobba inom vår bransch. Jag skulle heller inte känna mig bekväm med det, i grund och botten måste han ju stå emot själv, eller hur? 

Diakonen jag pratar med föreslog att mitt största problem kanske ligger i att jag i den här härvan blir en person som inte stämmer med hur jag annars ser mig själv och det ligger något i det. Jag har levt ett långt och ombytligt liv och folk som inte känner mig blir förvånade när jag berättar om min bakgrund. Jag har jobbat hårt på att inte vara en människa som lever i ständig försvarsposition (pga saker som hänt), inte skapar/upprätthåller drama, inte tar till överdrivna metoder för att ta kontroll mm. Det är svårt att förklara men situationen tar fram något av det där i mig och det skrämmer mig. De hämndaktioner jag fantiserade om när de var tillsammans skulle min man aldrig ens kunna föreställa sig och jag har vett nog att stoppa mig själv men det skrämmer mig ändå. Och även om jag delvis ser henne som en person som också lider i det här finns en annan del av mig som skulle kunna få impulsen att slå in tänderna på henne om jag ser henne. Lyckligtvis skulle jag inte göra det men bara impulsen, tankarna, skrämmer mig. Den personen vill jag inte vara. Och framför allt är jag rasande på honom för att han initierat en situation där jag ens behöver vara rädd för det.