Hur tänker ni som lever i nästan sexlösa relationer?

Att vi har ett trygg och bra liv i övrigt. Vi bor bra, har bra ekonomi, har det bra materiellt. Det är också bra och praktisk när det gäller barn och barnbarn.  

Vi är fortfarande mycket goda vänner, har ett stort umgänge med gamla gemensamma vänner och ingift släkt som jag inte vill förlora, vi äger ett bolag och utvecklar ett affärsintresse ihop.

Tillsammans har vi större chans att skapa det vi vill, ska vi dela tillgångar nu får vi ge upp vår dröm också. Jag har börjat få mindre lust rent naturligt, så varför skulle jag vända upp och ner på allt för att vi taktar lite olika på väg mot pensionen?

Är ni "överens" om er situation sexuellt och hur hanterar ni annars det med eventuella känslor av sorg, avvisande och känslan att inte " vara sexuellt attraktiv" längre för partnern? Saknar du att känna lust till din partner?
Jag förstår. Beror nog på vilken ålder man är i också och varför man tappat lusten till sin partner. Naturligt tror jag dock de flesta kan känna lust ända tills det fysiska sätter stopp ( "riktig" ålderdom). Och långt upp över 70 - 75 år. Men värdet på livet tillsammans och vad det ger kan ju självklart överväga vida att leva med en eventuellt ny partner man känner lust till.

Tror att frågan är lite felställd.

Eftersom lusten till sex varierar över tid, kommer det att finnas toppar och dalar i alla förhållanden. Detta är knappas något man tänker på eller oroas över om relationen för övrigt fungerar och är bra.

Det är lite av en myt att det är det sexuella som avgör förhållandet kvalitet. 

Naturligtvis finns det förhållanden som nästan enbart grundar sig på det sexuella men detta är absolut inte det vanliga.

Hur tänker ni som ser det sexuella som det viktigaste i er relation.

Kanske det egentligen handlar om att det man saknar är det man värdesätter högst av förklarliga skäl.... 

Ett bra sexliv är 10% av förhållandet... ett dåligt sexliv är 90% av förhållandet.   

Jag avsåg relationer där sexet upphört eller är extremt sällan. Under många år eller mer. Att inte alls vilja ha sex med den man lever med säger ju ändå något. Även om man skulle ha det bra i övrigt.  

Jag lever med min man sedan 25 år tillbaka, min första och enda seriösa relation. Jag är snart 50 år. Vi har inget intimt samliv längre. Att jag är kvar beror främst på tryggheten, lika värderingar och någorlunda lika intressen. Mycket är även det praktiska och materiella såsom gemensamt ägt boende, bilar båt, landställe etc. Har enorm ångest över att ha tappat bort mitt sexliv men det skrämmer mig att förlora allt det andra som är bra om vi bryter upp. Jag saknar dessutom nära vänner/ familj som stöd om jag skulle bli ensam vilket resulterat i rädsla. Kan tillägga att min man är en fantastisk fin och snäll person men sexuellt tände jag inte på honom då sista sexet vi hade inte ens kändes upphetsande.
Jag älskar honom som en bror. 

Det är det jag talar om också. Det sexuella samlivet kan variera väldigt mycket t för att tillslut helt upphöra. Detta är normalt och inte en anomali. Det är i princip lika normalt att ha mycket sex hela tiden som att ha mindre och mindre för att tillslut helt upphöra.

Jag tror att du vill höra att sex är så viktigt i en relation att det är en orsak till att relationer havererar men nu är det inte riktigt så.  För de allra flesta är andra saker viktigare.  Visst finns det de som sätter sex främst men de är int i majoritet.

Det är väldigt sällan man skiljer sig på grund av avsaknaden av sex. 

Sex är viktigt i ungdomen och medan man bildar familj, därefter sjunker libidot hos både kvinnor och män.  Ofta kvarstår sex i form av ömsesidig bekräftelse högt upp i åren men inte hos alla. Många nöjer sig med en kram och en kyss på pannan.  

Du verkar tro att det handlar om viljan att ha sex med varandra. Det är helt enkelt lusten som avtar. Detta är inget som styrs av viljan utan är biologiskt betingat. 

Det är väldigt fel att se ner på sexlösa relationer som du verkar göra.  

Nu var det min frus lust som dog långt innan min. Men efter flera års med sexuell frustration så har jag avsexualiserat vårt förhållande och nu är min sexlust också helt borta. Till henne och i stort. Jag vill inte ha sex över huvudtaget. Och det känns som en enorm lättnad. Som  att ha blivit av med en långtida inflamerad tand.

Du har missuppfattat mig. I alla fall till stora delar. Jag har själv problem med minskad sexuell attraktion till min man, vi har varit tillsammans i mer än 20 år. Jag ställde en tidigare fråga om detta här på FL och fick svaret att jag lever i en ohållbar situation och bör bryta upp. Fast jag beskrev min relation som väldigt värdefull på många andra sätt. Och att jag älskar min man. Kanske mer som en bror idag och min bästa vän än en partner men ändå. Jag ser absolut inte ner på sexlösa relationer.  Men ser problem med det. Då den som har kvar lusten kan känna stor sorg och avvisande.  Däremot köper jag inte att sexlusten bara är viktig och stark som ung. Jag vet av egna erfarenheter att sexlusten kan vara som allra starkast i 50- års åldern. Jag tror många tror deras lust dött- när det i stället handlar om att den "sover" . Med annan partner kan den bli minst lika stark som i tonåren.