Nej det är en bostadsrätt.
Och jo. Jag vet att om jag har en anställd som ställer de exakta frågorna men jag väljer att tro att hon vill neutralisera situationen, i så fall är det ju positivt.
Förmodligen kommer det att kännas lättare med tiden.
Nej, vi är inga änglar. När det kommer till de områden där vi är mest sårbara, som gäller de närmaste relationerna, kan tankar på våld dyka upp. För vi är ju faktiskt beroende på riktigt av våra nära relationer.
Skillnaden är bara att de flesta av oss inte genomför sådana handlingar. Trots att vi är fruktansvärt ledsna och olyckliga, och/eller rasande, så håller vi oss från sådant. Det gör vi av många skäl, och ett av dem är att vi faktiskt, i grund och botten, anser att man inte ska göra sådant, att det är fel.
En förälskelse kan ta slut ganska abrupt. Eftersom man inte har hunnit utveckla omsorgs- och anknytningsystemet ordentligt visavi den andra personen (det brukar ta lång tid), så kan man plötsligt hamna i att man inte känner sig nära personen alls efter förälskelsens slut.
En lite otippad och förvirrande känsla efter att ha varit nära. Inte så att man inte alls bryr sig om personen, man kanske inte är helt likgiltig, men det handlar om ett distanserat intresse, som inte är laddat. Kan till och med kännas jobbigt med kontakt.
För henne, som kanske är kvar i förälskelsen, eller har sett honom som en person som ska rädda henne ur hennes eget livs dilemman, så är det jättekonstigt. Hon kanske försöker återuppväcka glöden hos honom
på olika sätt.
Ja, det är konstigt att hon har köpt en lägenhet i ett område som inte är eftertraktat, men som ligger där ni bor.
Kan vara ett tecken på att hon inte har gett upp. Men det kanske också kan bero på att det var den kontantinsats som de klarade av, om det var lite billigare i det området.
Förstår att det irriterar dig. Men så småningom kanske ni ändå kommer att flytta ihop? När äldste sonen mår bättre. Då kanske ni kan välja ett annat område?
Jag tänker också att om han känner sig jagad av henne, så blir han ännu mer distanserad och besvärad. Medan den långsamt uppbyggda anknytningen till dig finns kvar.
Ibland blir nyförälskade människor väldigt avståndstagande mot sin tidigare partner. På ett ganska chockerande sätt. Jag tror att det kan vara ett sätt att slå sig lös från anknytningen som man har utvecklat till den tidigare partnen. Att man inte skulle komma loss annars.
Jag tror inte att du behöver vara orolig för hennes påverkan på honom. Det klart att det inte finns några staliga garantier för det, men hans förälskelse verkar väl vara över nu i alla fall?
Haha tänk om staten kunnat garantera det där 
Nej han verkar inte förälskad i henne och rent logiskt borde hennes intresse svalna efter ett tag antar jag. Ja så småningom är det tänkt att vi ska bo ihop men det dröjer. Jag får jobba på mig själv så länge.
Tänkte tillbaka på de förväntningar jag hade när jag träffade henne: någonstans i mig trodde jag nog kanske att vi skulle kunna förstå varandra men jag har nog en idealiserad bild av ett slags kvinnligt systerskap som de flesta inte delar.
Det är jobbigt att bli påmind hela tiden bara det är som en ny sorg mitt i all lycka. Väldigt underlig känsla.
Men positiva förändringar händer också. Han pratar på ett annat, mycket öppnare sätt nu. Om det är hennes förtjänst eller situationen som sådan vet jag inte men det gör att vi kommer närmre varandra.
Nu har du ju ingen aning om hur jobbet är upplagt men ok, du har kanske rätt i att jag läser in för mycket i det.
Men varför tycker du att vi ska skilja oss, är nyfiken på hur du tänker, är det något du menar att jag inte tänkt på/fattat?
Tack för svar, jag ser bara inte vari det skulle varit destruktivt innan otroheten? Menar du pga att vi inte bodde ihop eller något annat?
Vi var inte bara gifta på
pappret när detta hände. Vi hade två längdenheter 50
metee ifrån varandra, sågs de flesta dagar i veckan och jag trodde att vi hade det bra tills hans släkting gick bort och han började dra sig undan. Jag tänkte att han behövde utrymme men det var långt ifrån att det var dött innan dess. Vi gick ut och åt varje vecka, jag hälsade på honom på jobbet någon gång i månaden och vi reste både med och utan barnen. Vi har haft det tufft med barnen, särskilt äldsta men jag såg inga tecken på att vi glidit ifrån varandra innan dödsfallet?
Ok, ja jag var bara nyfiken på hur du tänker.
Han menar att han aldrig känt sig så smickrad och uppskattad av någon annan innan men det är klart att det inte kan ha varit bra eftersom han öppnade den dörren. Jag är intresserad av att se om mer om det kan komma fram i terapi, det får vi se. Jag tror att jag känner att jag investerat (jag vet att det låter krasst) så mycket i relationen att det hade grämt mig att inte veta om det hade kunnat bli bra.
Men visst, vi får se helt enkelt. På en vecka har vi fem bra dagar och två där jag bara har fullständig panik och frågar mig själv om det verkligen är värt det? Jag har tänkt i första hand ge det till jul och se om terapi och samtalen mellan oss nu kan göra något och om inte, ja då vet jag att jag försökte. Alla gör ju som de vill men jag skulle känna att jag gav upp för lätt annars tror jag.
