Anonym (Less mamma)

Tue 17 Jun 18:53

48 svar

Får ångest av min dotter

Min dotter i tonåren har haft det kämpigt i många år med ångest bland annat. Det är mycket bättre nu men jag mår på riktigt dåligt över hur hon behandlar främst mig hennes mamma.
Hon skriker på mig, svär, kallar mig grejer, pratar med hånande röst, skriker så högt här så grannarna kommer och plingar på. För allt möjligt alltså, småsaker. Kastar grejer runt sig, stökar, vägrar städa efter sig. Hon beter sig inte såhär hos sin pappa, i skolan, med vänner. Bara hos mig. Det känns dessutom uträknat. Från att bete sig argt eller ledset kan hon börja le eller skratta när jag säger ifrån. Som att det är någon föreställning. Känner ibland ett obehag.
Jag är rädd för att hon känner det är okej att bete sig så mot mig för jag varit ?den snälla? och för hennes pappa behandlade mig ganska illa året innan vi skildes med fula ord och mycket skrik.

Hur fan fixar jag detta? Får ett stresspåsla varje gång hon skriker och gapar. Sen kan hon minuter efter komma med en mjuk röst och be om ursäkt. Men inget känns genuint.

Anonym (Mamma)

Wed 18 Jun 10:43

#31

Anonym (X) skrev 2025-06-18 10:32:04 följande:

Borderline? Bipolär?
Låter ju som om hon har en diagnos.
Kontakta BUP och om hon vägrar så får hon bo heltid hos pappa tills hon skärper sig.

Då borde väl även pappan och skolan se något?

Anonym (Less mamma) Trådstartaren

Wed 18 Jun 10:47

#32

Anonym (X) skrev 2025-06-18 10:32:04 följande:

Borderline? Bipolär?
Låter ju som om hon har en diagnos.
Kontakta BUP och om hon vägrar så får hon bo heltid hos pappa tills hon skärper sig.

Hon är bara 13 så för ung för dessa diagnoser men jag har absolut haft en oro det ska ligga något annat bakom likt detta nu nämner. Men har svårt o tro hon skulle kunna hålla sig lugn med andra om det vore så.

Anonym (Less mamma) Trådstartaren

Wed 18 Jun 10:48

#33

Anonym (Lyss) skrev 2025-06-18 06:28:23 följande:

Min första tanke var: flicka med npf som anstränger sig till max för att verka normal i tex skolan och sen bryter ihop fullständigt med den hon känner sig trygg med.

Jag har en tonårsflicka med adhd och ångest och känner igen de här extremt tvära humörkasten. Det ser, som du skriver, ut som teater, men det är min uppfattning att det inte är utan de har verkligen det här fullkomliga känslokaoset inom sig.

Vi ser en enorm skillnad nu när skolan är slut för terminen. Efter bara några dagar utan skola har vi en mycket stabilare och gladare tjej när hon fått vila och vara hemma och ganska mycket ensam och låta hjärnan gå ner i varv.

Det kan vara såhär. Har själv drag men inte så pass kraftiga så jag fått en diagnos. Ska dra detta med BUP på vårt nästa besök, att skolan misstänker detta. De tycker hon är okoncentrerad m.m.

Anonym (Less mamma) Trådstartaren

Wed 18 Jun 10:50

#34

Anonym (Mamma) skrev 2025-06-18 10:43:08 följande:

Då borde väl även pappan och skolan se något?

Pappan och sambon är extremt strikta samtidigt som hon får göra som hon vill med sånt hon inte får hos mig. Alltså hårda men utan bra struktur. Jag blir ju definitivt den jobbiga som försöker hålla sunda rutiner. Samtidigt tror jag inte hon vågar agera ut som hon gör hos mig där.

Anonym (Mamma)

Wed 18 Jun 10:51

#35

Anonym (Less mamma) skrev 2025-06-18 10:47:14 följande:

Hon är bara 13 så för ung för dessa diagnoser men jag har absolut haft en oro det ska ligga något annat bakom likt detta nu nämner. Men har svårt o tro hon skulle kunna hålla sig lugn med andra om det vore så.

Snarare npf som börjar visa sig såhär i puberteten.

Anonym (Mamma)

Wed 18 Jun 10:55

#36

Anonym (Less mamma) skrev 2025-06-18 10:50:17 följande:

Pappan och sambon är extremt strikta samtidigt som hon får göra som hon vill med sånt hon inte får hos mig. Alltså hårda men utan bra struktur. Jag blir ju definitivt den jobbiga som försöker hålla sunda rutiner. Samtidigt tror jag inte hon vågar agera ut som hon gör hos mig där.

