Att leva tillsammans med en introvert...

Är det egentligen ren bekräftelse det handlar om då? För mig var det saknad av personen jag älskade, den som fysiskt fanns nära mig men som mentalt behövde space. Inte uppmärksamhet från vem som helst utan från min dåvarande partner. Jag tror inte heller att det behöver vara så att TS vill sitta ihop 24/7 (jag vet ju inte) men att man vill ha en koppling med just den personen. Kan vara något litet bara men att man inte är en person vem som helst.

Nej, jag håller med kommentaren du citerar. Går all ork till jobbet bör man ändra något. 

Introverta kan såklart ha socialt jobb, men det var inte det det handlade om. 

Jag är introvert men känner inte igen mig i beskrivningen. Visst finns det kvällar jag helst vill vara helt själv, men majoriteten består av familjeliv, inkl sambon. Och så vill jag ha det. 

Jag har absolut behov av egentid och lugn, det är sociala intryck som är jobbigt. Jag har ett hektiskt familjeliv med barn och jobb, om min man då dessutom "hoppar in i leken" och ska börja berätta om något blir det total överbelastning. Det löser sig oftast med att jag får gå undan en 15-20 min där jag slipper lyssna/svara/titta och vara i konstant uppmärksamhets-läge. 

Jag brukar prata om att vara ensam tillsammans med andra. Med människor jag älskar, som min man, vill jag gärna vara nära, vara med och följa med. Men lite i min egen bubbla. Jag är liksom ensam, men tillsammans med honom. 

Han kommer inte må bättre för det. En människa ska inte behöva någon annan för att må bra. Då behöver man jobba på sig själv istället för att flytta skulden på saker som egentligen inte har med saken att göra.

Introvert kvinna här. Eller: kvinna som kan vara både introvert och extrovert men som laddar batterierna ensam eller med få människor. Upplever att det florerar många myter kring introverta och att man ska vara försiktig med att kategorisera människor utefter extrovert/introvert. Ens personlighet är mer mångfacetterad än så. 

Jag har ett jobb som är både socialt och asocialt, på mitt jobb har jag vad jag kallar för "sociala sprints", jag kan sitta ensam delar av dagen men sen under perioder umgås jag med väldigt mycket folk och är supersocial och öppen. Ibland är jobbet jättesocialt typ en hel dag och då har jag större behov av att varva ner i stillhet efteråt.

Jag har ett behov av att vara ifred lite grann på fritiden, jag säger inte ensam utan "ifred" för jag behöver inte vara ensam. Men när jag behöver paus så kan jag inte vara tillsammans med en människa som t.ex ska prata hela tiden, eller som söker min uppmärksamhet konstant. Jag kan bäst beskriva det som att jag behöver människor som det går att vara tyst med utan att det blir konstig stämning, det är tyst lite grann sen pratar man om något en stund och sen är det tyst igen. Kan tillägga att det bara är en del av tiden, jag är ganska påhittig och spontan och kan hitta på och planera aktiviteter för oss båda, men det sker som sagt i sprints. Och jag har inget problem att ge uppmärksamhet och bekräftelse åt en partner, jag kan överösa det på min partner, men inte på maxnivå hela tiden.

Ett sätt för mig att fungera är att ha hobbys eller aktiviteter som jag kan göra både hemma eller på annan plats, och som inte alltid innefattar andra människor.

Jag hade nog aldrig klarat av ett vardagsliv där jag har en partner som förväntar sig enormt mycket bekräftelse av mig all vaken tid eller att vi gör ALLT tillsammans. Jag hade blivit enormt stressad av att känna att han lägger upp hela sitt sociala liv och sin fritid på mig och ingen annan. För mig har det varit superviktigt att min partner har ett eget liv också, egna hobbys utanför hemmet och fritidsintressen. Även vänner som han kan umgås med utan att jag är med. Då får han ett socialt utbyte där också, och inte bara från mig. Samma gäller mig, att jag ibland har behov av att göra saker på egen hand en stund i vardagen utanför hemmet, eller träffa vänner utan att min sambo är med.

Nu generaliserar jag grovt här men många män hänger upp hela sitt sociala liv på sin kvinnliga partner. Hon ska planera, fixa, dra med ut. Jag har själv haft såna partners och det funkade inte alls för mig. Jag kan vara ihop med någon och älska någon djupt, men jag förmår inte vara aktivitetsledare eller konstant överösa min partner med uppmärksamhet all ledig tid. Jag behöver ett visst mått av svängrum och frihet, och har sökt en partner som tillåter mig att ha det och blir även attraherad av någon som själv vill ha ett visst mått av svängrum och fritt. Och flera av mina partners har varit åt det mer extroverta hållet med stort socialt behov, skillnaden är bara att dom inte lagt det ansvaret på mig, utan tagit eget ansvar och sett till att det behovet fylls på andra sätt än via sin partner dvs mig.

Vad gör du på fritiden TS? Har du några fritidsintressen utanför hemmets fyra väggar? Umgås du någonsin med andra utan att din sambo är med?

Vi är flockdjur och behöver varandra, i olika stor grad. 

 

 Du låter helt manisk. Och utgår ifrån att alla människor har lika behov och att alla drömmer om exakt samma saker. Långt ifrån verkligheten.

Det där med att alla är flockdjur är en gammal myt och ökänd floskler. Jag är det inte, och mitt bästa liv att leva är nu när jag lever själv utan parrelationer. Det är ungefär som att säga att alla människor älskar färgen orange.

Dom flesta människor är varken värd din tid eller vänskap. Tyvärr. Titta bara på hur dömande människor är.

Ja, vi behöver varandra och vi blir bättre tillsammans. Men man ska inte behöva varandra för att må bra. Det måste man klara på egen hand.

Jag är singel av just den anledningen. Jag orkar inte ta ut mig fullständigt socialt för att vara någon till lags eller vara någon annans ständiga besvikelse. 

Det jag inte förstår är varför du är med henne när du menar att hennes fina egenskaper inte är tillräckliga för dig. 

Jag var helt öppen med mitt senaste ex om hur jag är som person för att han skulle få en chans att tacka nej. Han kommenterade till och med själv att jag är som en öppen bok. 

Ändå försökte han förändra mig och ville att jag skulle följa med på diverse tillställningar, vilket jag gjorde fast jag var tvungen att vila hela dagen efter. 

Jag lämnade honom till slut för när jag sa ifrån blev han sur och besviken. Jag har kämpat ett helt liv med att vara mer extrovert för att inte göra andra besvikna eller sårade, trots att jag förklarar gång på gång att det handlar om mig. Jag orkar inte mer nu. 

Jag är också lojal. djup, ärlig och en klippa när det stormar. Det säger mina vänner, som accepterar mig som jag är, ofta till mig. Jag är någon man kan lita på, som finns där när de behöver mig och som går genom eld och vatten för mina närmaste. 

Jag har så mycket kärlek och omtanke att ge men det verkar inte spela någon roll om man inte klarar att leva upp till de sociala normerna. 

Du måste ju ha förstått att hon är så här redan i början eller tänkte du också att du skulle förändra henne?