Får ångest av min dotter

Ni kanske skulle behöva en paus från varandraett tag genom att låta henne bo heltid hos sin pappa?

Ingen annan i din närhet som har märkt av dessa tendenser som dina föräldrar, vänner, pojkvän och vad är hennes syfte i sådana fall?

Kan det vara uppmärksamhet hon söker eller gillar hon att få dig att reagera känslomässigt med att skapa drama genom manipulation? Jag förstår att du blir orolig för hur ska bli som vuxen. Tonåringar är förvisso lite speciella beroende på hur gammal hon är och hur långt gången hon är som tonåring.

Vad var det som gjorde att hon mådde så dåligt för ett halvår sen? Det kan ju vara en ledtråd till hennes beteende i dagsläget.

Har du/ni testat att ta hjälp t ex av kurator eller liknande?

Min familj har sett det som vi varit mycket hos men bara dom och de reagerar också på hennes beteende. Sen är det inte alls lika illa som när vi är själva. Tycker dessutom det blivit värre.

Ångest men den har hon fått hjälp för. Hoppas innerligt detta är en fas hon går igenom som hon växer ur. 

Jag tycker så synd om dig! Det är så jobbigt när en person som man älskar så högt som sitt barn är så elak. 

Det händer jättemycket med en tonåring både att förstå hur de själva fungerar och hur de ska vara socialt. Det är en omtumlande tid som är väldigt tuff. Tidigare har du som kanske den tryggaste anknytningspersonen stötta henne, men nu håller hon på att lära sig att hantera det själv och det är jättesvårt.

En viktig del för att förstå din dotters personlighet är att hennes hjärna biologiskt ändras under dessa år. Under den perioden minskar aktiviteten där empatin sitter. I vissa fall minskar det området så mycket att den liknar en psykopats hjärna om man tittar i en MR-scanner. Den återgår efter tonårstiden. Det är jättejobbigt för alla inblandade. Men det hjälper faktiskt henne att göra något som du aldrig skulle klara av. Nämligen att klippa navelsträngen med dig. Du skulle förmodligen aldrig klara av att sparka ut dina barn ur huset som vissa djur gör. Så hon gör faktiskt ett jobb som ni båda behöver, men du inte klarar av att göra. Så brukar jag tänka  svåraste stunder.

Vad du absolut inte ska göra är att svika henne nu, som att t ex skicka henne till sin pappa, om hon inte själv vill det. Hon behöver få bryta med dig på Sitt kalla sätt och fortfarande känna sig älskad. Du ska absolut markera när hon går för långt och sätta regler för vad hon ska göra och inte. Men hela tiden med så mycket kärlek du kan. Den kärlek som du saknar nu kommer med största sannolikhet tillbaka tusenfalt om du inte viker och när hon förstår att din kärlek är orubblig. Det finns många där ute som går igenom det du gör och det är jättetuff. skickar lite kärlek, det kommer att gå bra!

Det är du som är den vuxna, ta med henne till psykolog. 

Och ha noll tolerans mot dåligt uppförande, skäll ut henne (utan att skrika).

Låter jobbigt, men hon fått hjälp så borde ju allt vara bra nu? Hade hon samma beteende även då eller är det något som har växt fram på slutet? Vi får hoppas på att det är en fas.

Psykisk ohälsa är inte lätt att hantera och när någon mår dåligt så beteer de sig illa och irrationellt. Dess närmsta omgivning får dessvärre ta största smällen för det dåliga måendet.

Hoppas att ni kan få hjälp via bup, att du kan få hjälp och stöttning i din roll som förälder och som närmsta person för din dotter.