Ja, naturligt att hon hamnar i affekt då om hon har npf eftersom struktur och rutiner är svåra vid diagnoserna. Tar kraft och vilka att lyckas.

Borderline och bipolär borde fler se, tror jag. Svårt att hålla masken vid bipolärt skov.

Anonym (Mamma)

Wed 18 Jun 10:56

#37

*kraft och vilja

Anonym (Grabb)

Wed 18 Jun 11:06

#38

Been there, done that, got t-shirts to prove it...

Först och främst (!). Inte ge upp på din dotter, inte skicka iväg henne till pappan, inte falla in i ångest och "villkorad" kärlek. Våga vara förälder även när det blåser storm, och det skriks, bråkas, det kommer elaka ord. Mjuka händer som fångar upp. Struktur och rutiner, absolut.

Fall inte in i att spekulera huruvida din dotter manipulerar dig, spelar teater, är si när hon är med/hos andra, och så när hon är hemma med dig.

Det kastas diagnoser till höger och vänster i tråden, som brukligt. Kan givetvis vara så. Men börja med det enkla (!) hon är TONÅRING, föräldrarna har separerat, hon har en "historik" av egen upplevd ångest.

Det är slitsamt att vara förälder till en tonåring, ibland, inte alltid. Precis som det är tufft för somliga att vara tonåring (!). Men man måste, måste alltid ha i sitt huvud att tonåringen är just det, en tonåring. Och det går inte att jämföra med sina egna barn, andra barn. Alla är unika. Jag har gått igenom det med tre stycken (alla hade ganska olika tonårsfaser). Min dotter var helt och klart "värst"... det fanns säkerligen de i vår omgivning (fortfarande!) som tycker att kanske finns det någon "diagnos". Men det gör det inte...

Stress, ångest, panikattacker är i dag "vardagsmat" för "våra" tonåringar. Det behöver inte innebära att de har hela "alfabetet".

Fortsätt att jobba med kurator, skola, BUP (eller Barn-och UngdomsHälsan som det brukar heta idag).

Jobba med strategier, lågaffektivt bemötande. Och ha alltid i huvudet, tonåringen är på väg att bryta sig fri, skapa sig en identitet.

Börja bemöta tonåringen som en tonåring, inte som ett "barn", även når hon beter sig som en trotsig femåring...

Häng i!

Anonym (Autism)

Wed 18 Jun 11:38

#39

OJ vad jag känner igen mig i det du skriver om.

Min dotter blev som förbytt precis innan hon skulle fylla 14 och allt riktades mot mig (mamma)

Vi gjorde en utredning hos BUP som visade att hon låg i många autism spektrum men hon fick inte diagnosen.

jag har fått höra att hon hatar mig, inte behöver mig i sitt liv, kan ersätta mig med vem som helst hur lätt som helst osv osv.

Hennes beteende var en bidragande orsak till att jag och hennes pappa separerade faktiskt.
Nu bor hon hos pappa och vi umgås sporadiskt på hennes villkor. Känner lite att jag förlorat min härliga, fina dotter, saknar henne enormt mycket men jag mådde så otroligt dåligt när det var som värst så detta är bästa lösningen.

Hoppas ni får hjälp av BUP.

Anonym (Less mamma) Trådstartaren

Wed 18 Jun 11:46

#40

Anonym (Grabb) skrev 2025-06-18 11:06:38 följande:

Been there, done that, got t-shirts to prove it...

Först och främst (!). Inte ge upp på din dotter, inte skicka iväg henne till pappan, inte falla in i ångest och "villkorad" kärlek. Våga vara förälder även när det blåser storm, och det skriks, bråkas, det kommer elaka ord. Mjuka händer som fångar upp. Struktur och rutiner, absolut.

Fall inte in i att spekulera huruvida din dotter manipulerar dig, spelar teater, är si när hon är med/hos andra, och så när hon är hemma med dig.

Det kastas diagnoser till höger och vänster i tråden, som brukligt. Kan givetvis vara så. Men börja med det enkla (!) hon är TONÅRING, föräldrarna har separerat, hon har en "historik" av egen upplevd ångest.

Det är slitsamt att vara förälder till en tonåring, ibland, inte alltid. Precis som det är tufft för somliga att vara tonåring (!). Men man måste, måste alltid ha i sitt huvud att tonåringen är just det, en tonåring. Och det går inte att jämföra med sina egna barn, andra barn. Alla är unika. Jag har gått igenom det med tre stycken (alla hade ganska olika tonårsfaser). Min dotter var helt och klart "värst"... det fanns säkerligen de i vår omgivning (fortfarande!) som tycker att kanske finns det någon "diagnos". Men det gör det inte...

