Vad har jag för värde?

Du kommer få bättre svar men för mig så skriker inlägget ?det är synd om mig?. Ta lite ansvar själv. 

Du är 50 och pratar om att du blev mobbad när du var ett barn. Släpp det eller gå terapi så du kan släppa det.
Tycker du inte om ditt förhållande med din tjej så berätta det för henne och vill hon inte ändra på det så gör slut.
Det är inte synd om dig bara för du inte kan lösa något själv eller skaffa lite självförtroende. Det gör dig bara barnslig.

Hur har det sett ut i er familj tidigare, under barnens år? Du skriver att du har utbildat dej och satsat på jobbet. Är det kanske din fru som varit den som slutat tidigare och varit med barnen mer tid än dej?  

Känner mycket väl igen mig. Närmast ett under att det blev barn. Fanns nåt närmast lutherskt över henne, sex var skamligt, något hon skämdes över. Upp till sådär 35 års ålder trodde jag att alla kvinnor var så. Sista åren med henne så bara bodde vi på samma adress, drev sas Familjen AB, men jag stannade där för barnens skull, jag skulle minsann finnas där för dem. Men när de kunde stå på egna ben så fick det vara nog. Var aldrig otrogen. Blev en mycket enkel skilsmässa. Träffade sedan på tok för fort en kvinna som var hennes närmast motsats. På andra dejten bad hon mig sova över. Det var första gången, nästan 50 bast, som jag fick uppleva en kvinnas orgasm under omslutande sex. Där blev jag fast med hull å hår.. och blind. Som värst hade vi sex fem gånger om dan, pippade som kaniner. Hon var omättlig, men en gång ville hon en sjätte och jag fick inte upp den och då undrade hon om jag inte älskade henne mer. Var väl första röda flaggan jag borde lyssnat på. Fanns ett bekräftelsebehov jag bara inte kunde uppfylla i längden, helst skulle jag inte ens åka till jobbet. Håll några år, men givetvis lämnade hon.

Vi har båda två utbildat oss, turats om, och satsat på jobbet. Dock så har hon en dålig arbetsmiljö nu, men det är ju svårt för mig att göra något åt. Barnen har inte alltid haft svårigheter, men just nu är det så.

Jag tänker att om hon har en frostig attityd mot dej kanske hon omedvetet gör så att barnen blir avståndstagande mot dej. Att du i din tur väljer att kontra med att sitta med mobilen gör säkert också sitt till. Har ni testat familjeterapi? 

Mitt knep att få mina barn att öppna upp sej är att åka bil med dom. Långt så dom hinner bli uttråkade. Då pratar dom och öppnar upp sej. Min stora som har haft det tufft men vägrat prata har jag lurat lite så jag hämtar honom från skolan 2 gånger i veckan. Han tror att jag gör det för att han ska slippa åka buss en timme hem, men jag gör det av helt andra skäl. Dom här resorna har gjort att vi kommit riktigt nära. Kanske något att provs? 

 

Vill din fru inte ta i dig så är det en allvarlig varningssignal, tycker jag.

Det klart att man kan vara olika mycket intresserad av sex, men vanlig mänsklig kroppslig kontakt brukar vara välkommet, oavsett sexintresse.  

Jag tycker att du ska gå i terapi, på grund av att du troligen har en del svårigheter från mobbningen som ung, och för att det är vissa problem både på arbetet och hemma. 

Få hjälp att reda ut dina känslor och funderingar. Hjälp att tänka framåt, vilka vägar finns det från nuvarande situation och hur vill du gå framöver? Vilka steg och i vilken ordning i så fall.

Självkänsla kommer delvis av att få möjlighet att uttrycka sig och få spegling på det som man säger från någon annan. När man går i psykoterapi blir speglingen från en vänlig och neutral person. Det är ovärdeligt.

Det man säger i terapi är sekretesskyddat och man ska inte dela innehållet i terapin med någon annan. 

Det finns något som heter interpersonell psykodynamisk terapi, den finns det forskning på att den kan ge resultat. Någon form av KBT skulle kanske också fungera. 

Ta steget, det är aldrig för sent att lära känna sig själv lite djupare.

