När är det ok att inte gå på begravning?

När som helst då du själv känner att det inte känns okej! De som opponerar sig får väl göra det men det är ditt liv och dina val!

Har man ingen relation så tycker inte jag att det är konstigt om man inte går. Den döde lär ju knappast bry sig, men de levande kan det vara värre med.

Om någon frågar så kan man alltid säga att man har svårt för begravningar allmänt och föredrar att tänka på den avlidna i sitt hem i lugn och ro den dagen, det är ingen som kan argumentera mot det.

Hej, jag har varit i princip liknande situation. Men för mig var det min mormor. 

Har även vän som haft en pappa som var frånvarande.

Jag förstår hur du känner, man blir väldigt förvirrad och det känns konstigt att "stå bredvid" en känsla. 

Jag valde att inte gå, klart det kan bli snack bland släkt osv. Men det var inte människor jag umgicks med I alla fall. Många förstod nog att våran relation inte varit så bra dom senaste åren.

Alltså det är helt ok att inte gå, om det inte känns bra. Speciellt om man inte haft någon kontakt/relation dom senaste åren. Det är absolut en godkänd orsak. 

Man väljer själv vilka begravningar man vill få på, oavsett vad man har för reöation till den avdöde.

Endel gör inte på några begravningar eftersom de inte klarar det. 

Vill du inte gå så går du inte. Svårare än så är det inte. Det är alltid ok att inte få på en begravning.  

Jag kan väl tillägga att jag befinner mig lite i en typ "omvänd" situation: När det är dags för mina föräldrar vill jag ju bara ha de där som verkligen brytt sig om dem, inte ha något spektakel i form av öppet hus för de som känner sig tvingade att gå för att deras pappas morbrors kusins hundvakt granne gått bort. Jag känner att jag kommer ha nog ändå den dagen utan att behöva förklara för främmande människor vem som faktiskt ligger i lådan.

Nu pratar ju du dock om folk som inte är nära anhöriga. Eller ens släkt. Och det är väldigt ovanligt för privat personer att man har "öppet hus". Det händer i större utsträckning on det är publika personer vi talar om.

Kan aldrig minnas att det var så på dom begravningar jag varit på. Först och främst vänner och släkt. 

Till TS, gör det som känns bäst. Bara för att man inte haft någon kontakt på senare år. Betyder inte det att du kan gå dit i respekt syfte. Om ni t ex umgicks och sågs mycket före dessa år. Eller när du själv var yngre.

Men det ska aldrig vara en känsla som får dig att må dåligt och känna dig tvingad. Många släktingar ser man ju i princip aldrig.

* nära anhöriga och släkt ska det stå 

Vänner också men, oftast nära vänner.

Jag tycker att man aldrig ska vara tvingad att gå på begravning utan att man ska gå dit för att det betyder något. Om det är genuin sorg eller bara av respekt.

Jag gick inte på min mammas gravsättning. Jag bröt kontakten med henne när jag var sexton och när jag skulle gifta mig önskade hon olycka åt mig och min son för att jag och min man inte ville att alkohol skulle serveras på vårt bröllop. Efter det hade vi ingen kontakt alls.

Den dagen jag ska begravas hoppas jag att de som dyker upp på min begravning gör det för att de ville, inte för att de kände sig tvingade till det.

Grejen är ju att man kan vara nära anhörig på pappret utan att alls vara nära anhörig. Precis som i ts' fall! Okej, jag kanske överdrev i mitt inlägg men det kan ju även finnas "nära" släkt som inte gett sig tillkänna på 30 år utan "bara" är släkt. Jag tycker tvärtemot dig att det är ganska vanligt att det dyker upp släktingar från alla håll och kanter på på begravningar, just för att "man ska" när det är släkt. Pappa känner inte igen många av sina kusiner men då det är en annan generation så skulle såna mycket väl kunna dyka upp för att det hör till just för att man är kusiner men inte setts på 50 år. Exakt det här som jag beundrar ts för att vilja bryta! "Vi är släkt men vi har ingen relation, ingen kontakt, därför vill jag inte gå på dennes begravning!".

Samtidigt kanske många och vill gå på begravningen för att hedra den avdöde, trots att de inte träffats på 50 år. Behöver inte alls vara att man känner att man måste gå, utan man gör det för att man vill.