Att leva tillsammans med en introvert...

Ta inte illa upp nu TS, men det tog mig 5 sekunder att inse vart felet ligger. Ni är alldeles för olika. Hon är ytterst introvert och du är ytterst extrovert.

En majoritet av introverta, inklusive mig själv. Om vi talar om kvinnors. Är inte speciellt förtjusta i extroverta män. Det är mycket bekräftelsebehov och du är nog mycket mer för fester och andra sociala aktiviteter med mycket folk.  Jag förstår inte riktigt hur ni hittade varandra lol

Nu lever jag inte i någon relation sedan många år, så det fungerar bättre för mig. Men extrovert/introvert är ingen bra kombination. Introverta är dessutom mer djupa tänkare som intresserar sig mycket för böcker, studier etc. 

Sen finns det såklart olika grader av extrovert och introvert. Och en del är dessutom ambiverta, vilket innebär att man är en blandning av extrovert och introvert.

Tycker det mer låter som att din fru inte ska vara i någon relation. Alternativt är nog särbo bättre för hiss som vill ha mycket egen tid. Era behov är för olika.

 Jag har ett väldigt social jobb med som jag sköter med bravur. Jag ser fördomen redan i ditt inlägg.

Problemet med TS sambo, är att hon antingen inte ska ha någon relation eller bo särbos. Och definitivt inte med en väldigt extrovert person. Det är en mycket bättre lösning för oss som vill ha mycket egen tid.

Ts jag känner igen mig i delar av din beskrivning. Den där ensamheten med någon som inte behöver sin partner på samma sätt som man själv gör. Har avslutat en sådan relation, den enda jag haft med en introvert eftersom jag inte brukar dras till dom. 

Det kan ju även röra sig om relationen och inte om graden av introversion(?) Med det sagt så har jag märkt själv hur mycket lättare det är när man har liknande sätt att kommunicera. Någon som drar sig undan inom sig i kombination med någon som gärna säger vad dom känner, det blev för mig övermäktigt. En osynk som sårade båda. Kan vara så att ni tyvärr inte kan få det att fungera tillräckligt bra TS. Kärlek räcker imo inte alltid.

Det var en som skrev om skuldbeläggning och jag tyckte jag var noggrann med att poängtera att det inte handlar om skuld eller värdering utan mina känslor som extrovert sambo och mitt perspektiv. Min sambo är fantastisk och har funnits där när många extroverta vänner inte gjort det, ex vid sorg och kriser. Hon är lojal, djup och inte som de flesta andra kvinnor i hennes ålder. Vart hittar man liknande idag ? Så det är inte bara att lämna... 

men det jag upplever i vardagen är smärtsamt eftersom jag hela tiden saknar uppmärksamhet och bekräftelse. Och det måste vara lika jobbigt för henne att känna pressen och förväntan från mig. Men frågan återstår - varför är man inte singel eller särbo när man har så stort behov av egentid ? Det skulle jag varit om jag känt så och på samma sätt känner jag behov av en annan person och är därför i en relation. 

Denna tanke har slagit även mig. Jag har frågat henne. Hon säger att det inte är så. Vad mer kan jag göra? 

Man har en relation för att en parrelation är det bästa sättet att leva livet. Fast bara för att man är gifta och bor ihop måste man inte umgås 24/7. Du har en syn på hur en relation ska vara som jag inte håller med om.

Måste du av naturen verkligen ha så mycket bekräftelse? Tänker att du behöver hitta dig själv och vara nöjd i dig själv. Då kommer du och din fru få mycket bättre chanser att bli lyckligare.

Bra att du inte ska lämna förresten. Det är ett gott tecken och visar på karaktär.

Men varför mår du då dåligt om din sambo är så fantastiskt? 

Hon klarar inte av att ge dig det du behöver och du har ett eget ansvar för ditt liv.
När du skriver att du undrar varför hon är tillsammans med någon så extrovert så lägger du skulden på henne. Varför ställer du inte frågan tvärtom? Varför valde du en introvert när du behöver så mkt bekräftelse  och uppmärksamhet? Svara gärna på den frågan. 

Bara du kan förbättra ditt liv. Lägg inte det ansvaret på henne. 

alltså min kille är hanska introvert av sig och vill mest koppla av framför datorn när han kommer hem.
Han är inte en sådan som gör 1000 grejer när han kommer hem och vill gå ut och äta på restauranger med vänner hela tiden.
Vi har accepterat våra olikheter.
Han följer med mig på sådant som är viktigt, tex när vi ska på familjemiddagar eller träffa vänner nån gång ibland.
Resterande övrig tid låter jag honom hållas, vi har en rutin när han kommer hem att vi sitter tillsammans i soffan och bara gosar nån timme.
Och så sover vi ihop, äter alltid frukost tillsammans.
Dom små rutinerna betyder mycket för oss båda. Den fysiska närheten också.
Det är ett måste att kramas lite varje dag, det tycker jag är viktigt i ett förhållande. Och jag tycker det låter konstigt att hon vill ha så mycket egentid att hon inte kan gosa med dig litegrann varje dag..

Finns inget värde i att stanna i en relation där man inte mår bra. 

Självklart ska TS lämna och hitta någon som vill tillbringa ha tid med honom.