Ni mammor som bara har söner - är ni nöjda med hur det blev? Saknar ni att ha en dotter nån gång?
Har bara pojkar själv (eller bara och bara, men har inga döttrar) och ibland funderar jag på skillnaden om man haft en dotter också.
(Och nej, ni som bara vill svara och säga att ni har barn av bägge sort och att det inte är några skillnader, det är INTE ert perspektiv jag vill höra.)
Jag har tre söner , alla vuxna nu. Jag har aldrig saknat en egen biologisk dotter trots åren som gått . Jag har fostrat bonusdöttrar och hört många varianter på att det skulle dämpat mon egen dolda längtan etc etc men jag har ju aldrig haft nån längtan efter en dotter. Mina bonusdöttrar är fantastiska människor och jag känner mig hedrad att ha varit en del av deras liv men det har aldrig varit nåt substitut för egna barn.
Tvärtom tycker jag det är kul med triss i söner. Inte helt vanligt ändå.. folk med tre barn har oftast båda könen .
Jag har en av varje och ja, jag är väldigt glad över det. Oklart varför egentligen, men det känns bara bra att ha både en flicka och en pojke. Mitt första barn är pojken och när jag väntade nummer två hoppades jag mycket på en flicka. Jag tror att jag hade fortsatt längta efter en flicka om jag "bara" fått barn av samma kön. Dock är jag väldigt nära min son och vi delar också intressen. Så jag har ingen bra förklaring till mina känslor. Älskar barnen lika mycket, vill jag tillägga.
Åh, jag är så glad att ha mina tvillingpojkar även om de driver mig till vansinne. De är 12 år och när jag ser deras jämnåriga klasskamrater av motsatt kön blir jag som regel mörkrädd. Nog för att jag har diskussioner med mina pojkar men jag slipper uaf diskussionen om vad som är lämplig klädsel för en 12-åring! Slipper även diskussionen om Normal, Lyko etc som säljer diverse krämer och smink och skit som 12-åringar inte ska nyttja.
Jag har en av varje och ja, jag är väldigt glad över det. Oklart varför egentligen, men det känns bara bra att ha både en flicka och en pojke. Mitt första barn är pojken och när jag väntade nummer två hoppades jag mycket på en flicka. Jag tror att jag hade fortsatt längta efter en flicka om jag "bara" fått barn av samma kön. Dock är jag väldigt nära min son och vi delar också intressen. Så jag har ingen bra förklaring till mina känslor. Älskar barnen lika mycket, vill jag tillägga.
Jag har två söner och jag älskar det. Har precis plussat och hoppas nästan det blir en tredje son. Har alltid sett mig själv som en pojkmamna. Känner ingen längtan efter en dotter så som många andra beskriver. Men hade såklart blivit överlycklig oavsett kön, så länge barnet mår bra.
Enda orsaken att jag önskade mig en dotter var att vi har NPF i släkten och det är pojkar/män som drabbats (iaf mest uppenbart). Jag fick en son och han har autism och lindrig intellektuell funktionsnedsättning. Jag kan sörja att han går det så mycket tuffare i livet....
Åh, jag är så glad att ha mina tvillingpojkar även om de driver mig till vansinne. De är 12 år och när jag ser deras jämnåriga klasskamrater av motsatt kön blir jag som regel mörkrädd. Nog för att jag har diskussioner med mina pojkar men jag slipper uaf diskussionen om vad som är lämplig klädsel för en 12-åring! Slipper även diskussionen om Normal, Lyko etc som säljer diverse krämer och smink och skit som 12-åringar inte ska nyttja.
Har du problem med känsloregleringen TS? Om folk bidrar med olika perspektiv, så tillför det väl ändå diskussionen något?
Har en son på 13 år. Har aldrig önskat mig något annat.
Är övertygad om att jag hade känt likadant om jag hade en dotter. Jag relaterar mer till barn som individer och inte som kön. Kanske för att jag har både bröder och systrar och en bra relation till alla. Det finns många fina barn i mitt liv och aldrig har jag tänkt att deras beteende är pga deras kön.