Ni pojkmammor, är ni tillfreds med det?

Va? Nu läser du nog in mycket i min trådstart tror jag.

Och, du, jag jobbar KONSTANT på att vara den bästa föräldern jag kan. Går utbildningar, följer dem på äventyr både i vardagen och ledigheten, ger dem möjligheter att utvecklas inom vad de nu visar intressen inom. Peppar dem, kramar dem, berättar att jag älskar dem. Försöker guida deras känslor och sätta ord på dem. Busar med dem. Lagar mat som de ska må bra av.

Så du behöver inte komma med några generella klyschor till pekpinnar mot mig, tack. Det var inte frågan i tråden.

Så bra då, men varför funderar du om hur det varit ifall de haft annat kön, eller om du haft ett barn med annat kön? 

Fokusera på rätt saker istället. 

För att man ändå kan vara nyfiken? Och vilja höra hur andra människor tänker och känner? Rätt mänskligt.

Vilken otroligt tråkig värld du måste leva i om du helt saknar nyfikenhet kring andra perspektiv.

Du bidrar ju också absolut inget till tråden så varför känner du förresten att du nödvändigtvis måste in och skriva i en tråd utan att bry dig om ämnet? Det är rätt konstigt beteende och oförskämt.

Så om nån berättar att de är jätteglada över att de är föräldrar till flickor? Hur bidrar det till ditt föräldraskap? Eller om nån berättar att de har pojkar och saknar inte flickor alls?

Det blir ett så konstigt fokus, som att barnen är en accessoar, och du fick inte den du beställde.Om du skriver i ett öppet diskussionsforum så år du de svara du får. 

Att du tycker det är oförskämt att jag svarar?

Jag tycker att det är oförskämt att prata om barn såsom du gör. 

Men det här är ju åter igen bara ditt perspektiv och dina tankar. Nu är det så att jag faktiskt VAR intresserad att höra hur andra tänkte. Det är tydligt att du inte var det. Men jag är det - av nyfikenhet - och därför ställde jag en fråga om erfarenheter och tankar från andra. Inte mer, inte mindre.

Ingen har pratat om accessoarer förutom du, och det är ju lite konstigt att du tänker så direkt men det kanske är bara så du gör, vad vet jag.

Jag har inte pratat om barn på något vis, märk väl. Det är bara du. 

Hur ska man annars tolka din fråga om andra är tillfreds med de barn de har? Utifrån könet på barnen?

Om man inte är tillfreds med de barn man har utifrån deras kön så är det tveksamt om man ens ska ha några barn. Det är ett så konstigt sätt att se på barnen och sitt föräldraskap. Som att barnen finns till för att göra dig till mamma, och uppfylla dina behov på olika sätt. Barnen är sina egna, de är i din vård under sin uppväxt, de tillhör inte dig och din nöjdhet med deras kön är helt irrelevant. 

Det är synpunkter och perspektiv som du ju efterfrågade i din tråd. 

Gud vad du håller på och besserwissrar dig med floskler. Känns det bättre?

Jag var nyfiken på ett perspektiv, höra andras känslor som har pojkar. Allt är inte mer blodigt allvar eller djupare konspirationsteorier än så.

Jag är fullkomligt med på att barnen är sina egna personer och alla andra snygga meningar jag också hittat på diverse Instagramkonton. Det är liksom inte det. Jag har läst alla de orden du säger här, jag är med på dem. Det är ju rena självklarheter, som att man andas luft och att människor inte kan flyga.

Jag är ändå nyfiken. Hur känner andra? En mamma ovan beskrev dubbelheten i att vara helt nöjd med det man har, men ändå nyfiken och fundersam på det man inte fått. Såna tankar tycker jag är intressanta att höra att andra har. Två känslor i ett liksom. 

Självklart är jag till freds med den pojke jag har! Varför skulle jag inte vara det? Som de allra flesta mammor i världen så tycker jag så klart att just mitt barn är det mest underbara som finns. Varför skulle jag önska att han var en flicka? Eller att jag hade en dotter också? Jag är mer än nöjd över att jag fick ett barn alls. 

Sen vet jag inte riktigt vad som egentligen skulle vara så annorlunda. Det enda jag kan tänka mig är att flickor och pojkar växer upp med olika stereotyper och olika förväntningar och normer baserat på deras kön, och som sådant behöver jag som förälder jobba med mitt barn att kunna motstå dem och utvecklas som alldeles egna unika individer. Men mitt föräldraskap och min relation till mitt barn förändras ju inte, oavsett om jag har en flicka eller pojke så handlar det ju om trygghet och kärlek, bygga självförtroende, emotionell intelligen, integritet och odla intressen och talange.