Jag har gått i terapi i flera omgångar och äter antidepressiva. Men saker händer i livet, när de verktyg man får i terapi för att hålla sig frisk slutar fungera. Jag är inne i en process med att prioritera mig själv mer, jag är värd många saker som jag inte tillåtit mig själv att prioritera. Men för att lyckas med det måste jag någon gång få bekräftelse på mitt värde så jag inte hamnar utan någon på grund av att jag är mer ego. Jag känner mig inte uppskattad som anställd, inte åtrådd eller älskad som make och överflödig som pappa.

Jag har föreslagit familjeterapi med min fru, men hon vill inte, hon tycker att hon vet vad de kommer att säga.

Det verkar som om du använder din dåliga självkänsla som en ursäkt för att inte ta tag i det här mönstret där du inte kan hävda dig och stå för dina egna behov. 

Jag blev mobbad hela grundskolan och misshandlad nästan dagligen men jag gick vidare i livet. Du kan inte förklara din dåliga självkänsla med det när du är 50+. 

Du måste förändra ditt beteende i konkret handling annars kommer inget att hända och ingen terapi kommer att hjälpa. 

Lär dig att löneförhandla. Om du är uppskattad för din arbetsinsats och har vidareutbildat dig så tar du upp det under nästa lönesamtal, eller så initierar du ett samtal själv. Läs på om hur man löneförhandlar effektivt. 

Umgås på egen hand med dina barn. Om ni inte har den relationen så räcker det inte med att försöka prata med barnen utan visa i handling att du prioriterar dem och är intresserad.

Gör något med barnet som mår dåligt bara ni två. Välj något som just det barnet gillar och börjar inte med att prata om problemen utan låt det komma naturligt om barnet vill prata. Det räcker inte med lite egentid en gång utan flera gånger över tid. 

Sedan förstår jag inte varför du ska leva med din fru om relationen är över. Det är klart att det är tufft för alla med en skilsmässa men om ni sköter det på ett moget och sansat sätt så behöver det inte bli en katastrof. 

Jag känner ingen som tackar sina föräldrar för att de stannade ihop för barnens skull. 

Livet är orättvist, dåliga saker händer bra personer. Jag har varit med om så mycket skit att jag undrar om kosmos driver med mig men jag har aldrig blivit hjälpt av att tycka synd om mig själv och älta hur orättvist allt är. Det är meningslöst, får en bara att må sämre och förändrar ingenting. Du måste ta kontrollen över ditt liv och agera för att få det du vill ha. 

Den enda som kan förändra allt du skriver är du. Ta tag i ditt liv nu och se till att få det du vill och behöver. 

Mycket av dina tankarna och känslor kan nog försvinna om du inte jämför dig så mycket med andra. Tex när det kommer till lön eller att du har varit mobbad tidigare. Det är såklart en väldigt jobbig och svår upplevelse, men det är inte den du är. Ett mobboffer. Och det är inte den du är nu. Ibland fastnar vi i livet. Ekorrhjulet har tagit för stor plats och stenarna på axlarna hopar sig. Alla är vi där någon gång. Det känns som att du kan behöva ändra hela ditt synsätt på det du faktiskt har. 

 Föreställ dig att du förlorar precis allt du har just nu. Allt från barn till jobb till fru och hem. Du förlorar allt. Föreställ dig sedan hur lycklig du skulle bli över att få allt tillbaka. 

Man ska absolut ta vara på det goda man har! Håller helt med om det. Inte underskatta det som är värdefullt, inte minst hälsa och andra vardagliga saker.

Men TS kan behöva förändra saker och då skulle det vara bra att prata med, och reda ut saker och ting med en neutral utomstående person. Annars kan man fastna i egna tankeloopar.

Du är värd ALLT! Inte för att du åstadkommit så mycket utan för att du är du. 

Jag tror att det skulle hjälpa dig att göra en del förändringar i ditt liv. Vill du inte hoppa rätt in i terapi så kanske gör något helt nytt. Gå en yoga kurs. En utbildning i något du gillar. Gå med i en bokklubb eller en LEGO förening för vuxna. En kör. 

