Hur tänker ni som lever i nästan sexlösa relationer?

Men snälla Tyramyra,
läs ditt eget bergsäkra påstående, läs det sakta och reflektera en sekund,
inser du inte själv att du återigen kommer med en grov generalisering?

Vilka sakliga belägg har du som gör att just du så bergsäkert kan slå fast vad som faktiskt gäller för alla de bästa relationerna? 

Jag har full respekt för att du tror och att du själv tycker det du påstår, men självfallet kan du inte säkert fastställa vad som generellt gäller för alla de bästa relationerna.

Jag finner det fullt möjligt, och rimligt, att det finns många bra relationer där parterna har mer eller mindre olika syn på livet och/eller att det skiljer mer eller mindre i deras värderingar.
Även om det sannolikt är mer vanligt att likheter både attraherar och gör relationen enklare så finns det ändå många exempel på människor som attraheras av motsatser och olikheter och självfallet finns det sådana relationer som kan vara såväl långvariga som bra relationer.
Du kan inte generalisera och bara kapa de människor, och deras relationer, som attraheras av olikheter eller som har lite olika syn på livet.

Om vi ska vara ärliga så brukar det ju ofta och rent generellt skilja väsentligt mellan t ex kvinnlig respektive manlig syn på livet.
Vilket om inte annat visas i rader av olika trådar och inlägg bara på detta forum...
För den sakens skull verkar det inte som att de allra flesta kvinnor väljer att leva i en kärleksrelation med en annan kvinna, trots att detta då enligt ditt sätt att se på saken skulle vara det bästa, eftersom du slår fast att "De bästa relationerna är mellan människor som har liknande värderingar och syn på livet".

Ett drömsenario!

Jag förstår inte riktigt hur du kan anse att jag kommer med bergsäkra påståenden.  Tråden handlar om hur man kan leva i sexlösa förhållanden. Skribenten ställer frågan utifrån sin åsikt att sexlösa förhållanden skulle vara sämre än de med ett fullt fungerande sexuellt samliv.

I denna fråga svarar jag att sexlösaförhållanden fungerar alldeles utmärkt för dem som är överens om detta.  Det handlar om öppen kommunikation i relationen och en delad gemensam syn på hur sexlivet ska fungera för just dem. Detta borde faktiskt vara en självklarhet och blir därför generellt.

Om du går tillbaka och läser tråden ser du att frågan handlar om sexlöshet eller minskat intresse för sex under livet.  Jag skriver också att det är väldigt individuellt hur sexintresset utvecklas genom livet. Därför är det viktigt att man har den där kommunikationen så båda parter vet hur viktigt den andre anser att det sexuella samlivet är.  Då är det för mig en självklarhet att om det visar sig att partnern av någon anledning inte kan ge vad den andre så gärna vill ha så är det fråga om man inte skulle skilja sig.  

I de flesta fall väger allt det där andra över, och den med sexintresset väljer att finna sig i situationen. Detta lyckas många gånger men, förutsättningen är att det inte skapar bitterhet mot partnern som i sin tur leder till uppbrott.

Jo, det är bra och jag undrar varför en del hellre skiljer sej än ens vågar prata om det.

Jag tänker att sex är en viktig men ganska liten del av ett förhållande. Vi har sex kanske två gånger i månaden, vilket är en jätteförbättring jämfört med tidigare, men ändå mindre än vad jag skulle vilja ha.

Men vi har barn ihop och älskar varandra och samlivet i övrigt funkar bra, så det känns som att det vore dumt att slänga bort allt det bara för sex. 

Jag tänder inte alls på min fru längre, delvis för att hon inte bryr sig varken om sitt inre eller yttre längre. 

Anledningen till att jag stannar är att jag älskar henne djupt. Hon är min bästa vän. Vi är en "perfect match" i nästan alla andra avseenden. 
Sexlösheten är vårt i särklass största problem. Och det kommer nog fortsätta att skava resten av våra liv tillsammans. Men å andra sidan kommer vare sig jag, du eller någon annan att träffa en partner och leva i ett förhållande i över 20 år utan att något skaver. Jag har flera vänner som lever i långvariga förhållanden och som har sex med varandra, men som inte är varandras bästa vänner. Vissa kan inte kommunicera, andra har olika värderingar, ytterligare några föraktar varandra i smyg och jag lever i ett sexlöst förhållande. Som jag ser det är det priset jag betalar för resten av mitt rätt fantastiska liv. 

Det här tror jag stämmer för många. För mig också. Vi lever helt sexlöst, då jag slutat försöka ta initiativ. Skulle hon vilja någon gång kommer jag finnas där. Vi lever mest för våra barn och även barnbarn som kommit nu. 

Blir väldigt glad över att det kommit inlägg som visar hur verkligheten oftast ser ut. 

Sex är viktigt i början av en relation men allt eftersom minskar frekvensen men även behovet. Livet i relationen fylls av så mycket mer positiva upplevelser och det sexuella prioriteras ner allt mer för att tillslut kanske helt upphöra.

Detta sker oftast helt naturligt och i samförstånd. Det är först när något annat i relationen krackelerar som man börjar sakna sexlivet på allvar. Det finns de som tror att bara sexlivet kommer igång igen så ordnar det sig.

Givetvis är det väldigt individuellt och ingen relation är den andra lik. Det finns många relationer där sexlivet tuffar på långt upp i åldrarna.

De finns de som sätter sex högt upp på listan i relationen samtidigt som det hos andra hamnar långt ner. Är båda parter överens om detta brukar det inte uppstå några problem.

I undersökningar över skilsmässor/uppbrott är det förvånansvärt få som anger  brist på sex som en av anledningarna.  

Att fokusera relationer på sex är helt enkelt egoistiskt och inget som bygger långa förhållanden.

Det är samma här,har blivit avvisad så många ggr genom åren så jag har gett upp.