Stress, ångest, panikattacker är i dag "vardagsmat" för "våra" tonåringar. Det behöver inte innebära att de har hela "alfabetet".

Fortsätt att jobba med kurator, skola, BUP (eller Barn-och UngdomsHälsan som det brukar heta idag).

Jobba med strategier, lågaffektivt bemötande. Och ha alltid i huvudet, tonåringen är på väg att bryta sig fri, skapa sig en identitet.

Börja bemöta tonåringen som en tonåring, inte som ett "barn", även når hon beter sig som en trotsig femåring...

Häng i!

Tack 🙏
Jag hoppas du har rätt, att det ?bara? är tonår.
Extra tufft då jag som separerad står ensam i det och får ta utbrotten hos mig. Får hoppas det lugnar sig om inte alltför länge. Om inget annat är vi uppkopplade till vården.

KimLinnefeldt

Wed 18 Jun 12:00

#41

Försök stå ut, det kommer garanterat att bli bättre när hon blir lite äldre, kanske redan på gymnasiet.

Tjejer behöver distansera sig från sina mödrar för att bli vuxna, för att inte vara beroende bebisar längre. Jag tror att i stort sett alla mammor till tonårstjejer är med om något liknande, även om det här kanske toppas av npf-diagnos eller så.

Försök undvika att gå i svaromål. Markera att du inte vill bli tilltalad på det sättet. Erbjud henne att prata om saken över en kopp te, utan att kasta skit på varann.

(Jag har erfarenhet av två tonårstjejer. Den ena vägrade gå tillsammans med oss på trottoaren, skulle alltid gå fem meter framför eller bakom, hotade att mörda oss alla, inklusive sig själv. Den andra hade ett talesätt till mig: "In your face, fat guy!")

Anonym (Fjäril)

Wed 18 Jun 13:18

#42

Anonym (Less mamma) skrev 2025-06-18 10:48:31 följande:

Det kan vara såhär. Har själv drag men inte så pass kraftiga så jag fått en diagnos. Ska dra detta med BUP på vårt nästa besök, att skolan misstänker detta. De tycker hon är okoncentrerad m.m.

Jag tror att din dotter kan ha en npf diagnos. Skolorna är inte anpassade för de med adhd tyvär. Adhd har ju funnits sedan vi människor kom till, och då var den helt nödvändig för att vi skulle kunna vandra iväg och bosätta oss på andra ställen på jorden, då behövdes risktagare och att kunna lösa problem utanför boxen, vi hade dött ut som art annars. Det är viktigt att komma ihåg det, att alla typer av personligheter behövdes och behövs. Men idag ska de med adhd sitta still i 8 timmar och fokusera, rent revolutionärt så funkar ju inte detta men det tar tyvär inte dagens moderna värld hänsyn till. Idag har vi inga behov av att ge osd ut och jaga för att få mat, att fly/rädda sin grupp från faror etc som alltid varit så viktigt. Personer med adhd får inte använda sin kreativitet och utforskande längre, den trycks ner i skolan. Sedan när de gått ur skolan, ja då förväntas man prestera och kunna lösa problem igen men då är självförtroendet redan borta, då dom fått höra saker som håll tyst, sitt still, kan du inte koncentrera dig, putta inte osv...
Jag rekommenderar starkt att lyssna på en underbar podd som heter Fatta familjen, där finns experter som tar upp mycket av just det du funderar över. Sedan har du podden Vi snackar ADHD, riktigt bra för att förstå hur adhd fungerar, att det är ingen sjukdom eller något som är fel, utan det är en personlighet som evolutionärt varit oerhört viktig för oss men som nu trycks undan.
Lycka till

Anonym (Lyss)

Wed 18 Jun 17:20

#43

Anonym (Grabb) skrev 2025-06-18 11:06:38 följande:

Been there, done that, got t-shirts to prove it...

Först och främst (!). Inte ge upp på din dotter, inte skicka iväg henne till pappan, inte falla in i ångest och "villkorad" kärlek. Våga vara förälder även när det blåser storm, och det skriks, bråkas, det kommer elaka ord. Mjuka händer som fångar upp. Struktur och rutiner, absolut.

Fall inte in i att spekulera huruvida din dotter manipulerar dig, spelar teater, är si när hon är med/hos andra, och så när hon är hemma med dig.