Självklart behöver du också ta itu med känslotna i familjen men jag tänker att ovanstående kan vara en slags tröskel. Något som både känns nytt och främmande.

Skriv ett brev till varje familjemedlem där du lugnt förklarar hur det känns om det är tungt att göra det öga mot öga. Jag är säker på att du är enormt älskad och värderad, men att vardagen tar över.

Med din hustru kanske det inte går att finna en väg tillsammans. Så blir det ibland. Du är varken den förste eller siste i det. Men du behöver fokusera pä ditt mående för som du lever du kommer det inte bli bättre.

Absolut! Motargumenterar dig inte det minsta i det. 

Ts skrev:
"Jag känner mig inte uppskattad som anställd, inte åtrådd eller älskad som make och överflödig som pappa."

1. Byt jobb. 
2. Om hon inte är intresserad kanske du får lov att leka på annat håll, eller om hon vill busa till det med en 3-kant. Lite svartsjuka kan göra susen... denna punkte kan uteslutas, kanske räcker ditt liv om du ändrar de 2 andra punkterna.
3. Intressera dig för barnen, vänta inte på att de ska komma till dig, gå till dem. Spelar de fotboll, var där och kolla träningarna. Spelar de dator, börja spela med dem så ni har något att prata om... 

Frågan är ju, när barnen flyttar ut och du och din fr är helt själva, hur kommer erat liv se ut då?

Och eftersom hon inte vill gå i familjeterapi, så är hon okej med vardagen, tycker inget måste ändras... 

Jag är frun i ett hushåll.
När vi bara ser vardagens arbete, min man går runt i mysbyxor och jag utan att bry mig om utseende eller kvinnlighet blir det inte mycket sex.
Men en mysig promenad, trädgårdsarbete eller t.o.m. däckbyte kan göra att min känsla för mannen ökar.
Och viktigt lägg bort mobilen.
Vad gäller ungarna så kanske du kan övningsköra, meka moppe eller bara hänga med på vad som de föreslår.

I stort sett det enda som ger lönen ett lyft är att byta jobb sen är du fast med några ynka procent per år på många företag.

Jag jobbade på samma bolag i nästan åtta år, bytte tjänst internt en gång och allt gick väldigt bra. Lönen ökade bara 9 000:- på dom åren, bytte jobb och ökade 12 000:- direkt och nu 1,5 år efter bytet har jag 16 000:- högre än när jag slutade.

Det är rätt trist att det enda sättet att få upp lönen på ska vara att flaxa runt mellan olika arbetsplatser. Det funkar säkert bra i vissa branscher med färskt sätt att se på saker ofta men bland de som jobbar med människor så är det positivt med stabilitet och att människor stannar på sina arbetsplatser länge. 

Du låter egocentrisk. Känner inte sympatier med det du skriver, du utstrålar enbart entitlement som maskeras i en offerroll.

Antagligen en stor del av problemet du själv upplever.

Visst är det så och jag önskar att det vore annorlunda, men det är inte jag som sätter reglerna. 

Sen funkar det såklart inte i alla branscher heller, men som tjänsteman är det så det fungerar. Ingen belönar den som är sin arbetsgivare trogen, så ser man det utifrån så värderas det inte av AG och jag jobbar för min egen skull inte någon annans.

Hon har klämt ur sig fyra barn. Jag tvivlar på att man orkar bry sig så mycket om sex då, eftersom många får sexlösa förhållanden med bara två barn.

Det är nog också rätt vanligt att man inte orkar vara terapeut till en vuxen man som känner sig utkonkurrerad av barnen som han gick med på att skaffa, så du får nog hitta terapi på annat håll och reda ut vad du kan förvänta dig.

Hon har nog med de i familjen som är barn. Om du också blir som ett krävande barn för henne kan hon inte känna sig attraherad av dig. Och faktum är att både män och kvinnor kan tappa attraktionen utan att så särskilt mycket är fel alls, också.

Min slutsats: Vissa är nog inte gjorda för långvarig kärlek, de har bara biologisk drift att skaffa barn och sen är det färdigt med det kapitlet. Men det är svårt att dra när man har fyra barn så ni får nog hänga i lite till, om ni inte slåss och kastar saker på varandra till vardags.