Jävla svärmor..

Precis exakt så är det hos oss. Farmodern hos oss säger det lite närsomhelst. Överlag är det dock jag(mamman) som har huvudansvaret för allt som försiggår i vårt hem. 

Köket hos oss är mitt och är där inte ordning så är det mitt fel. 

Det är också kontrasten gentemot min mamma. Hon säger vad hon tycker om hon blir tillfrågad. Aldrig annars. Peppar oss mest och säger att vi ska hjälpas åt och ta det lugnt. 

Jag kan förstå att det är störande men detta är ju en del (för de flesta) av ett förhållande, att 2 olika kulturer kommer samman. Ofta ställs det mesta på sin spets när det kommer barn med i bilden...Det blir fler kontaktytor och tillfällen och även med känslor...

Ni behöver komma överens, du och sambon, hur ni gemensamt ska tackla era släktingar. 

Du är van vid din mamma och därför stör du dig inte på henne på samma sätt. Hon känner ju dig och vet även hur hon ska förhålla sig till dig och du till henne.
Din sambos mamma har inte det försprånget och det blir orättvist att jämföra.
Kanske finns det saker som din sambo stör sig på hos din sida av släkten eller han kanske inte bryr sig på samma sätt (så är det hos oss nämligen).
Oavsett måste ni hitta vad som är er gemensamma nivå och ert gemensamma förhållningssätt.

Jag kan störa ihjäl mig på min svärmor och hennes kommentarer men är samtidigt så glad att mina barn har en så nära relation till henne.
Jag har valt att vara glad för att barnen har en sådan engagerad farmor istället för att gå i taket för allt som vi är olika i. För vi är olika och det måste jag acceptera.
Hon är makens mamma och superviktig för honom...precis som min mamma är viktig för mug...

Jag och maken har haft samtal med våra föräldrar kring hur VI vill ha det och har hänvisat till dessa samtal när de gått över gränsen.

Nåja, barnet pappa sa till barnet och då borde farmor förstå att barnet inte fick leka med glaslyktorna.

Sen kan jag kanske tycka att det inte är så lämpligt med glaslyktor när man har småbarn.

Jag är farmor kan jag säga till att börja med.
Miina barnbarn är 6 och 9 år gamla.

Som farmor har jag alltid respekterat föräldrarnas regler kring barnen. Skulle jag någon enstaka gång vilja ge godis trots att det inte är lördag (de håller inte benhårt i denna regel) så frågar jag innan jag ev ger dem godis. Säger föräldrarna nej så blir det naturligtvis inget.

Jag har liksom förmågan att relatera till hur jag själv skulle uppfattat övertramp som dina barns farmor gör.

Tror absolut inte att det är en farmor vs mormorfråga, mer än att du som mamma har mer överseende med din egen mor.

Jag förstår givetvis att min svärdotter vid ett ev övertramp skulle ha lättare att hantera det med sin egen mamma i jämförelse med svärmor.

Dock låter det som att du har fått en automatisk radar som letar fel på farmor, ligger det något i det?
Vilken relation hade ni till varandra innan barnen kom?

Tänker att i vårt fall är jag och sonens fru mer som kompisar, innan barnen så umgicks vi ofta på tu man hand och gjorde kul saker ihop. Gick på krogen, konserter och liknande. Bakade ihop, lagade mat ihop (som vi visserligen någon enstaka gång ännu gör) och bondade.

Hon kallade mig inte för svärmor heller innan de var gifta, vilket jag uppskattade.
Man bör använda rätt ord när man talar om relationer, iaf i min värld.

Varje gång jag läser såna här "hata-svärmor.-trådar" blir jag lika glad över min fina, trevlig och snälla svärdotter.

Din erfarenhet sträcker sig till en person, din egen mor. Det är en mycket undermålig statistik.

Det finns massor med snälla och bra farmödrar, som du uppenbarligen är! Men tråden handlar inte om dem. Det är ingen slump att det finns skämt om att döda svärmödrar, nidvisor mm. Det är en svår relation och det är inte helt ovanligt att det skaver. 

Jag tror absolut att det är ett utpräglat farmor-problem. Problemet grundar sig i att ansvaret för hem och barn traditionellt vilar på mamman. Som mormor kan man också ha åsikter, men de delar man i så fall med sin dotter. I och med att mormor och mamman känner varandra mycket väl märker mormor lättare när hon går över gränsen. Mamman har av samma skäl mycket lättare att säga till mormor. De älskar varandra oavsett och en meningsskiljaktighet är inget problem. 

Problem uppstår när en farmor lever kvar i att kvinnan har huvudansvaret för hemmet (vilket tyvärr fortfarande är vanligt i många hetero-kärnfamiljer). Hon vänder sig då med sina oombedda råd till sin svärdotter, som hon inte känner så pass väl att hon märker när hon gått för långt. Och svärdottern är mån om att inte starta bråk med makens familj och har därför svårare att säga ifrån. 