Jag antar att det faktum att det inte finns så många trådar där folk skriver att de gått tillbaka pekar på något, å andra sidan verkar en del statistik säga att många gör det men då kan man ju fråga sig hur kvaliteten på relationen är. Jag kan inte tänka mig att känna som jag gör nu om tre år, det kommer jag aldrig att orka men just nu får det gå en dag i taget. Första parterapisessionen är idag, det är läskigt men kommer också bli intressant, även om jag fattar att det största jobbet ligger hos honom.
Tack för tipset, uppskattar Perel jättemycket! Terapin är grundad i anknytningsteori som jag tänker är en bra utgångspunkt också. Min är inte den bästa men jag har jobbat aktivt med den i många år så jag vet hur tufft det kan vara men vet också att det går.
Samtalet oss emellan är annorlunda nu, det är mer öppet från hans håll även om jag tror att vi båda inser att det är en hel del jobb kvar. På tal om att bo ihop eller inte har vi sovit ihop i princip alla nätter som är möjliga, jag vet inte hur det kommer att utveckla sig, förmodligen inte mot att flytta ihop nu men det känns bra så här långt. För mig är det svårare att sova hos honom eftersom han haft henne där. Han erbjöd sig att skaffa en annan lägenhet men jag tycker att det känns som en ytliga lösning, jag ska väl igenom de där känslorna tänker jag, om det ska fungera. Vi bor väldigt nära varandra och det har ju fördelar för barnen, inte minst.
Jag har haft en känsla av att han tonat ner hennes person lite och nu visade det sig i terapin att den dagen de sågs första gången och han skulle bjuda henne på middag (ni som läst vet att jag var inbjuden men inte kunde) hade han tänkt hela familjen men hon tackade nej med motivering att hon bodde i en annan, närliggande stad och att de kunde äta där. Väl där uppstod attraktion och han tog hem henne den där första kvällen. Hon erkände tydligen långt senare att det var planerat från hennes sida och att han känt sig dum och obehaglig till mods när han fick veta att det varit så beräknat. Han menar att han ju var tydlig med att han var gift eftersom jag och barnen skulle varit med, ändå lät han sig dras med så fort hon blev flirtig. Jag hade också känt mig dum och det är så klart en fråga som gnager i mig om jag vill leva med en person som är så...lättlurad? Som jag skrev är hon hans överordnade, vilket ju borde fått varningsklockor att ringa om nu inget annat gjorde det.
Alternativet är att han får söka jobb längre bort och pendla om han ens får ett. Vår bransch är tyvärr väldigt svår på det sättet, vi har båda i omgångar fått veckopendla en hel del, hans senaste var 60 mil så det är inget jag önskar och att slå sig in på en helt annan bana efter nästan 10 år eftergymnasiala studier är inte heller ett alternativ som jag tycker känns rimligt. Hon däremot har en tidsbegränsad projektanställning på två år så det är inte säkert att hon blir kvar efter det. Men jo, han är delvis chef över henne men i realiteten har han bara hand om tjänsteplanering, resten gör en annan chef.
Jag tänker att om man träffar en person som bevisligen redan är gift, blir hembjuden till dennes familj och tackar nej till det för att man tänkt att det blir inte bra om jag ska förföra honom och ligga med honom så är det lite manipulativt...? Jag förstår inte heller att hon berättade detta för honom sen, hade det varit jag hade jag nog hållit det för mig själv. Alltså: jag älskar ju bevisligen mannen men det är ingen casanova vi pratar om. Däremot är han väldigt lik hennes egen man så när som på frisyren.
Men det var alltså samma dag som hon överhuvudtaget var i landet så det var ju inte så att hon gått och trånat efter honom innan precis. Hon ville ut ur sitt äktenskap (det säger jag inget om så klart) och vill gärna etablera sig i landet men jag tror att hon kanske haft högre tankar på vad en person i hans position skulle kunna åstadkomma, han kan t ex inte se till att hon är fortsatt anställd.
Det kan stämma att han behövde en annan reaktion från min sida men inte kunde kommunicera det, jag tog honom på orden när han sa att han behövde vara ifred bara.
jag tror tyvärr att han både gick i en fälla men också är svag i meningen låg självkänsla. Det är ju ingenting jag kan göra något åt men som jag hoppas att han kan ta tag i själv i sin individuella terapi.
Det kommer en ganska oläglig prövning nu där han ska iväg i två veckor där vi båda så klart är oroliga. Men jag kan inte se någon annan utväg än att utgå från att han lärt sig något och inte upprepa detta? jag ska själv iväg två veckor lite senare i höst men vi har också resor inplanerade med barnen. Jag känner hur jag har svårt att lita på att han kommer finnas kvar vid det laget men som han beter sig nu och det han gör så verkar det som att han gör allt för att det ska bli bra.
personligen försöker jag att återerövra olika platser som jag känt att jag inte velat röra mig på av rädsla för att stöta på dem i stan. Jag har lagt märke till att jag undviker en del ställen, men försökte att bara ta ett djupt andetag och gå in och tänka att jag inte har någon orsak att backa undan från någonting. Jag har också gått med på att arbeta fåtal timmar på hans arbetsplats, något jag gjort tidigare, men som verkligen tar emot den här gången. Samtidigt tänker jag att mitt liv förstördes på så många sätt genom det här och att fortsätta att dra mig undan eller säga nej till saker som jag vill eller tycker det är intressanta på grund av hans otrohet är ytterligare en jobbig sak, om ni förstår hur jag menar? Det kommer förmodligen inte innebära att jag stöter på kvinnan ifråga speciellt ofta om ens alls, det är bara tanken som är obehaglig.