Det kastas diagnoser till höger och vänster i tråden, som brukligt. Kan givetvis vara så. Men börja med det enkla (!) hon är TONÅRING, föräldrarna har separerat, hon har en "historik" av egen upplevd ångest.

Det är slitsamt att vara förälder till en tonåring, ibland, inte alltid. Precis som det är tufft för somliga att vara tonåring (!). Men man måste, måste alltid ha i sitt huvud att tonåringen är just det, en tonåring. Och det går inte att jämföra med sina egna barn, andra barn. Alla är unika. Jag har gått igenom det med tre stycken (alla hade ganska olika tonårsfaser). Min dotter var helt och klart "värst"... det fanns säkerligen de i vår omgivning (fortfarande!) som tycker att kanske finns det någon "diagnos". Men det gör det inte...

Stress, ångest, panikattacker är i dag "vardagsmat" för "våra" tonåringar. Det behöver inte innebära att de har hela "alfabetet".

Fortsätt att jobba med kurator, skola, BUP (eller Barn-och UngdomsHälsan som det brukar heta idag).

Jobba med strategier, lågaffektivt bemötande. Och ha alltid i huvudet, tonåringen är på väg att bryta sig fri, skapa sig en identitet.

Börja bemöta tonåringen som en tonåring, inte som ett "barn", även når hon beter sig som en trotsig femåring...

Häng i!

Du skriver många kloka saker!

Jag vill bara förtydliga att Barn- och ungdomshälsan (åtminstone i vår region) är det man kallar första linjen i vården. Alltså dit man vänder sig i första steget och med lättare besvär. Barn- och ungdomspsykiatrin tar hand om mer långvariga kontakter och svårare problem.

Anonym (Lyss)

Wed 18 Jun 17:23

#44

Anonym (Sorry!) skrev 2025-06-18 07:53:16 följande:

Kanske att du kan skriva ner allt som hon gör och säger, och sedan får hon läsa det när hon har lugnat ner sig? Eller filma henne, och sedan får hon titta på detta?

Detta skulle jag, med erfarenhet av ett barn med problematik liknande TS dotter, starkt avråda ifrån. Det ligger alldeles för nära att förlöjliga och/eller skambelägga tonåringen. Risken är stor att det slår hårt mot tonåringens självkänsla och tilliten från barn till förälder.

Anonym (123)

Thu 19 Jun 10:12

#45

Har mest läst dina svar @ts så vet inte om många andra redan skrivit det.

Men skulle säga att det är ganska typiskt att man kan bete sig väldigt olika med olika folk och att det lätt misstolkas som att det är den man beter sig illa mot är den som gör fel. Ofta är det precis tvärtom. Man blir så utmattad av att hålla ihop med alla de som man inte vågar visa "allt" för att det sedan blir ett överflöde av känslor när man är med enda personen man känner sig trygg med.

Tex jag själv har det rätt tufft med en del saker men alla ser mig som glad, positiv och energifylld. Sedan en dag på jobbet så bröt jag ihop över en småsak när jag var med en kollega som jag inte ens kände särskilt väl. Men anledningen att jag gjorde det var helt enkelt att hon hade något i sig som gjorde att jag kände mig trygg och då föll mitt "hålla ihop" bort totalt.

Och det är ju inte så att jag går runt och låtsas vara glad, positiv och energifylld. Jag är faktiskt det. Men jag har också en massa problem som tynger mig som jag omedvetet liksom stoppar undan i vardagen men som kan komma fram just om jag är med någon jag känner mig trygg med.

Anonym (V)

Thu 19 Jun 18:18

#46

Anonym (Less mamma) skrev 2025-06-17 18:53:48 följande:

Får ångest av min dotter

Min dotter i tonåren har haft det kämpigt i många år med ångest bland annat. Det är mycket bättre nu men jag mår på riktigt dåligt över hur hon behandlar främst mig hennes mamma.
Hon skriker på mig, svär, kallar mig grejer, pratar med hånande röst, skriker så högt här så grannarna kommer och plingar på. För allt möjligt alltså, småsaker. Kastar grejer runt sig, stökar, vägrar städa efter sig. Hon beter sig inte såhär hos sin pappa, i skolan, med vänner. Bara hos mig. Det känns dessutom uträknat. Från att bete sig argt eller ledset kan hon börja le eller skratta när jag säger ifrån. Som att det är någon föreställning. Känner ibland ett obehag.
Jag är rädd för att hon känner det är okej att bete sig så mot mig för jag varit ?den snälla? och för hennes pappa behandlade mig ganska illa året innan vi skildes med fula ord och mycket skrik.