Jag tror att de farmödrar som mest pratar med sin son om de här sakerna inte alls uppfattas som lika jobbiga. 

Då tycker du att man ska plocka bort precis allt som gör ett hem till just ett hem? Min dotter vet att hon inte ska leka med dessa. De står utomhus och är omtagna av metallhållare. Min dotter vet också att farmor går att köra med så hon förstår att det är en chans att göra emot reglerna. 

Min erfarenhet sträcker sig inte till en person, 
Min egen farmor är lika som min svärmor. Min systers svärmor är inte helt oproblematisk. Min pappas fru lägger sig i sina söners liv och därmed svärdöttrars liv på en orimlig nivå. Min svägerskas mamma är väldigt mjuk och go som är en mormor. Min pappas svärmor(mormor) är också en väldigt diplomatisk kvinna med bra taktkänsla.

Jag får känslan att många pojkmammor kommer på sig själv försent med att de har fixat och donat lite väl mycket för sina söner. Det gör att de inte litar på att sönerna klarar sig själv och måste då se till att svärdottern tar hand om sonen lika bra som de tycker att de själva har gjort. 

Historiskt så har fruar fått åka hem till sin svärmor och ?läras upp?. Det har jag fått berättat för mig var helt rimligt förr. 

Jag hann knappt få en relation till min svärmor innan barnen kom. Hade en distansrelation i två år. Sen kom pandemin och mitt i den kom barnen. Vi sågs inte så mycket innan barnen helt enkelt och jag och min sambo träffades sent. Därför hade jag väl andra inarbetade intressen som jag hellre har prioriterat än att umgås med svärmor. 

Min svärmor är helt j*vla tappad. Hon går över varje gräns vi sätter upp bara för att.

Hon tvingar mig citera vetenskapliga källor på typ allt vi väljer att göra. Hon tror hon är supersmart inklusive sina barn. Jag är ju självfallet inte så smart.
Men när hon själv tycker nånting så är det bara så för hon har minsann fött tre barn. 

Hon är passivt-aggressiv, hotfull och snackar skit. Så fort hon inte får som hon vill börjar hon höja rösten för att göra andra rädda. Riktigt sjukt beteende att tro att man kan tvinga andra att göra som en själv vill.

Vi umgås inte så ofta längre och det blir mer sällan. Hon går inte att prata med och försöker kontrollera allt. Men självklart är det ju inte hennes son som är ett problem utan bara jag. Som om hennes son inte kan göra val eller sätta regler i sitt eget hem eller för sitt eget barn.

Jag hade kastat lypsylet och sagt att farmor kan bestämma i sitt egna hem. Där kan väl ungarna leka med alla hennes lyktor tills de är trasiga eller någon gjort sig illa. Så får hon städa och hålla på bäst hon vill. Hemma gäller mamma och pappas regler. Kan farmor inte vara lyhörd för det så kan hon gå hem. Ge henne inga axelklappar heller, blir det fel så får hon stå för det.

Jag tror många farmödrar kan känna sig lite utanför när det gäller barnbarnen. Det är naturligt för en kvinna att fråga sin egen mamma om råd och därmed blir involverad i allt som händer kring barnbarnen. Männen diskuterar inte frågor med sin egen mamma på samma sätt utan farmor informeras mest. Tittar man på många familjer så besöker man morföräldrarna mer ofta än farföräldrarna. Och för någon som känner sig utanför men vill vara delaktig blir resultatet oftast att man försöker klamra sig fast mer genom att lägga sig i mer. 

Dessutom har kvinnan och mormor oftast liknande syn på uppfostran och kvinnan litar därför mer på sin egen mamma med barnbarnen, man vet ju vad man själv tyckte om den uppfostran och att man ändå blev ganska bra. Farmor måste ju också ha gjort något rätt eftersom mannen ändå blev någon man tycker om men hon har haft en annan uppfostringsstil som kanske skär sig med din, eller så vill hon bara vara snällare med barnbarnen så att de ska gilla henne eftersom hon inte är lika närvarande som hon skulle vilja. 

Absolut kan det vara så. Men att uttrycka den avundsjukan genom att klaga på svärdottern för gardinval mm är inte ett bra sätt att hantera den situationen. 

I vår familj har dessutom farmor ett närmare förhållande till barnbarnen än mormor, men likväl ska hon påoeka att jag har fel skohylla eller liknande (trots att allt sånt köps av mig  o maken gemensamt. 

Det intressanta är att min svärmor hade samma problem med sin svärmor. Det är som en loop som är svår att ta sig ur. Och det ska sägas att min svärmor har en massa positiva sidor, men allt detta klagande gör att vår relation tyvärr inte kan bli lika nära som jag hade önskat.