Ni pojkmammor, är ni tillfreds med det?

Du slår verkligen hit och dit för att berättiga dina tankar kring detta. Du avslöjar främst dig själv i dina svar till mig. Att du blir så provocerad säger mig att jag läser dig rätt. 

Nej. Jag är faktiskt inte ett dugg provocerad av dig. Provocerad blir jag av helt andra saker i livet.

Däremot är du fascinerande som känner dig så tvungen att gå in i en tråd, förutsätta massa saker om en TS, skriva flera inlägg bara baserat på dina egna antaganden och dessutom fylla dina inlägg med totala plattityder och självklarheter som man hittar på en snabb sökning av bra punkter att säga om man vill framstå som en medveten förälder. De är ju dock rena självklarheter. Vem förstår inte att barn är individer liksom? Vad skulle de annars vara? Däremot kan man ändå vara nyfiken på perspektiv och erfarenheter som man kan få höra om. För även om man är individer så är det ju saker man inte kommer få vara med om om man har barn av den ena eller andra sorten. Inget behöver för den delen vara bättre eller sämre än något annat, men jag tyckte ändå det var intressant att höra om hur andra tänkte.

Att du inte tycker det står klart, så varför du är kvar här är ju en gåta.

Mmm, nej, du verkar inte ett dugg provocerad... 

Att man svarar på inlägg är inte samma sak som att man är provocerad. Så nej, du provocerar inte eftersom du inte säger något nytt. Du irriterar mig dock lite, framför allt efter att du går till personpåhopp istället för att diskutera en sakfråga, men det är en helt annan sak.

Min moster fick två pojkar. Hon var en jättebra förälder till sina barn men bar ändå en sorg över att hon inte fick någon dotter. Det enda utesluter inte det andra. Om man låter saknaden efter det andra könet påverka de befintliga barnen håller jag med om den andra markerade meningen men är man en välfungerande person så kan man ha två saker i huvudet samtidigt. 

Varför skulle jag inte vara nöjd? Har två killar, skulle jag vilja ha ett tredje barn så struntar jag i om det blir en kille eller tjej

Lite intressant är det väl ändå att vända på det och fundera på om man är en tillräckligt bra förälder till sitt barn istället för att fundera på om ens barns kön är tillräckligt kul för en själv som mamma. 

Undrar ofta över vad exakt hos en flicka/pojke som skulle vara så mycket roligare. Vad exakt är det man saknar? Det kan ju tala mer om hur man som förälder väljer att inte göra vissa aktiviteter med sina barn bara pga kön. För det finns väl inget man inte kan göra med en son/dotter i fråga om aktiviteter och skoj, samtalsämnen eller så? 

Att klassa pojkar eller flickor som likadana utifrån sitt kön blir ganska begränsande för både barn och förälder. Jag brukar tänka att även om man har tio söner så är de ändå tio olika personligheter med olika intressen och behov. 

Eftersom det är "fulare" att vara farmor än mormor är det många som vill ha döttrar just av den anledningen. De är rädda att inte få vara involverade i framtida eventuella barnbarn. 

Sen känner en del att de inte kommer lika nära sina söner som sina döttrar, att sönerna har mer gemensamt med sin pappa  

Andra drömmer om mysiga shoppingturer, spa-dagar etc som pojkarna kanske inte är intresserade av. 

När jag var gravid med mina pojkar var jag helt säker på att det låg två flickor i magen. Jag var så säker att vi inte ens tänkte på pojknamn. På ett av de sena ultraljudet frågade barnmorskan om vi ville veta kön. Vi sa ok bara för att få känslan bekräftad. Istället hade vi helt fel. Det påverkade absolut inget mer än att vi behövde hitta nya namn. För någon annan hade det kunnat kännas som en katastrof just pga dessa förväntningar man kan ha.

Man kommer ju troligen inte få en nära relation om man inte satsar på det. Så om man redan från start bestämt att man inte har lika nära relation med söner så blir det säkert så. Samma med barnbarnen, har man redan skapat en halvdan relation med sin son så ligger det ju inte långt bort att man får en sämre relation även med barnbarnen som är sonens barn. 

Och att drömma om saker man ska göra tillsammans och som man förväntar att barnet vill bara utifrån könet. Även det blir väl vad man gör det till, och man kan väl lika gärna tänka i så fall att man som mamma intresserar sig för det sonen gillar och utvecklar gemenskapen där. 

Återigen, barnen finns ju inte till för att tillgodose ens behov, utan det är tvärtom, man ska som förälder tillgodose barnen behov.

Har två pojkar och är väldigt nöjd med det. 

Har kanske tidigare tänkt att det vore kul med en dotter, mest pga andras kommentarer. Men jag har kommit till insikt med att det för mig egentligen aldrig har spelat någon roll och att jag är väldigt glad att jag fick just de två barnen jag fick, de är otroligt härliga och fina 

Läser du diverse inlägg på denna sida om mor och dotter relationer så är du nog nöjd om du bara har söner.
Betydligt mer okomplicerat.