Hur fan fixar jag detta? Får ett stresspåsla varje gång hon skriker och gapar. Sen kan hon minuter efter komma med en mjuk röst och be om ursäkt. Men inget känns genuint.

Kunde vart jag som skrev detta. Vill bara säga att du inte är ensam. Man känner sig värdelös och att man aldrig kan göra rätt i hennes ögon. Men det sägs ju att dom gör så med personer dom är trygga med.

Anonym (L)

Fri 20 Jun 09:24

#47

Anonym (Grabb) skrev 2025-06-18 11:06:38 följande:

Been there, done that, got t-shirts to prove it...

Först och främst (!). Inte ge upp på din dotter, inte skicka iväg henne till pappan, inte falla in i ångest och "villkorad" kärlek. Våga vara förälder även när det blåser storm, och det skriks, bråkas, det kommer elaka ord. Mjuka händer som fångar upp. Struktur och rutiner, absolut.

Fall inte in i att spekulera huruvida din dotter manipulerar dig, spelar teater, är si när hon är med/hos andra, och så när hon är hemma med dig.

Det kastas diagnoser till höger och vänster i tråden, som brukligt. Kan givetvis vara så. Men börja med det enkla (!) hon är TONÅRING, föräldrarna har separerat, hon har en "historik" av egen upplevd ångest.

Det är slitsamt att vara förälder till en tonåring, ibland, inte alltid. Precis som det är tufft för somliga att vara tonåring (!). Men man måste, måste alltid ha i sitt huvud att tonåringen är just det, en tonåring. Och det går inte att jämföra med sina egna barn, andra barn. Alla är unika. Jag har gått igenom det med tre stycken (alla hade ganska olika tonårsfaser). Min dotter var helt och klart "värst"... det fanns säkerligen de i vår omgivning (fortfarande!) som tycker att kanske finns det någon "diagnos". Men det gör det inte...

Stress, ångest, panikattacker är i dag "vardagsmat" för "våra" tonåringar. Det behöver inte innebära att de har hela "alfabetet".

Fortsätt att jobba med kurator, skola, BUP (eller Barn-och UngdomsHälsan som det brukar heta idag).

Jobba med strategier, lågaffektivt bemötande. Och ha alltid i huvudet, tonåringen är på väg att bryta sig fri, skapa sig en identitet.

Börja bemöta tonåringen som en tonåring, inte som ett "barn", även når hon beter sig som en trotsig femåring...

Häng i!

Kan du förklara hur man bemöter en tonåring, dvs skillnaden mot hur bemöta ett barn osv?
Jag är nyfiken o med låg kunskap.

Ikaros12

Fri 20 Jun 10:32

#48

Anonym (L) skrev 2025-06-20 09:24:24 följande:

Kan du förklara hur man bemöter en tonåring, dvs skillnaden mot hur bemöta ett barn osv?
Jag är nyfiken o med låg kunskap.

Nu kanske du var sarkastisk. men jag tycker att det är en skillnad. Så här tänker jag. Som anknytningsperson är enligt mig den viktigaste uppgiften att trygga upp barnet när den känner att allt går fel, då barnet försöker att lära sig saker. På så sätt får barnet kraft att fortsätta att lära sig. Det kan handla om konflikter med vänner, förlora spel, avsluta något för att göra något annat o s v. Inte att vi löser allt, utan att vi tröstar, stöttar och svarar på frågor.

Tonåringen vill lära sig allt själv. Tonåringen vill försöka klara allt i livet utan din hjälp. Det är jättetufft, men det kan göra att alla idéer och tips du kommer med kan bli väldigt provocerande för tonåringen.

Barnet behöver dig när livet är tufft och lyssnar gärna på det du har att säga, för de tror att du är den med svaren. Tonåringen vill veta att du alltid finns där, men vill helst inte att du märks. Förutom med Swish och bli skjutsad. Tonåringen tycker inte att de behöver dig som anknytningspersonen längre, men har inte färdigutvecklat konsekvenstänk än och behöver ramar och regler, samt din famn de få gånger det verkligen behövs. Även om de inte är medvetna om det själva.

Kortfattat. Barnet vill ha din hjälp att förstå sig själv och världen. Tonåringen behöver dig för att spy galla över världen, då de tycker att de har svaren på det mesta, eller berätta roliga saker de har upplevt. De är inte så intresserade av moraliserande samtal, även om det också behövs ibland såklart.

Får ångest av min dotter

INNEHÅLL